Liberalismens kris är ett hett samtalsämne bland internationella politiska teoretiker. Vad består krisen i? Kan liberalismen överleva den? Liberal Debatt ger sig in i samtalet med en serie artiklar som publiceras under hösten. Det övergripande temat är gemenskap. Först ut är Oscar Sundevall, f.d. presschef och opinionsanalytiker hos Centerpartiet.
Joel Stade, socialdemokrat med förflutet i Regeringskansliet, har skrivit en av de mest intressanta kulturartiklarna i år. Ämnet är postliberalismen, denna svårdefinierade men spännande ideologi. Stades välargumenterande tes är att Socialdemokratin är denna idéströmnings naturliga arvtagare.
Jag skulle själv placera mig i den postliberala strömningen, men delar inte Stades slutsatser. Men innan jag går sakerna i förväg måste man försöka definiera postliberalism, vilket inte är helt lätt eftersom det är något av ett work in progress: det är här den samtida liberala politiska filosofiska debatten befinner sig. Ibland används begreppet synonymt med “liberal nationalism”, vilket är så jag använder det här och som jag tolkar att Stade också gör. En läsvärd introduktion är Yael Tamirs Why Nationalism?
Oavsett hur man klyver det postliberala eller liberalnationalistiska håret är utgångspunkten att liberalismen av i dag är otillräcklig som svar på social och ekonomisk ojämlikhet, kulturkrockar och klimatkris. Men inte heller socialismen eller konservatismen erbjuder lösningar.
En central fråga är hur människor från andra religiösa, politiska och kulturella traditioner kan integreras in i liberala västerländska stater utan att göra våld på liberala principer. Inte bara ett gemensamt bästa i en materiell mening, utan lika mycket skapandet av kulturell gemenskap.
Stade menar att postliberalismen har sin grund i idén om det gemensamma bästa – en tredje kraft mellan ”liberal hegemoni” och antiliberalismen. Här får jag invända att i den mån man kan se konturerna av en koherent ideologi måste man beakta att postliberalism inte nödvändigtvis indikerar det som namnet antyder: post, som i efter. Efter att ha läst bland annat antologin Liberal Nationalism and It’s Critics är intrycket snarare att det är ett projekt för att förnya liberalismen.
Detta tar delvis sin utgångspunkt i ekonomisk och social ojämlikhet. Men minst lika mycket i hanterandet av kulturell och etnisk mångfald. Det finns ett starkt instrumentellt drag. En central fråga är hur människor från andra religiösa, politiska och kulturella traditioner kan integreras in i liberala västerländska stater utan att göra våld på liberala principer. Inte bara ett gemensamt bästa i en materiell mening, utan lika mycket skapandet av kulturell gemenskap.
Stade pekar på en svaghet i vad han svepande kallar för “liberalismen”, men vad jag skulle beskriva som nyliberalismen, vilket är tendensen att betrakta det gemensamma som ett nödvändigt ont. Denna rörelse är radikalt individualistisk och ointresserad av skillnaden mellan det goda livet och det dåliga. Nyliberalismen har sitt ursprung i efterkrigstiden, till stor del en import från anglosaxiska länder, och ignorerar floran av kontinentalt liberalt tänkande, bland annat Benjamin Constant som betonade plikter, traditioner och gemenskaper. Den nyfikne kan läsa The Lost History of Liberalism för att se hur ensidig den svenska liberala ofta debatten är.
Socialdemokratin är likt de flesta partier i Sverige (utom SD och i viss mån KD) statsindividualistiska. Staten ska frigöra oss från alla materiella hinder för att förverkliga oss själva. Överideologin är inte en parhäst till nyliberalismen, men delar samma amoraliska utgångspunkt. Svagheten i detta projekt är, som Stade påpekar, att den förutsätter att en gemenskap finns på plats.
Frågan är då varför gemenskapen inte upplevs finnas på samma sätt längre. Stade pratar om klasskillnader. Men det finns ytterst lite forskning som pekar på att uppsvinget för högerpopulisterna och rasisterna kommer ur ekonomisk ojämlikhet. Majoriteten av SD:s väljare är välmående medelklass. Den våg partiet rider på är kulturell. Få svenskar ogillar människor bara för att de har en annan hudfärg. Däremot är stora delar av svenska folket mycket skeptiska till inte minst islam som religion och muslimsk kultur, vilket syns i Mångfaldsbarometern.
Stade avskriver SD:s nationalism som för tunn för att vara en grund för gemenskap. Men nationalismen har varit överideologi för många samhällen de senaste århundraden. Man kan ogilla den, men tunn är den inte. Partiets nationalism är dessutom mycket potent att döma av att Sverigedemokraterna är det mest framgångsrika politiska partiet i svensk historia sett till procentuell ökning i val efter val.
Enligt SD är det ”en våldtäkt på Sverige” att bära både folkdräkt och hijab. Men hundratusentals svenskar känner både en tillhörighet till Sverige och är troende muslimer. De kommer aldrig, och bör aldrig, tvingas välja mellan dessa.
Problemet med denna nationalism är inte ”tunnhet”, utan för det första hur stel den är. Ingen tillåts lägga till eller modifiera något. Och för det andra hur tvingande den är. En riktig svensk ska älska att kasta varpa, ungefär.
Enligt SD är det ”en våldtäkt på Sverige” att bära både folkdräkt och hijab. Men hundratusentals svenskar känner både en tillhörighet till Sverige och är troende muslimer. De kommer aldrig, och bör aldrig, tvingas välja mellan dessa. Våldtäktskommentaren illustrerar hur SD:s projekt omöjligen kan bli en grund för att bygga gemenskaper i ett mångkulturellt samhälle.
Efter att ha kritiserat både (ny)liberalismen och den auktoritära nationalismen landar Stade i att idén om folkhemmet är kärnan i en svensk postliberalism. Det tror jag är otillräckligt. Jag är inte historiker, men vad jag förstår var folkhemmet likalydigt med utbyggnaden av välfärdsstaten och inte minst den framväxande statsindividualismen som han själv tidigare i sin text beskriver som otillräcklig. Per Albin Hanssons projekt var inte kulturellt. Och inte undra på. Sverige var ett närmast helt etniskt och homogent land. Jag tror att ett postliberalt projekt i stället måste stå på två ben. Dels det fördelningspolitiska, dels det kulturella.
En central frågeställning för en idéströmning som gör anspråk på att vara liberal är också hur en gemenskap kan skapas med så lite tvång som möjligt. Det kanske kan skrivas upp på kontot av begränsat teckenantal i Expressen, men det glider Stade förbi. Eller så menar han att postliberal verkligen är efter liberalismen.
Det postliberala projektet kan kanske ha en framtida bärare i Socialdemokratin. Men det går också att se Moderaterna som en möjlig ambassadör. Det finns också kontaktytor mellan det som kallas kommunitarism och postliberalismen, i sitt betonande av civilsamhälle, decentralisering av beslut och små gemenskaper. Detta är en en idéströmning som tidigare hade Centerpartiet som en uttolkare.
Oscar Sundevall
En tidigare version av texten har publicerats här.
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!