Vi har hamnat i en ond cirkel, där förlagen premierar formligen magnifik men innehållsligt tom litteratur, som recenseras av nära vänner till författarna på de stora tidningarna, skriver kulturredaktör Eric Luth i en uppgörelse med den samtida litteraturen.
Det går inte längre att skriva bra romaner. Ingen romanförfattare förmår skildra det mänskliga psyket trovärdigare än Dostojevskij. Ingen romanförfattare kan skildra det mänskliga livets absurditet bättre än Kafka. Efter Kafka och Dostojevskij är romanen som projekt dödfött. I dag kan vi lika gärna se på TV.
Ungefär så skulle man kunna sammanfatta idéerna i Nathalie Sarrautes essäsamling l’Ère du soupçon från 1956. Hon var en av de främsta företrädarna för det modernistiska projekt som kallades för den nya romanen. Projektet skulle bryta med alla de tendenser i det samtida skönlitterära skrivandet som man menade hade resulterat i den dödfödda samtidsromanen: De stora mästarnas fulländning av romanformen. Tv:n som förvred vår förståelse av fiktionen. Författarnas och läsarnas ständiga och ömsesidiga misstroende.
Efter sin fjärde roman vaknade han upp och insåg att det han skriver inte angår någon, att fler bibliotek än privatpersoner har köpt hans verk.
Jag kommer att tänka på Sarrautes idéer när jag läser Måns Wadensjös artikel Inte ens jag själv vill läsa böcker som mina i Svenska Dagbladet. Efter sin fjärde roman vaknade han upp och insåg att det han skriver inte angår någon, att fler bibliotek än privatpersoner har köpt hans verk, och att han sannolikt inte hade orkat läsa en enda bok av en annan samtida svensk författare utan ersättning för det. Samtidigt trycks det fler böcker än någonsin, böcker som ingen bokhandel kommer att ta in, ingen tidning recensera, ingen människa köpa och än mindre läsa. Aldrig har det tryckts så många böcker som ingen vill ha. Vi lever i en tid som är besatt av att skriva, men där ingen orkar läsa.
Wadensjös text får mig i sin tur att tänka på romanen Caesaria av Hanna Nordenhök. Jag brukar stoltsera med min princip att alltid läsa ut böcker, men med Nordenhöks roman gick jag bet. Berättelsen var väl avvägd, språket skickligt. Men helheten var så pretentiös och fordrande att jag som läsare kände mig kvävd. Det var mycket tråkigt, tämligen meningslöst. Formen behärskades väl men innehållet var tomt. Eftersom jag till skillnad från Wadensjö inte fick någon ersättning för läsningen bestämde jag mig för att lägga bort den. För första gången i mitt liv läste jag inte ut en bok.
Smått häpen inser jag att det var samme Wadensjö som recenserade Nordenhöks roman i SvD. Med tanke på att det bara förflutit några månader mellan Wadensjös recension – som konstaterar att något fattas i romanen, och att den faller »offer för sin egen stilsäkerhet« – funderar jag på om inte Ceasaria är ett exempel på just en av dessa romaner som han inte hade orkat läsa utan ersättning. Jag orkade det i alla fall inte.
Romanen, menar Wadensjö, är illa ute. Snudd på död. Samtidigt finns det skäl att ha tillförsikt. Sarraute konstaterade att romanen ständigt utvecklas, och att den enda lösningen för romanens överlevnad är att varje generation hittar sin egen innovativa lösning. Sarraute såg den brittiska författarinnan Ivy Compton-Burnett som fanbäraren för sin tids nya romanlösningar, men i dag är hennes romaner helt bortglömda. De jag har läst har alla legat magasinerade djupt inne i bibliotekens katakomber. Lösningarna åldrades inte väl, men bidrog kanske med några verktyg till nästa generations romanverktygslåda.
Wadensjö våndas över litteratur som inte angår någon. Samtidigt visar de senaste åren att litteratur verkligen kan angå många. Yahya Hassans självbetitlade debutdiktsamling såldes i mer än hundratusen exemplar bara i Danmark – nytt danskt rekord för en debuterande poet. Lydia Sandgrens Samlade verk har blivit en försäljningssuccé i Sverige, och har sålts till mer än tio länder runtom i världen.
Undantag som Lydia Sandberg och Yahya Hassan visar att det inte nödvändigtvis är litteraturen som det är fel på, utan författarna och möjligtvis förlagen.
Undantag som Lydia Sandberg och Yahya Hassan visar att det inte nödvändigtvis är litteraturen som det är fel på, utan författarna och möjligtvis förlagen. Trots sina inbördes olikheter visar Sandberg och Hassan att prosan fortfarande kan engagera. Författaren må vara död, för att parafrasera filosofen Roland Barthes, men knappast litteraturen.
Vi har dock hamnat i en ond cirkel, där förlagen premierar formligen magnifik men innehållsligt tom litteratur, som recenseras av nära vänner till författarna på de stora tidningarna. En förväntan byggs upp bland presumtiva författare på hur en god bok ser ut – en god bok som ingen vill läsa. Cirkeln upprätthålls, med enstaka undantag som får litteraturvärlden att vibrera. Världen skakar till – och minns att litteraturen kan angå oss.
Kanske är detta det mest hoppingivande. När den behövs är prosan tillbaka. Det är lätt att dödförklara prosan, men svårare att ta död på den.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!