Rysslands invasion av Ukraina har pågått i ett halvår, men först när allmän mobilisering hotar börjar ryssar att lämna Moderlandet. Ska Europa verkligen ta emot de som bara vill rädda sitt eget skinn? Ja, menar professor emeritus Ronald Stade som vill att vi ska se flykten som en politisk handling.
När Rysslands invasion av Ukraina inte längre endast är ett skådespel i tv-rutan, utan hotar att ända det egna livet, flyr tiotusentals män från Ryssland. Inkallelsen av ryska militärens reservister har satt skräck i delar av den ryska befolkningen som hittills antingen har hejat på Putins trupper eller har varit likgiltiga inför det enorma lidandet i Ukraina. I EU-länderna, dit ryska desertörer har tagit sig – och fortsätter att ta sig – har det blossat upp en debatt om huruvida man ska ge asyl åt de ryska männen. Är dessa inte medskyldiga till Rysslands angreppskrig med tanke på att de agerar först nu när det gäller deras eget skinn?
Är dessa inte medskyldiga till Rysslands angreppskrig med tanke på att de agerar först nu när det gäller deras eget skinn?
Albert Hirschman, en ovanligt klok ekonom, beskrev hur människor reagerar när kvaliteten på varor, service eller förmåner försämras. En del väljer att söka sig någon annanstans i hopp om att där få varor, service eller förmåner av bättre kvalitet. Andra klagar i stället. De höjer sin röst och protesterar. Slutligen finns det människor som av en eller annan anledning inte gör någonting alls och håller till godo med den försämrade kvaliteten.
I svensk översättning heter Hirschmans med kända bok Sorti eller protest: en fråga om lojaliteter (Lund: Arkiv, 2008). Den svenska titeln fokuserar alltså på två handlingsalternativ; sorti eller protest. Hirschman observerar att sorti och protest inte alls är två sidor av samma mynt. Tvärtom är protest ett betydligt mera obekvämt och ansträngande alternativ än sorti. I politiska sammanhang kräver protest att man organiserar sig som grupp eller rörelse och riskerar obehagliga påföljder. Att lämna och söka sig någon annanstans kan man däremot göra på egen hand. Sorti leder oftast till att protest försvagas. Varför slåss för en sak när man bara kan ge sig i väg?
Hade det inte varit bättre om de hade stannat i sitt hemland och protesterat mot förtryck och orättvisa i stället för att fly?
Om tusentals ryska män hade organiserat stora demonstrationer och protesterat på andra sätt i stället för att försöka rädda sitt skinn genom att lämna Ryssland hade trycket på den ryska regimen kanske ökat. Samma kan naturligtvis sägas om alla politiska flyktingar; hade det inte varit bättre om de hade stannat i sitt hemland och protesterat mot förtryck och orättvisa i stället för att fly?
Erfarenheten från Östtyskland, DDR, fick Hirschman att ånyo fundera på förhållandet mellan sorti och protest. De enorma flyktingströmmarna under DDR:s sista år försvagade ju inte protesterna i kommunistiska Östtyskland. Snarare tvärtom; måndagsdemonstrationerna tilltog i styrka samtidigt som östtyskar strömmade ut ur landet genom Ungern och Tjeckoslovakien som hade öppnat sina gränser västerut. När flykten inte längre förblir en enskild angelägenhet utan blir ett offentligt fenomen som det rapporteras om dagligen får den en politisk kraft, insåg Hirschman. Dels visade den världen att östtyska medborgare var så pass missnöjda med sitt liv i DDR att de tog det radikala beslutet att lämna allt och ta språnget i det okända (man kunde inte veta hur det skulle gå för en själv i Västtyskland). Dels ingöt flyktingströmmen modet i östtyskar som blev kvar i landet att gå ut på gatorna och göra sin röst hörd.
Här uppenbarar sig emellertid en avgörande skillnad mellan situationen i Östtyskland år 1989 och dagens Ryssland. För att flyktingströmmen av ryska män ska få politisk betydelse krävs att den ryska befolkningen känner till dess omfattning och uppfattar den som en form av protest mot Rysslands krig och ledarskap. Så verkar inte vara fallet. Därför fortsätter strömmen av ryska män som lämnar Ryssland att ha karaktären av en privat handling som mest handlar om männens egennytta. En klok politisk strategi vore således att från EU:s och Rysslands grannländers sida synliggöra den ryska flyktingströmmens omfattning och ge röst åt ryska flyktingars missnöje med den ryska regimen.
Vi får inte glömma att för de flesta av dessa män fortsatte livet som vanligt när Ryssland överföll sitt grannland.
Vi får inte glömma att för de flesta av dessa män fortsatte livet som vanligt när Ryssland överföll sitt grannland. När kriget nu kom dem inpå livet fick de omvärdera sin vardag och sin egen framtid. Deras privata liv politiserades, så att säga. Det är ett första steg och kan förhoppningsvis leda till att sorti och protest stärker varandra i Ryssland.
Det är alltså viktigt att visa att ryska mäns flykt i grunden är en politisk handling. I Sverige kan vi minnas hur unga män från Förenta staterna flydde till vårt land för att slippa kriga i Vietnam. På den tiden förstod vi att det var en politisk handling att vägra slåss. Det är det än.
Ronald Stade
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!