Kan socialdemokratin och liberalismen hitta en gemensam grund att stå på? En fråga som många väljare bär på. Liberal Debatt och tidskriften Tiden presenterar i ett samarbete sex nya idépolitiska essäer på temat. Näst i tur är Caspian Rehbinder.

Varför fungerar vissa länder bra och andra sämre? Vad kan förklara långsiktiga förbättringar av ett samhälle? När frågorna ställs i samhällsvetenskaperna är svaret ofta: institutioner.

Vikten av stabila och effektiva institutioner är svår att överskatta. En välfungerande rättsstat, frånvaro av korruption, konkurrenskraftiga skattesystem, skyddad avtalsfrihet, väldefinierade äganderätter, långsiktiga spelregler. Sådant förklarar mer av världens välstånd än något annat. Ett land som vill nå framgång behöver stärka sådana institutioner. Lagstyre, bra företagsklimat, effektiva skatter och god utbildning.

I utvecklingsekonomiska och statsvetenskapliga studier frågar man sig ibland, inspirerad av Francis Fukuyama (som lånade uttrycket från Lant Pritchett och Michael Woolcock): ”Hur tar man sig till Danmark?” I The Origins of Political Order (Profile Books, 2011) beskriver Fukuyama Danmark som en ”mytisk plats med goda politiska och ekonomiska institutioner: det är stabilt, demokratiskt, fredligt, rikt, inkluderande och har extremt låga nivåer av politisk korruption”.

Institutionell kvalitet är inte en stämpel man en gång erhållit och som sedan alltid kommer prägla ett land. Det är en gradvis, kontinuerlig utveckling som kan halka både fram och tillbaka.

Särskilt bland de fattigaste länderna i världen är det som saknas just dessa goda politiska och ekonomiska institutioner. Det beskrivs särskilt träffande av Daron Acemoğlu och James Robinson i Why Nations Fail (Currency, 2012): det som gör att länder misslyckas är politiska regimer som suger ut sin befolkning, extraherar värde och inte spelar efter rättvisa regler.

Vad har så grova utvecklingsekonomiska teser att göra med Sveriges liberala partier? Sverige är ju redan – i Fukuyamas bemärkelse – Danmark. I alla rankningar har vi välfungerande rättsstat, låg korruption och välfungerande marknadsekonomi.

Men institutionell kvalitet är inte en stämpel man en gång erhållit och som sedan alltid kommer prägla ett land. Det är en gradvis, kontinuerlig utveckling som kan halka både fram och tillbaka. Det präglar också länders utveckling oavsett var de befinner sig. Även ett rikt land som Frankrike har sämre institutioner – högre korruption, mer fusk, sämre skattesystem, stelare regler – än till exempel Sverige. Det innebär lägre tillväxt och en fattigare befolkning. I boken Frankrike – en hatkärlekshistoria (Timbro förlag, 2021) beskriver Fredrik Segerfeldt vilka läxor Frankrike hade behövt för att slå in på vägen mot ett rikare, friare och mer dynamiskt samhälle.

Sverige har lärt sig viktiga läxor

Många av de läxorna har Sverige redan lärt sig. Under 1990-talet genomfördes en rejäl upprustning av de ekonomisk-politiska institutionerna. Århundradets skattereform satte sista spiken i kistan för vad som tidigare varit ett unikt uselt skattesystem – som med Gunnar Myrdals ord gjorde svenskarna till ett ”folk av fifflare”. Pensionsreformen 1997 gjorde att nivåerna blev goda och finansieringen långsiktig. En ny budgetprocess skulle försvåra överbudspolitik och utgiftsdrivande utspel från hoppande majoriteter.

Av de statliga tjänstemän som fått en politiker som ny högsta chef sedan socialdemokraterna fick makten 2014, har 90 procent fått just en socialdemokrat. Ofta utan att tjänsterna ens utlysts.

Under det tidiga 2000-talet fortsatte reformtakten att vara god. En ny process för tillsättning av generaldirektörer skulle få bort ett av de sista fält där politiker gav sina vänner fina titlar och höga löner. Grundlagsskyddet som garanterar att enskildas rättigheter är skyddade till och med mot staten, stärktes med avskaffat uppenbarhetsrekvisit 2007.

Så ser den ut i praktiken, den institutionella kvaliteten. Det är inte bara att ”ha en rättsstat”: rättsstaten består av mängder av intrikata system som ständigt måste vårdas. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har också gjort just detta. Men under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar har många av dessa reformer vänts eller urholkats.

Goda system har försummats

I stället för ett långsiktigt pensionssystem, finansierad utanför statsbudgeten och utformad i bred enighet i en pensionsgrupp, har Socialdemokraterna påbörjat en överflyttning till statsbudgeten och med utrymme att höja och sänka pensionerna som vilket bidrag som helst. Budgetprocessen som skulle hindra hoppande majoriteter och spretiga förslag har belamrats med otaliga extra ändringsbudgetar. Till på köpet kan budgetramarna sedan 2013 ändras även efter rambeslut, tvärtemot den norm som rådde tidigare.

Utnämningsmakten som skulle bli opartisk har halkat tillbaka i den gamla nepotismen. Av de statliga tjänstemän som fått en politiker som ny högsta chef sedan socialdemokraterna fick makten 2014, har 90 procent fått just en socialdemokrat. Ofta utan att tjänsterna ens utlysts. När Sida skulle få en ny generaldirektör sökte 28 personer den utlysta tjänsten. Regeringen tillsatte ingen utan väntade tills Carin Jämtin avgick som partisekreterare ett halvår senare, för att ge henne posten.

Det finns förstås alltid mängder av problem att lyfta i ett samhälle. Men det är inte alltid de, likt de ovan uppräknade, innebär en gradvis urholkning av den opartiskhet, rättssäkerhet och långsiktiga spelregler som bygger ett starkt samhälle. I en krönika i Dagens Nyheter (30/1 2022) jämför nationalekonomen Andreas Bergh välfärdsbygget med ett hus, och konstaterar: ”En besiktningsman som i dag tar sig an välfärdsstaten Sverige hittar tydliga spår av ett solitt bygge under fernissan. Men de senaste 20 åren har det långsiktiga underhållet försummats. Det är – som alltid – en sorglig syn.”

Liberaler måste vända urholkningen av långsiktiga institutioner

Att vända den utvecklingen borde stå i centrum för liberalers val av politiskt parti och för liberala partiers politiska val. Hur kan nästa våg av reformer som stärker Sveriges välstånd genomföras? Vad behövs för att stärka institutioner som ickekorruption, rättsstat och marknadsekonomi? Vilka hinder finns i dag för långsiktighet och välkända förutsättningar?

Här är det värt att understryka att det inte finns några gratisluncher. Inga koalitioner är friktionsfria och inga knapptryck i riksdagens kammare är ovillkorade. Naturligtvis är inte heller borgerliga partier felfria, principfasta och ständigt på de goda institutionernas sida. Men i de här sammanhangen har Moderaterna och Socialdemokraterna varit ortogonala.

Medan Moderaterna föreslår stärkt rättighetsskydd och ett mer självständigt domstolsväsende, tillsätter Socialdemokraterna utredningar om att lättare kunna begränsa rättigheter i kris. Medan Socialdemokraterna har lett attacken mot budgetramverket har Moderaterna föreslagit mer robusta regler. Sist Moderaterna regerade monterade de ned den politiska tillsättningen av topptjänstemän; nu bygger Socialdemokraterna upp den.

Den som vill ha liberal politik får förstås svårt att sy ihop en genuint liberal koalition. Det är mycket sällan – både i Sverige och internationellt – som liberaler utgör en majoritet.

Stod valet bara mellan Socialdemokraterna och Moderaterna skulle det inte vara en fråga. Dilemmat uppstår för att valet inte bara är så enkelt. Samarbetar man högerut ingår – på ett eller annat sätt – också Sverigedemokraterna. Samarbetar man vänsterut ingår också Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna är ett parti som utan tvekan skulle kasta alla institutioner under bussen om det kan hjälpa dem att nå de politiska målen. Det är inte ett parti att hålla i handen för att bygga upp en starkare rättsstat. Utan att fördjupa sig i deras respektive likheter och skillnader i övrigt, har de med Vänsterpartiet ett gemensamt och grundmurat ointresse för liberal demokrati, långsiktig tillväxt, liberala värden och stabila institutioner.

En naturlig invändning är att Vänsterpartiet är väldigt mycket mindre än Sverigedemokraterna. Även om de skulle vara exakt samma skrot och korn, är det lättare att få med sig 33 mandat än 66 (Poll of Polls i skrivande stund). Men då underskattar man problemet vänsterut: den liberal som vill värna den liberala demokratin måste inte bara vända Vänsterpartiet utan även Socialdemokraterna, som historiskt och konsekvent varit skeptiska till den liberala demokratins institutioner. Högerut har liberaler däremot mycket gemensam grund att stå på i Moderaterna och Kristdemokraterna.

Gränslöst önsketänkande – eller borgerligt maktskifte

Den som vill ha liberal politik får förstås svårt att sy ihop en genuint liberal koalition. Det är mycket sällan – både i Sverige och internationellt – som liberaler utgör en majoritet. De liberala partiernas dilemma är alltså att antingen samarbeta med borgerliga partier som delvis drar åt rätt håll, men till priset av att också samarbeta med Sverigedemokraterna, eller att samarbeta med vänsterpartier som inte alls drar åt rätt håll, men inte heller behöva stöta och blöta frågor mot Sverigedemokraterna.

Den här mandatperioden har den senare varianten prövats. Framgången har varit, milt sagt, begränsad. Visst kan man som liberal, i jakt på politiska majoriteter eller i särskilda sakfrågor hamna på samma sida som socialdemokrater. Att bygga koalitioner med en någorlunda gemensam reformagenda är alltid en utmaning, och att hantera frågor som uppstår under en mandatperiod gör det inte lättare.

Sverige behöver ett omtag. Det är osannolikt att det kan genomföras av eller med Socialdemokraterna.

Liberaler har ändå ofta gjort just det: det typiska för liberala partier är att vara relativt små men att ändå utöva parlamentariskt genom att vara tungan på vågen och prioritera konstruktivt samarbete, trots meningsskiljaktigheter. Sveriges politiska historia är kantad av strålande reformer som genomförts i sådana samarbeten. Under rätt förutsättningar är det till och med rätt att samarbeta mer organiserat om budget eller till och med dela regeringskansli.

Men Socialdemokraterna kommer inte att vilja bygga upp vad de rivit ner. Det förra januariavtalet bidde en tumme och vid ett nytt försök kommer Vänsterpartiet ha mer offensiva krav. Det ska till ett gränslöst önsketänkande för att utfallet ska tänkas bli gott.

Sverige behöver ett omtag. Det är osannolikt att det kan genomföras av eller med Socialdemokraterna. De liberala partierna i Sverige – Centerpartiet och Liberalerna – borde blicka högerut mot ett borgerligt maktskifte.

Caspian Rehbinder

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!