Liberalismens kris är ett hett samtalsämne bland internationella politiska teoretiker. Vad består krisen i? Kan liberalismen överleva den? Liberal Debatt ger sig in i samtalet med en serie artiklar som publiceras under hösten. Det övergripande temat är gemenskap. I en replik till Oscar Sundevall skriver Joel Stade att staten bör ha det gemensamma bästa som uppgift.
Det bästa man kan hoppas på när man skriver en resonerande text till en kultursida är intelligenta svar. Ett sådant svar har kommit på min text i Expressen och det är jag mycket glad för.
Oscar Sundevall använder postliberalism som synonymt med liberal nationalism. På den punkten håller jag inte med. Jag vill i stället hävda att det är det gemensamma goda – the common good – som politiskt mål som är postliberalismens kärna. Nationen som föreställd politisk gemenskap är förvisso en naturlig del i en politik för det gemensamma goda. Men nationen och nationalismen är nödvändiga men inte tillräckliga aspekter av en politik för the common good.
Vi bör utnyttja den potential till starkare gemenskap som finns i nationen som föreställd gemenskap. Jag ser positivt på att höja medborgarskapets värde med språkkrav. Jag har kommit att bli en anhängare av monarki i Sverige. Jag tror att det är klokt att blåsa nytt liv i bruket att belöna de som gjort värdefulla gärningar för Sverige med statliga förtjänstordnar, som den socialdemokratiska regeringen nyligen föreslagit. Jag ansluter mig helt till den vision Sundevall beskriver om att fullt ut kunna kombinera svenskheten med andra identiteter, som till exempel att vara muslim.
Den gemenskap som Sverige behöver är tät och inte en utan flera. Det är familjens gemenskap, gemenskapen i frivilligorganisationer, i idrotten, i församlingar och i sociala kontakter. Det är gemenskap i ögonhöjd.
Men den nationella gemenskapen är med nödvändighet en tunn gemenskap, även om den som sådan kan spela en betydelsefull roll. Den nationella gemenskapen är tät när svenska familjer på charterresa upptäcker varandra på en taverna vid Medelhavet och ställer ihop bordet, plötsligt förenade av språk och gemensamma referenser. Hemma i Sverige är denna gemenskap blott latent.
Den gemenskap som Sverige behöver är tät och inte en utan flera. Det är familjens gemenskap, gemenskapen i frivilligorganisationer, i idrotten, i församlingar och i sociala kontakter. Det är gemenskap i ögonhöjd, där människor känner varandra och lär sig interagera med varandra. Civilsamhället alstrar värdefulla tjänster för samhället, skapar tillit mellan människor och har potentialen att utveckla dygder hos de som tar del i det.
Det är en viktig observation att postliberalism inte är liberalismens motsats utan dess möjliga fortsättning.
Den svensk-danske provokatören och högerextreme aktivisten Rasmus Paludan har utsatt svenska städer och förorter för ett sorts naturligt experiment. På vissa platser har polisfordon brunnit och våld utbrutit. På andra håll har provokatören misslyckats i sitt uppsåt att uppvigla. En viktig skillnad tycks ha varit föreningslivet och särskilt de religiösa samfunden.
I Karlstad bjöd den lokala moskén på pizza och hoppborg samtidigt som Paludan gjorde sitt besök, medan den lokala kyrkan hade öppet hus. Under påsken brann det i Örebro, men från Paludans besök i Jönköping rapporteras att ”Människor från olika föreningar, församlingar och religioner visade sitt missnöje – och lämnade sedan politikern ensam på torget.”
Det är täta gemenskaper som kan uppnå reaktionen i Karlstad och Jönköping: sociala sammanhang med ledare och tillit. Att människor tillhör sådana gemenskaper är av stor betydelse, för demokratin, för samhället i stort och för dem själva.
Att inlemmas i en tät gemenskap innebär en träning i självkontroll och att anpassa sig till andra. Personer utanför sådana täta gemenskaper tycks benägna att radikaliseras i antidemokratiska tankesystem. Vi kan alla se effekten av en politisk debatt som i mindre utsträckning förs på demokratiska möten i föreningar (och av personer som fått sin skolning på sådana möten), och i högre grad av individer framför skärmar.
Sundevall framhåller att postliberalismen kan betraktas som en strävan att förnya liberalismen, snarare än att ersätta den. Det är en viktig observation att postliberalism inte är liberalismens motsats utan dess möjliga fortsättning.
Jag skulle vilja föreslå en dialektisk förståelse av relationen. I ett dialektiskt schema utgör efterkrigstidens starka samhälle tes, den liberala epoken efter 1989 antitesen och postliberalismen en möjlig syntes. Postliberalismen kommer alltså efter liberalismen, men är inte dess motsats. Betraktad som syntes snarare än antites till den samtida liberalismen blir det naturligt att viktiga liberala landvinningar bör vidmakthållas. Här uppstår också en konfliktlinje mellan ett postliberalt tänkande och ett antiliberalt tänkande, det senare representerat av Sverigedemokraterna i en svensk partipolitisk kontext.
Precis som Sundevall skriver betraktar jag liberal ortodoxi och antiliberalismen som två diken som bör undvikas.
Precis som Sundevall skriver betraktar jag liberal ortodoxi och antiliberalismen som två diken som bör undvikas. Problemet med den innevarande liberala hegemonin beskrev jag i texten i Expressen. Men även antiliberalismen behöver kritiseras. Bland amerikanska tänkare som kan sägas tillhöra en spretig postliberal rörelse finns en oförmåga att dra upp demarkationslinjen i den riktningen.
Ett exempel är Patrick Deneen, statsvetarprofessor vid det katolska universitetet Notre Dame i Indiana och författare till den mycket läsvärda boken Why Liberalism Failed. Parallellt med sin skarpsinniga kritik av liberalismen har Deneen utvecklat en uppskattning för den ungerske statsministern Viktor Orbán och hans tankar om Europa, traditionella värden och det kristna arvet. Nu i sommar har Deneen suttit ned för ett längre samtal med Orbán från vilket han skrivit en redogörelse.
Ur mitt perspektiv framstår det som absurt att visa den ungerske ledaren sådan förståelse, inte minst då hans politik drivit universitet ur landet och kringskurit mediamångfalden i Ungern. Det är förunderligt att Deneen och andra amerikanska postliberaler inte ser det antiliberala hotet mot viktiga institutioner som antiliberalismen representerar.
Sundevall menar att min kritik mot liberalismen i stället träffar nyliberalismen, en tankeströmning som han själv kritiserar på ett sätt jag gärna ansluter mig till. Men min kritik mot liberalismen går djupare. Det är synen på individen som är problemet och där finns ingen skillnad mot socialliberaler och nyliberaler.
Både familjen och civilsamhället bygger på frivillighet. Däremot kan politiken genom staten påverka möjligheten för att skapa och vidmakthålla gemenskaper.
I de liberala teorierna om staten – från Thomas Hobbes och John Locke till utilitaristerna och John Rawls – är ett individuellt kontrakt vad som ger staten legitimitet. Statens roll är att skydda individens rättigheter och lycka. Även en omfördelande stat, som den som kan implementera Rawls principer, agerar i relation med individer. Men staten bör ha det gemensamma bästa som uppgift, alltså ett värde som inte är individernas nytta utan den politiska gemenskapens nytta som sådan. Liberalismens djupt rotade oförmåga att se denna dimension leder till en rad politiska problem. Med det liberala tänkandets dominans har dessa problem förvärrats.
Utbyggnaden av välfärdsstaten var en del i folkhemmet som politiskt projekt, i det håller jag med Sundevall. Folkhemmet beskrev samhället som en familj, alltså en politisk gemenskap med ett egenvärde och inte en kontraktsrelation mellan individer. Det är en samhällsvision som strävar efter gemenskap och jämlikhet och som inte utlovar individen maximal frihet för sitt livsprojekt. I sin socialdemokratiska tappning bars den upp av starka folkrörelser, täta gemenskaper där ideal om gemenskap kunde manifesteras. Statsindividualismen är det som är kvar när dessa täta gemenskaper förtvinar.
Tvång är inget tillgängligt medel för att gemenskaper ska skapas. Både familjen och civilsamhället bygger på frivillighet. Däremot kan politiken genom staten påverka möjligheten för att skapa och vidmakthålla gemenskaper. Det handlar om allt från skatteregler, regler kring arbetstid, trygghetssystem, stadsplanering, lagar som styr upphandlingar och en beredvillighet att låta föreningar vara en partner i välfärdsproduktion.
Antiliberalismen erbjuder redan en väg ut ur liberalismens kris. Vi som inte önskar gå den vägen – och vi är både liberaler, socialdemokrater, konservativa och socialister – har all anledning att fortsätta detta samtal.
Sundevall har helt rätt i att Centern har ett arv av civilsamhälle, små gemenskaper och decentralisering av beslut som kan utgöra grunden för en vändning till postliberalism. Även Kristdemokraterna har sådana rötter och dessutom en potential att inspireras av den kontinentala kristdemokratin. I den traditionen finns den katolska socialläran, där det gemensamma bästa är ett fundament.
Moderaterna tror jag betydligt mindre på i detta sammanhang. Moderaterna är de främsta bärarna i Sverige av den anglosaxiska nyliberala traditionen. I partiets politik finns både en radikal individualism (nyligen gestaltat i utspel om att tillåta surrogatmoderskap) och en konsekvent linje att välja enskilda intressen framför the common good när det gäller integrationen, klimatet och skolpolitiken.
Diskussionen om liberalismens tillkortakommanden och hur de ska mötas framstår som synnerligen betydelsefull. Antiliberalismen erbjuder redan en väg ut ur liberalismens kris. Vi som inte önskar gå den vägen – och vi är både liberaler, socialdemokrater, konservativa och socialister – har all anledning att fortsätta detta samtal.
Joel Stade
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!