Liberalismens kris är ett hett samtalsämne bland internationella politiska teoretiker. Vad består krisen i? Kan liberalismen överleva den? Liberal Debatt ger sig in i samtalet med en serie artiklar om gemenskap som publiceras under hösten. I en replik till Joel Stade frågar Oscar Sundevall hur han tycker att det gemensamma bästa borde förhålla sig till individens rättigheter.
I dessa tider när den politiska debatten blir alltmer aggressiv är det befriande att kunna ha ett respektfullt politiskt samtal om idéer. Jag vill därför inleda med att tacka Joel Stade för en väl argumenterad och tänkvärd replik.
Ett liberalt projekt med det ”gemensamma bästa” som mål är en spännande idé. Men eftersom jag och Joel kommer från olika politiska traditioner tror jag att vi lägger delvis olika värden i vad som är det gemensamma bästa och hur gemenskap förhåller sig individens rätt.
För att citera den framlidne högerpopulisten Andrew Breitbart: politiken ligger nedströms från kulturen. En politisk kultur behöver vila på en understödjande samhällskultur – vissa brett accepterade normer, idéer, ideal och dygder. Den högerpopulistiska attacken mot det liberala samhället är minst lika mycket inriktad mot denna kultur som den är inriktad mot de folkvalda församlingarna. Först förråar de språket och förskjuter normerna, därefter vinner de val.
Den lockeanska liberalismen har begränsat etiken till rent mellanmänskliga relationer. Dess politiska språk är rättigheter och är på så vis tom på vägledning för moralisk utveckling. Ett land bestående av individer som inte dödar varandra, men i övrigt saknar gemensamma idéer och beröringspunkter är bara en samling främlingar.
Varje politiskt system har ett egenintresse av att främja, underlätta och stödja goda gemenskaper. Här finns en av den samtida liberalismens svagheter. Om inte liberala – eller åtminstone anständiga – värderingar reproduceras i små gemenskaper som familjer, bokcirklar, kyrkor, moskéer, synagogor och syjuntor kommer medborgare inte heller att rösta på partier som försvarar dem. Jag instämmer i det Stade skriver om behovet av många och täta gemenskaper.
Den politiska teoretikern Patti Lenard menar att en samhällelig kultur består av kulturella markörer, delad förståelse av avgörande historiska händelser, normer och sedvänjor, former för politiskt deltagande och kulturella värden.
Det arketypiska nyliberala svaret på denna uppräkning är att normerna och kulturen finns på pränt i lagboken. Men att inte stjäla, mörda eller misshandla gör ingen till en god människa, eller till en del av samhället. Den lockeanska liberalismen har begränsat etiken till rent mellanmänskliga relationer. Dess politiska språk är rättigheter och är på så vis tom på vägledning för moralisk utveckling. Ett land bestående av individer som inte dödar varandra, men i övrigt saknar gemensamma idéer och beröringspunkter är bara en samling främlingar.
I ett sådant land är det svårt om inte omöjligt att ha ett välfärdssamhälle. Solidaritet är delvis en funktion av upplevd likhet med andra medborgare. Detta leder in på det jag skrev i min tidigare replik: Ett liberalt projekt, oavsett om det kallas för postliberalt eller liberal nationalism behöver ha en kulturell agenda. Inte byggd på tvång, vilket vi är eniga om, men med ett intresse för att främja gemenskaper, kontaktytor och goda dygder. Man kan lätt tänka sig ett batteri av reformer som understödjer denna agenda utöver de Stade nämner: från skatteavdrag för gåvor, underlättande av frivilligt engagemang genom förändringar i regleringen av tjänstledighet, till kulturkanon och medborgarskapsceremonier.
Med risk för att låta som en vanlig liberal ser jag det som en av de finaste principerna som har satts på pränt, och en omistlig del av ett gemensamt bästa.
Stade tar upp vad han menar är en svaghet i den liberala kontraktsteorin. Som historieskrivning är teorin otillräcklig. Det finns inga stater som har uppstått genom att fria och upplysta individer tillsammans tecknade ett kontrakt. Men kontraktstanken bör inte läsas som en beskrivning av hur det gick till när staterna uppkom eller som ett kontrakt mellan två parter. Snarare är det ett sätt att åskådliggöra principen att ett styrelseskick bara är legitimt om det skyddar medborgarnas rättigheter. Med risk för att låta som en vanlig liberal ser jag det som en av de finaste principerna som har satts på pränt, och en omistlig del av ett gemensamt bästa – vi har alla ett intresse av att inte staten missbrukar den makt den har över oss.
Idén om ett folkhem på 2000-talet kan kanske rymma det jag löst har skisserat ovan tillsammans med vad jag tror är Stades önskan om mer ekonomisk jämlikhet i utfall, en fråga vi inte berört och där jag misstänker att vi är mindre eniga än kring behovet av gemenskaper.
Dåtidens ”folkhem” var något många blev utsatta för snarare än en del av.
Sverige för hundra år sedan var inte bara etniskt, kulturellt och religiöst homogent, utan också ett främlingsfientligt samhälle med auktoritära drag. Tvångssteriliseringar, inhumana experiment på utvecklingsstörda, påtvingad assimilation av samer och romer och omfattande tvångsomhändertagande av barn är skamfläckar på Sverige historia. Dåtidens ”folkhem” var något många blev utsatta för snarare än en del av.
Jag vet att dessa händelser framstår som lika osmakliga för Stade som de gör för mig. Men om ett nytt folkhem ska vara mer än slagorden om ”inga kelgrisar eller styvbarn”, och uppenbarligen inte innehålla dessa hemskheter, vad ska vara dess politiska innehåll för vår tid?
Jag hoppas att Stade kan utveckla hur han ser på hur det gemensamma bästa förhåller sig till individens rättigheter. Hur mycket ojämlikhet, och inte minst vilken sort av ojämlikhet, är förenlig – om alls – med hans idé om det gemensamma bästa?
Oscar Sundevall
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!