Idéutveckling

Vårda arvet efter Alliansen

Text: Emanuel Örtengren & Zebulon Carlander

Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander. Foto: Timbro förlag

 

Alliansen är död på nationell nivå, men det finns gott om lärdomar att dra från vad som lade grunden för ett historiskt framgångsrikt borgerligt samarbete, skriver Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander, som är aktuella med boken Efter Alliansen: Idéer för en ny borgerlighet.

Några mil norr om Umeå finns en avtagsväg vid E4:an. Den är asfalterad i början, men snart tar grusade raksträckor vid. Där inne i den västerbottniska skogen, en kilometer från byn Högfors, växer sex tallar. Från början var de fyra stycken, som planterades en solig sensommardag 2004 på det tidigare kalhygget. Maktskiftet, döpte SVT:s politiska kommentator K-G Bergström platsen till. I skogsdungen där Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg och Göran Hägglund planterade träd lever och frodas Alliansen fortfarande. 

Borgerlig splittring har löpt som en röd tråd genom svensk politik sedan demokratins genombrott. Först satte rösträttsstriden sina spår, sedan var det välfärdspolitiken som skapade motsättningar. Därefter spräckte kärnkraftsfrågan den första borgerliga regeringen på fyra decennier 1978. Maktskiftet 1991 var bättre förberett, men efter valförlusten 1994 skildes de borgerliga partiernas vägar åt ännu en gång. »Borgerliga kan inte samarbeta«, skrev en uppgiven Fredrik Reinfeldt, då ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i Dagens Nyheter 1995. 

Alliansen var ett unikt samarbete i svensk politik. Det enade borgerligheten, vars ömsesidiga relationer hade präglats av konflikt. Alliansen gjorde Socialdemokraternas trumfkort – regeringsfrågan – till borgerlighetens ess i rockärmen. Samtidigt satte Alliansen sakpolitiken i centrum. 2006 fanns det inte bara en gemensam fiende att enas mot, utan också ett reformprogram att samlas kring. 

I takt med att reformprogrammet förverkligades började dock kittet som förenade de borgerliga partierna att krackelera. Alliansens starka sammanhållning hade ett pris. Den pragmatiska förhandlingskulturen, där inget parti ställde ultimativa krav, ledde till att idé- och politikutvecklingen stelnade. Nya förslag var tvungna att vara förankrade, förhandlade och passa alla. Det bidrog till låsningar i avgörande frågor som migrationspolitiken. 

Dessutom blödde de mindre allianspartierna väljare två val i rad. »Det finns en längtan inom Centerpartiet efter ett allianssamarbete, där man tillåter att skillnaderna syns – total samstämmighet behöver inte alltid råda«, hette det i Centerpartiets analys efter valet 2010. Valanalysgruppen leddes av en viss Annie Johansson (senare Lööf). 

Efter valet 2014 var det därför inte så konstigt att partierna fokuserade på sig själva. I sin självbiografi Inifrån beskriver Moderaternas före detta partiledare Anna Kinberg Batra Alliansen efter 2014 som en nyligen frånskild familj.

De borgerliga partierna har inte hittat tillbaka till varandra. Utan en gemensam berättelse om vart man vill ta Sverige har M och KD lämnats i samma ringhörna som nationalkonservativa SD. Samtidigt sitter C runt samma förhandlingsbord som S, MP och snart kanske också V, som har en helt annan syn på vad skattebetalarnas pengar bör användas till. Liberalerna är som vanligt kluvna till utvecklingen.

I antologin Efter Alliansen: Idéer för en ny borgerlighet (Timbro Förlag), som Zebulon Carlander och jag är redaktörer för, försöker vi besvara frågan vilken borgerlighetens uppgift är i 2020-talets Sverige? Vi menar att det finns idéer som fortfarande förenar en stor del av alla svenskar, oavsett om de kallar sig liberaler eller konservativa. Den breda borgerligheten är en värdegemenskap som samlar alla som värnar människor mot godtycklig maktutövning, som ser företagande som basen för Sveriges välstånd och som vill att staten ska vara stark nog att hantera både ryska provokationer och kriminella gäng. 

Det finns gott om problem att hantera utifrån de utgångspunkterna, från organiserad brottslighet till efterdyningarna av coronapandemin. I grund och botten handlar det dock om att bygga ett Sverige där eget ansvarstagande uppmuntras. Utbildning, arbete, strävsamhet och hänsyn till sina medmänniskor bör löna sig. Det låter kanske abstrakt, tills man beaktar vilka politiska åtgärder som krävs för att leva upp till de idealen. 

Det krävs bland annat att borgerligheten bekämpar ett annat slags utanförskap än 2006, som främst har fått fäste bland utrikes födda. Att förändra den situationen kommer att ta åtminstone tio år, och även om arbetslinjen fortfarande behövs räcker det inte med bara bidrags- och skattesänkningar. Det krävs också reformer som exempelvis underlättar informationsutbyte mellan myndigheter, för att motverka allt från fusk i folkbokföringen till att unga fastnar i gängkriminalitet. 

Vad krävs då för att ett nytt borgerligt projekt ska ta form? Först och främst måste alla forna allianspartier ägna sig åt egen politikutveckling, precis som Moderaterna gjorde när Fredrik Reinfeldt blev partiledare. Det är inte runt förhandlingsbordet med andra partier som man kommer på helt nya lösningar på Sveriges samhällsproblem. 

För det andra är det osannolikt att Alliansen bildar regering igen i närtid, men det behövs borgerligt samarbete närhelst det är möjligt. Från Linköping till Leksand jobbar över hundra borgerliga styren fortfarande på. Även i riksdagen finns utrymme för mer samarbete, som när allianspartierna drev på för att företagare som drabbas av nedstängningar med grund i pandemilagen ska ersättas. 

Sist men inte minst behöver den borgerliga värdegemenskapen värnas för nästa generation. På 90-talet drev Ulf Kristersson »ekumeniken«, ett Timbro-projekt som skapade en mötesplats för unga centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater. Därifrån hämtades så småningom flera personer till Alliansens gemensamma arbetsgrupper. Sådana miljöer behövs i dag också, för att så frön för framtida samarbeten. 

Den som planterar ett träd tror på framtiden, sägs det. Tallarna vid Maktskiftet kommer i alla fall att stå kvar i åtminstone 100 år. Kanske behöver vi som vill se mer borgerligt samarbete bli bättre på att se bortom bråk på Twitter och lära oss att tänka lika långsiktigt som skogsbrukare. 

Emanuel Örtengren är programansvarig för välfärdsfrågor på Timbro. 

@emanuelorten

emanuel.ortengren@timbro.se

Zebulon Carlander är redaktör för »Sveriges försvarspolitik – en antologi« och var tidigare försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet. 

@ZCarlander

zebulon.carlander@gmail.com

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr