Skip to content
Tema

Kan vi kräva rätten att förbli osedda?

Foto: Timbro

Det politiska samtalets fokus på hårdare tag mot den grova kriminaliteten, liksom de privata nätjättarnas datainsamling, har gjort att den mest basala politiska skiljelinjen mellan offentligt och privat suddas ut allt mer. Den liberala skribenten Karin Svanborg-Sjövall menar att vi bör ställa tuffare frågor om var gränsen för statens befogenheter bör gå, och tydligare definiera vad vi faktiskt syftar på när vi pratar om personlig integritet.

En vacker dag i början av tvåtusentalet kom jag hem till mitt flickrum och fann det fullt med rymdmat. Dammflagor dansade stilla runt vacklande lådtravar med mystiska pulver. Påsarna påstods innehålla glass och pasta Bolognese. Hållbarheten mättes i decennier. 

Året var 2003, Irakkriget rasade för fullt, och min mammas nyinflyttade, amerikanske man var uppriktigt panikslagen inför myndigheternas uppgifter om biologiska massförstörelsevapen. Han ville köpa en stuga i Småland. Han ville köpa en vevradio. Själv ville jag mest att han skulle försvinna ut ur mitt rum. 

Under bunkringsvåren 2020 skämdes jag lite över det minnet. Nu var det jag som stod där i affären och fingrade på ett storpack Carl Gustafs sardiner i tomatsås. 

När vill en människa bli sedd, och inte? Av staten, av andra människor? Och när kan hon kräva rätten att förbli osedd, av staten och andra människor? Frågan rör sig från impulsen att fly, att bli lämnad ifred, till den snåriga frågan om personlig integritet. 

En prepper förbereder sig för att klara tillvaron i den händelse att det offentliga, eller marknaden, plötsligt skulle klappa ihop. Samtidigt är det rätt osannolikt att han – det är nästan alltid en man – skulle vara beredd att göra avkall på förmåner som förutsätter spårbarhet och synlighet. Mobilen hålls laddad, VISA-kortet luftat. Riktiga survivalister tar det förstås ett steg längre. Här rör vi oss från prepperns försäkrings-»tänk om«, till en individens reella utbrytarrepublik. Det mått av försakan som »gubben i skogen« kräver är dock få beredda att mer än fantisera om. Det är skillnad på att leva och på att överleva. 

Men om mycket av prepperideologin, och den debatt som kretsat kring riskerna med övervakning, har syftat till att frigöra det privata från det politiska och individen från staten, har mycket av integritetsdebatten i praktiken rört sig i motsatt riktning. Dels därför att överlevnad, rädsla för grovt fysiskt våld, för första gången på länge blivit frågor som upplevs som angelägna för ett flertal. Dels därför att integritetsproblematiken i dag till stor del har privatiserats i takt med att våra levnadsvanor allt mer kommersialiseras. 

Kattrakandet kring FANG-bolagens (Facebook, Amazon, Netflix och Google) datainsamling, om Huawei och Tiktok, ger en hint om att framtidens integritets- och intressekonflikter inte kommer att vara prydligt uppdelade mellan hot från företag, hot från stater och det hot som vår egen bekvämlighet utgör. Den mest basala politiska skiljelinjen, den mellan offentligt och privat, suddas ut allt mer i debatt och i lagstiftning. Ibland medvetet och ibland omedvetet: begreppet »integritet« kan ju både syfta på en specifik, juridiskt definierad rättighet – styrd av politiska beslut – och på en personlig egenskap som till sin natur måste vara kontextoberoende. 

LÄS ÄVEN:

Granskning: Under folkhemmets radar – de osynliga

Ledare: Liberaler måste hantera baksidorna av det samhälle vi har kämpat för

EU-fördragets tredje artikel slår fast att varje EU-medborgare har rätt till »fysisk och mental integritet« och redan här blir det snårigt. En sådan skrivning kan exempelvis användas för att lagstifta mot surrogatmödraskap: en kvinna ska inte behöva utsättas för påtryckningar att upplåta sin kropp för någon annans behov. Men samma skrivning kan lika väl användas för surrogatmödraskap, där statens uppgift är att skydda hennes fulla bestämmanderätt över sin kropp. Tillämpar man samma skrivning på frågan om samvetsfrihet ändras premisserna igen. Är det den religiösa barnmorskans rätt till »mental integritet« som ska ha företräde? Eller skulle samvetsfrihet i praktiken undanröja risken för att en kvinna får beslutet att avsluta en graviditet ifrågasatt?

Enligt Sveriges Medicinsk Etiska Råd (SMER) handlar »personlig integritet om okränkbarhet, eller rätt att inte bli kränkt«. Vilket framstår som motsägelsefullt, när man kontrasterar denna definition med idéen om integritet som en egenskap eller dygd. Förmågan att visa civilkurage, att självständigt fatta beslut i enlighet med sin övertygelse, förutsätter ju närmast att någon slags kränkning av ens moraluppfattning har ägt rum. Att hålla med alla andra har ju ingenting med integritet att göra: tvärtom? 

Om en ung tjej i Malmö tog av sig huvudduken mot sin familjs vilja hade vi jublat över hennes mod. Men hur många gånger har damen i slöja på bussen i Bengtsfors mötts av applåder? Ändå har båda uppvisat integritet. Man kan täcka sig för att synliggöra vissa normer, eller klä av sig för att avtäcka andra. Man kan på politisk väg reglera vilka fysiska uttryck för dessa värderingar som tillåts i offentligheten, genom ett burkaförbud, ett burkatvång, eller genom att avstå från alla sådana restriktioner (ja, att avstå är också att välja!) Däremot kan den enskilde aldrig diktera hur ens beteende ska uppfattas av andra för att man följer sina övertygelser eller ger uttryck för sina preferenser. En svensk kvinna som bär kort kjol har naturligtvis inte mindre rätt att slippa bli våldtagen än den som bär byxor. Men hon får nog stå ut med risken att någon faktiskt kommer att titta på hennes ben.  

Den vanliga sammanblandningen mellan en neutral stat (som ingriper när brott begås, men i övrigt tillåter uttryck för olika trosuppfattningar i det offentliga rummet) och en sekulär stat (som missionerar mot religion, uppbackad av våldsmonopolet) ger för handen att vi har en rätt skakig resa framför oss. Kriget mot den grova kriminaliteten kommer också att kräva ett tålamod som varje normalfuntad människa – för att inte tala om politiker – kommer att ha svårt att uppbåda. 

Leviatan är på högsta mode, men just därför vore det inte så dumt om de gamla, mer restriktiva, frågeställningarna kring statens befogenheter bereddes åtminstone någon plats i det offentliga samtalet. Det kommer förstås inte att vara lika tacksamt som under FRA-debatten, när nästan alla trängdes på den motsatta läktaren. Men kanske är det också just då – just nu – som förmågan att uppvisa integritet, faktiskt gör störst nytta. 

Karin Svanborg-Sjövall är liberal skribent och var vd på Timbro 2014-2020. 

@KarinSjva

karin.svanborg.sjovall@gmail.com