Förslaget om en införa en litterär kanon blev tändgnistan till en av de mest eldfängda debatterna inom kulturområdet på senare år. I det förslag till partiprogram som nyligen offentliggjordes av Folkpartiet lyser dock den litterära kanonen med sin frånvaro. Det närmaste man kommer är en formulering om att »alla ska i skolan få läsa svenska och internationella skönlitterära klassiker.« Därmed kastas en våt filt över diskussionen. Frågan om en litterär kanon rymmer mer än att skapa en checklista av klassiker som ska bockas av i skolan. Den berör frågor kring skola, bildning och kultur. Den rör även frågor kring det demokratiska deltagandet. Den bör kort sagt väckas till liv igen.
Många är anledningarna till att ta ett nytt tag i debatten om en litterär kanon. En av de mest angelägna kan man hitta i litteraturutredningen som presenterades i höstas. Regeringens utredning konstaterade att det finns tydliga belägg för att ungas läsfärdighet har försämrats påtagligt. Särskilt oroväckande är utvecklingen under de senaste tio åren. Problemen är störst bland pojkar. Denna utveckling är problematisk om man drar denna trend in i framtiden.
Försämrad läsförmåga för en allt större andel av dagens unga medför nämligen att möjligheten att förstå och tillgodogöra sig texter begränsas. En begränsad läsförmåga och läsförståelse beskär i praktiken de yrkesrelaterade val man kan göra som individ. Även demokratin påverkas av denna utveckling: det demokratiska deltagandet bygger på att man kan läsa, analysera, tolka och värdera budskap samt på att kunna bygga upp och lägga fram egna. Läsförmågan är således en grundbult för demokratin. Förmågan att läsa och reflektera kring det lästa kan även betraktas ur ett liberalt perspektiv. Den kan ses som den frihet som ger förutsättning åt andra.
Därmed finns det anledning till att ta ett nytt tag i debatten om läsförmåga och – parallellt med denna – föra ett samtal om en litterär kanon. Ur ett liberalt perspektiv är detta en angelägen diskussion.
Det naturliga steget är oftast att rikta blicken mot skolan: ett av skolans uppdrag är att fostra demokratiska medborgare med förmåga att läsa, förstå och kritiskt granska andras budskap, men även att kunna argumentera för sina egna. Läsning av litterära texter stärker läsaren i detta syfte. Den utmanar läsaren och den utvecklar denne. Mer specifikt är det genom samtalet kring litteratur som en analytisk läsförmåga kan utvecklas.
Till viss del sker detta redan i skolan idag. Läsning av skönlitterära verk ingår som en del av läroplanen. Min egen erfarenhet som lärare på gymnasienivå är att förutsättningen för att ta till sig läsningen skiljer sig åt. Elevernas olika läsvana påverkar i hög grad deras förmåga att analysera texter och att ta till sig nya. För att kunna utveckla läsförmågan och behållningen av läsningen spelar lärarna en nyckelroll. Läsningen behöver utgå från elevernas förutsättningar och behov. Samtidigt är det en viktig uppgift för undervisningen att eleverna också ges utrymme att bredda sin läsning och lära sig hantera nya typer av texter.
En litterär kanon är inte nödvändigtvis hela lösningen till den sjunkande läsförmågan och de förändrade förutsättningarna för ett demokratiskt deltagande. Den kan dock bli till en väsentlig del av den. En kanon kan ses som en samling texter som har påverkat ett samhälle och som format det till det vi ser idag: i en kanon återfinns idéer, tankar, normer och värderingar som lämnat avtryck. Att kunna förhålla sig till en kanon kan ses som ett sätt att kunna delta i det demokratiska samtalet. Förmågan att läsa och föra samtal kring en text kan på så vis skapa förutsättningar för att förändra ett samhälle till något annat imorgon. Detta är något annat än att läsa svenska och internationella skönlitterära klassiker.
Man kan självklart ha invändningar om varför skolan ska påläggas denna uppgift att utbilda kring en kanon. Det handlar dock inte om att införa en ny kanon; sådana finns och utvecklas över tid. Det handlar om att kunna förhålla sig till en kanon och synliggöra en sådan tydligare inom ramen för skolans uppdrag. Ytterst handlar detta resonemang om synen om bildning och åsikter om skolans uppgift: att alla måste till exempel lära sig att skriva och räkna är det få som betvivlar värdet i. Fler behöver dock få upp ögonen kring vikten att kunna läsa och reflektera kring en text; detta som ett sätt att kunna göra sig gällande i ett demokratiskt samhälle samt – i förlängningen – för att kunna frångå de förutsättningar man fötts in i. Förmågan att läsa, reflektera, analysera och argumentera kring en text är helt enkelt den frihet som skapar förutsättningar för att andra friheter ska främjas.
Haralampos Karatzas är ekonom och arbetar på Regeringskansliet.