Borde vi bry oss mer om flyktingar från Ukraina än flyktingar från Afghanistan eller Syrien? Att döma av de senaste dagarnas engagemang tycks det finnas en starkare vi-känsla mellan svenskar och ukrainare. Ukraina hör till oss, på något sätt. Jesper Ahlin Marceta har talat med filosofen Lena Halldenius. Hon menar att den gemenskap vi känner med ukrainare inte är viktigare än det skyddsbehov som människor har – oavsett var de kommer från.
Sverige är fullt. Budskapet från Sverigedemokraterna var tydligt: inte en enda flykting till ska komma hit. Tvärtom. Nu borde vi istället tala om återvandring – att få folk att lämna Sverige.
Men så kom kriget till Europa. Enligt UNHCR:s bedömningar har redan 1,3 miljoner människor lämnat Ukraina. Många av dem till Polen, som under hösten förstärkte gränsen mot Belarus för att hålla flyktingar borta.
Plötsligt vände SD. Samma personer som nyligen ansett att Sverige är “fullt” vill nu ta emot flyktingar från Ukraina.
Kanske är det inte så konstigt. Ukraina är ett europeiskt land. Fågelvägen är det närmare mellan Stockholm och Kiev än mellan Stockholm och Paris. Dessutom är kulturskillnaderna mellan Sverige och Ukraina mindre än mellan exempelvis Sverige och Afghanistan eller Syrien.
Rent psykologiskt tycks det finnas en starkare vi-känsla mellan svenskar och ukrainare. Ukraina hör till oss, på något sätt.
“Ofta tänker man på en ‘rättslig katalog’”, säger Halldenius. “Mänskliga rättigheter är då listor med ‘bra saker’ man får göra anspråk på. Men jag ser dem främst som grunden för politiska principer i en institutionell kultur.”
Många kritiserar nu dem som växlat från invandringskritik till invandringsvälkomnande. Den enda skillnaden, menar kritikerna, är att ukrainare är vita. Skälet till Sverigedemokraternas helomvändning är alltså rasistiskt.
Hur ligger det egentligen till? Har det geografiska och kulturella avståndet betydelse för hur vi bör förhålla oss till flyktingar? Är inte alla människor, oavsett ursprung, etnicitet eller hudfärg, lika mycket förtjänta av vårt skydd?
För att förstå problemet bättre pratade jag med filosofen Lena Halldenius, som är professor vid Lunds universitet. Hon forskar om mänskliga rättigheter och är expert på moraliska frågor som dessa.
“Ofta tänker man på en ‘rättslig katalog’, som i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter”, säger Halldenius. “Mänskliga rättigheter är då listor med ‘bra saker’ man får göra anspråk på. Men jag ser dem främst som grunden för politiska principer i en institutionell kultur.”
Jag undrar över vilka politiska principer de mänskliga rättigheterna ger upphov till. Kan det finnas en slags normativ närhetsprincip? Är vår upplevda gemenskap med Ukraina förpliktande på ett sätt som gör att vi borde prioritera ukrainska flyktingar framför exempelvis afghanska?
“Det är uppenbart att människor rent moralpsykologiskt känner en särskild gemenskap med vissa människor snarare än andra. Det måste vi ha förståelse för”, förklarar Halldenius. ”Sen är ju det en öppen fråga hur normativt starkt det är, hur rättfärdigad en sådan gemenskap är i ljuset av andra hänsyn.”
“Det är helt enkelt omänskligt att föreställa sig att en förälder inte skulle prioritera sina egna barn framför andra. Då förstår vi inte mänskliga relationer.”
“När man pratar om närhetsprincipen i det här sammanhanget så är det annat än i vardagliga sammanhang”, fortsätter hon. “Det är moraliskt rimligt att vi prioriterar våra nära vänner eller vår nära familj. I sådana små gemenskaper har vi täta och upparbetade band. Det är helt enkelt omänskligt att föreställa sig att en förälder inte skulle prioritera sina egna barn framför andra. Då förstår vi inte mänskliga relationer.”
Jag håller med Halldenius. Vi delar en viss syn på hur moraliska frågor borde ställas och besvaras, en syn som kan kallas för icke-idealistisk. Vi tycker båda att det är viktigt att förstå hur människan och samhället fungerar i verkligheten. Om man inte förstår det så tänker man på moral på fel sätt.
Det är inte rimligt att kräva att människor ska lyfta sig över sina omedelbara sociala sammanhang och underkasta sig högtflygande moraliska påbud, som exempelvis att inte göra skillnad på sina egna barn och andras. Människor fungerar inte så. Och eftersom de inte fungerar så kan vi inte kräva att de ska prioritera bort sina egna barn.
“Men i det sammanhang vi talar om nu”, säger Halldenius, “gäller det inte samma slags vardagliga gemenskaper som annars. Gemenskapen med Ukraina är en föreställd gemenskap snarare än en faktisk.”
Även den svenska gemenskapen är förstås föreställd i någon mening. Alla svenskar har inte täta band med med varandra som upparbetats över tid, på samma sätt som i familjer. Men svenskar delar sådant som språk, traditioner och politik som knyter oss nära varandra – eller åtminstone närmare varandra. Olika föreställda gemenskaper är olika starka, beroende på hur starka sådana band är.
“I vissa situationer”, fortsätter Halldenius, “så är upplevd gemenskap en rimlig grund för att agera eller ta ansvar. Om det är så att människor är motiverade att hjälpa och bistå nu i den här situationen för att de upplever någon slags fryntskap med Ukraina så är det jättebra, ett exempel på mänsklig empati.”
“Om personer med lika stora behov inte får hjälp därför att ingen känner sig befryndad med dem, så tror jag att folk som gillar närhetsprincipen skulle gå med på att det är en oönskad bieffekt.”
“Men om samma förhållningssätt”, fortsätter hon, “leder till att personer som är i motsvarande behovssituation, motsvarande utsatthet, inte får hjälp – då tror jag ändå att de flesta skulle gå med på att det är ett moraliskt problem. Om personer med lika stora behov inte får hjälp därför att ingen känner sig befryndad med dem, så tror jag att folk som gillar närhetsprincipen skulle gå med på att det är en oönskad bieffekt.”
För mig tycks det finnas ytterligare en dimension av gemenskap i fallet Ukraina. Det är inte bara en nation i vår geografiska närhet, en kultur som ligger nära den svenska i allt från mat och musik till religion och levnadssätt. Ukraina är också en demokrati.
Forskaren Francis Fukuyama har formulerat ett av vår tids största samhällsproblem i en fråga: hur tar vi oss till Danmark? Med det menar han att Danmark är en liberal demokrati, en rättsstat med fungerande lagstyre och maktdelning. Danmark är rikt, jämlikt och lyckligt.
Jag undrar om något av vår upprördhet kring Rysslands krig mot Ukraina kan förstås mot bakgrund av Fukuyamas fråga. Ukraina var på väg mot Danmark. Känner vi en särskild närhet till landet för att Ukraina höll på att utvecklas till en blomstrande liberal demokrati, och att Ryssland krossade den utvecklingen?
“Jag håller med om att det finns någonting extra gräsligt med just att det är en demokrati under utveckling som nu slås sönder”, säger Halldenius. “Vi reagerar starkt i gemenskap – en demokrati med en annan – mot basis av en principiell position att den typ av institutioner är sånt som alla borde ha rätt till. Det är ett extra moraliskt lager på konflikten.”
“En funktion som mänskliga rättigheter kan ha är att fungera som ett skydd för de människor som godtyckligt förfördelas av närhetsprinciper. De människor som ingen identifierar sig med.”
“Men samtidigt”, fortsätter hon, “påverkar inte det våra skyldigheter gentemot enskilda personer som drabbas av krig. Skyldigheterna är lika starka oavsett. Man kan vända på det. Människor som lever i statligt förtryck under våldsamma institutioner, där ett krig inte slår sönder en demokratisk resning, är sådana människor mindre skyddsvärda? Det förefaller bisarrt. Det finns något särskilt upprörande att demokratiska institutioner slås sönder, men människors rätt till skydd härrör inte ur den situation de har flytt från.”
“En funktion som mänskliga rättigheter kan ha är att fungera som ett skydd för de människor som godtyckligt förfördelas av närhetsprinciper. De människor som ingen identifierar sig med. För dem ska en närhetsoberoende rättighetsprincip fungera som skydd. Det är en viktig funktion som mänskliga rättigheter har.”
Det verkar alltså finnas en konflikt, eller en friktion, som vi behöver ta praktisk hänsyn till. Många svenskar upplever en starkare gemenskap med ukrainska flyktingar än andra. Men den upplevelsen ursäktar inte att vi bortser från de mänskliga rättigheterna för andra flyktingar från länder längre bort. Hur kan vi lösa de moraliska problem som uppstår för att vi känner en starkare gemenskap med vissa flyktingar?
“Det är oklart vad man baserar olika närhetsföreställningar på. Ganska många människor som är svenskar och lever i Sverige har sin närhet i helt andra delar av världen. För många är Afghanistan närmare än Danmark.”
“Det finns ett implicit antagande om ett ‘vi’ som kan problematiseras här”, säger Halldenius. “Det är oklart vad man baserar olika närhetsföreställningar på. Ganska många människor som är svenskar och lever i Sverige har sin närhet i helt andra delar av världen. För många är Afghanistan närmare än Danmark.”
“Vi får inte bortse från det faktum”, fortsätter hon, “att vi nu befinner oss i en situation som skapar reaktioner hos folk. Vi vet inte om det hade varit en liknande reaktion om kriget hade hänt någon annanstans. Om vi jämför den här situationen med den period som brukar kallas för flyktingkrisen 2015, då den europeiska famnen öppnades under en period – tills det inte var roligt längre. Jag tror att det händer någonting med människor när man upplever att man befinner sig i en akut situation. Då upplever man den fullständigt mänskliga och behjärtansvärda föreställningen att det känns bra att hjälpa människor.”
“Jag tror att man måste skilja på chocken i det akuta”, avslutar Halldenius, “och insikten om att arbetet när det gäller skydd för människor undan krig och konflikt är ett ständigt pågående, malande och nötande och svårt arbete som aldrig tar slut. Vilka attityder består då? När man inser det? Det är den stora utmaningen: hur länge funkar den här empatiska reaktionen?”
När sverigedemokrater plötsligt gör en helomvändning i flyktingfrågan är det inte ett mysterium: de känner en stark gemenskap med ukrainare, men kanske ingen gemenskap alls med afghaner och syrier.
Jag tror att Lena Halldenius har många viktiga poänger. De mänskliga rättigheterna kräver att vi utvecklar institutioner som skyddar människor som är i behov av skydd. Vi kan inte förlita oss på en plötsligt uppblossande empati, som bara triggas när vi upplever gemenskap med dem som behöver vår hjälp.
Vi behöver också förstå det här med gemenskap bättre. När sverigedemokrater plötsligt gör en helomvändning i flyktingfrågan är det inte ett mysterium: de känner en stark gemenskap med ukrainare, men kanske ingen gemenskap alls med afghaner och syrier.
Det är inte moraliskt försvarbart. Samtidigt är upplevd närhet och gemenskap en psykologisk faktor som inte får negligeras. Vi får varken acceptera den utan förbehåll eller helt bortse från den. Friktionen mellan å ena sidan universella moraliska och politiska principer, och å andra sidan den sociala och politiska verkligheten, förblir ett dilemma.
Men kanske har jag förstått hela problemet fel. Det är möjligt att närheten till Ukraina inte över huvud taget har med människors reaktioner att göra nu.
Tragedin som sådan, helt oberoende från vår upplevda gemenskap, är en tillräcklig motivation för att vi ska sluta upp bakom Ukraina och hjälpa dem som behöver oss.
“För mig är det osäkert”, säger Halldenius, “om det stora och fantastiska engagemanget för Ukraina verkligen baseras på en närhetsprincip eller på en djup mänsklig upprördhet över den omänskliga och orättvisa situationen. Ilskan över det här orättfärdiga kriget och dess kostnader, den föreställer jag mig är tillräcklig för att ge upphov till den här responsen.”
Hon har nog rätt. Det är inte bara vår vi-känsla som får oss att känna med Ukraina. Tragedin som sådan, helt oberoende från vår upplevda gemenskap, är en tillräcklig motivation för att vi ska sluta upp bakom Ukraina och hjälpa dem som behöver oss.
Jesper Ahlin Marceta