Den här texten tar sin utgångspunkt i en obskyr kulturklubb på Sigtunagatan i Stockholm. Den kommer att handla om olika planeter och trånga stövlar, gnuflockar och hjordar som jagar. Och den slutar med några frågor om puritanismens estetik. Vart är egentligen konsten på väg?
Läs även:
Kulturredaktör Eric Luth möter Olivier Truc, författare till L’affaire Nobel
Senhöst 2017. Ett kulturreportage i Dagens Nyheter får klubben Forum på Sigtunagatan 14 på fall. Resten är samtidshistoria, känd av var svensk: reportaget ledde till paret Frostenson-Arnaults landsflykt och den sistnämndes fängelsestraff. Mycket har skrivits därom, mer behöver knappast sägas. Det saknas dock ännu en text om de flockens mekanismer som ledde dithän, och den nya flock som nu tar över. Om människans behov av gruppen, även när den tar kål på individen. Och hjorden som jagar och dreven som går, för att citera Frostenson själv.
Åtminstone sedan den tidiga modernismens dagar har kultureliten intensivt föraktat folket, massan, hopen. Det är ett förakt som återfinns hos Virginia Woolf, James Joyce, T. S. Eliot. Massan förstår inte, kan inte förstå. En bildad massa är en fördärvad massa. Eliten formerar sina egna grupper, håller sig för sig själva och ser till att konsten inte når fel händer. Hellre en upplaga på fyrahundra böcker än fyratusen, om de fyrahundra läsarna är rätt läsare. Den lilla gruppen utanför den stora har skapat sina egna lagar och regler, lever parallella liv.
I nästan trettio år drev Frostenson och Arnault klubben Forum i en källarlokal på Sigtunagatan. De levde med den generation som under åttiotalet stred för konsten som konst och kulturens frigörelse. Puritanismen och korrektheten skulle dö! I källarlokalen kunde detta bli verklighet. Där uppstod under kulturaftnarna en parallell värld, i fullständig frihet.
I januari 2020 ges en uppmärksammad fransk bok ut. Författaren är Vanessa Springora, boken Le Consentement (»Samtycket«). Springora skildrar i jag-form hur hon under de tidiga tonåren hade ett sexuellt förhållande med den då mer än femtio år gamla författaren Gabriel Matzneff, med andra ord med en pedofil. Verket får stor uppmärksamhet, väcker ilska. Matzneffs verk dras tillbaka från förlagen och han går i landsflykt. Boken är beviset, menar man, på att den franska kultureliten har levt bortom den vanliga människans lagar, följt en lagbok som inte omfattar folket. Det man redan visste har därmed befästs.
Arnault och Matzneff har, i varsitt land, propagerat för konstens och intellektets frihet. De har blivit centrala gestalter i kulturkretsar, uppburna och viktiga. Kretsarna har kunnat leva enligt egna regler som inte gällt resten av befolkningen. I ett avsnitt av det franska litteraturprogrammet La Grande librairie säger barnpsykiatern Marie Rose Moro att utanför kultureliten hade Matzneffs agerande lett till fängelse. I kultureliten ledde det till hög status.
För det som gör Matzneffaffären unik är att det inte är en dold hemlighet som nu kommit upp till ytan. De flesta av Matzneffs mångtaliga verk handlar om hans kärlek till och sexuella förhållanden med minderåriga barn. På sjuttiotalet startade han ett upprop för att legalisera pedofili, som bland annat skrevs under av Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Jacques Derrida. Den pedofila kärleken skulle frigöra barn från den borgerliga familjens förtryck. I förordet till nyutgåvan av Les Moins de seize ans (»Under sexton år«, 2005), Matzneffs pamflett för pedofil kärlek, noterar han namn och ålder på flera av de barn han har legat med, liksom för att bevisa sin tes. I kulturkretsarna ledde det till parnassen. Deras lag var annan än folkets.
Efter DN-reportaget flyr Frostenson-Arnault Sverige, som av Frostenson i K kallas »den trånga stöveln«. Frankrike är målet, Paris friheten. Svenskar är ett blodtörstigt folk och Sverige ett skräckvälde, »hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa«. Frankrike, däremot, beskrivs som den ljuva hexagonen där solen alltid lyser, Paris som städernas stad, en stad att leva i. Där är allt som är dåligt med Sverige bra.
När jag efter Le Consentement läser om K ställs händelserna i ny dager. Frostenson-Arnault flyr Sverige för Paris, Matzneff flyr själv Paris. Är det verkligen Sverige som får stöveln att klämma? Är det så enkelt som att Frankrike är öppenheten, friheten och Sverige det blodtörstiga skräckväldet? Eller är det att folket förargas över dubbla måttstockar?
Frostenson förargas över att ha fördrivits ur den svenska gemenskapen. För nästan exakt trettio år sedan fördrevs en kanadensisk journalist, Denise Bombardier, ur den franska gemenskapen. Bombardier var inbjuden till kulturprogrammet Apostrophe, ett slags franskt Babel, på bästa sändningstid med miljontals tittare. Programledaren Bernard Pivot hade även bjudit in Gabriel Matzneff för att prata om sin senaste bok – om kärlek till minderåriga. Övriga gäster talar hövligt i en kvart, när Bombardier ingriper. »Just nu«, säger hon, »känns det som att jag befinner mig på en annan planet. I mitt hemland hade Matzneff inte hyllats för sitt verk. Där hade han suttit i fängelse.« Inslaget väcker stor uppståndelse, Bombardier förlorar sina skrivuppdrag i Frankrike, blir persona non grata fram tills att Springora uttryckligen tackar henne i Le Consentement. Springoras mor brydde sig aldrig, inte heller skolan, sjukvården, polisen. Inte E. M. Cioran, som i märkliga ordalag ursäktar Matzneff inför Springora. Den enda som reagerade var en okänd kanadensisk journalist.
Frostenson beklagar murvlarnas inkvisition och folkets tribunaler. Matzneff beklagar, i förordet till Les Moins de seize ans, puritanismens återkomst världen över: ‘progressiva’ som doserar homeopati, hyllar den skäggbeklädda islamismens korståg, men själva är renrakade kättare, hysteriska troende eller ateistiska fariséer. Jakthundar ränner världen över efter det som är politiskt (och sexuellt) korrekt. Med Frostensons ord: horden jagar och drevet går. Frostensons anklagelser om den svenska särarten ljuder i och med Matzneff-affären något tommare.
Men det är inte bara Bombardier som befinner sig på en annan planet. Matzneff också. Åtminstone om man frågar Victoria Thérame, journalist vid Charlie Hebdo. Thérame har gjort sig känd som en högljudd förespråkare av att legalisera pedofili. I en kort prolog till Les Moins de seize ans hyllar hon Matzneff, konstnären: »Matzneff är en författare, och det är inte à la mode. Vem vågar säga ›Jag, konstnären‹? Matzneff säger det. Matzneff talar om konst. De andra säger ›konsten är död‹, och ger sig ut för att döda den. Kommer Matzneff från en annan planet?«
Frostenson, Matzneff och Thérame talar alla om puritanismens återkomst, en moralpolis som ljuder allt högre. En politisering av estetiken, där skönheten underordnas budskapet. Folkmassor ger sig ut på gatan för att fördöma verk och författare de inte har läst. Folket vill ha regimbyte, skriver Frostenson, och för det måste någon offras. Folket sätter på sig knytblusar för att hylla en tänkare de aldrig har läst, propagerar för att ledamöter de aldrig har hört talas om lämnar akademin. Sveriges förmodligen största intellektuella gigant, Horace Engdahl, förordas lämna på grund av sina åsikter. Samtidigt larmar förlag om att bara verk som hyllar och skildrar jämställdhet får kulturstöd. Kulturrådets förra generaldirektör Staffan Forssell konstaterar i ett famöst uttalande att »om det är en styrning så är det en vacker styrning.« Liknande uttalanden har gjorts av kulturministern, som nyligen under ett uppmärksammat panelsamtal på Folk och kultur i Eskilstuna. Det finns en stor rädsla för vad som händer om Sverigedemokraterna tar över Kulturdepartementet, men det pratas lite om vad som händer när Miljöpartiet leder det.
Det vi närmar oss är insikten om flockens mekanismer. Flockbeteendet är en pendel som oscillerar. Människan är gnuerna som springer i miljontals i den stora migrationen, människan är ett flockdjur. Men det finns mitt i flocken några som vågar stå emot, var jämviktsläget än befinner sig. Därför är Frostensons K uppfriskande att läsa, och därför är Bombardiers markering mot Matzneff viktig. Flocken springer än åt ena hållet, än åt andra, men det är när människor står upp för sig själva och det som de tror är rätt och riktigt som pendeln rör sig framåt. I årtionden har kultureliten vänt kinden till när övergrepp man har vetat om begåtts. Ett återkommande tema i Le Consentement är känslan av att stängas in i Matzneffs fiktion, att göras till ett litterärt verk: »varje dag släckte jag hans olagliga törst, och denna seger hyllade han snart triumfatoriskt i en ny roman.« Metoo-rörelsen kräver förändring, springer åt andra hållet. Det behövs en moral, en handlingens rättesnöre. Frågan är vad som händer när alla nu springer åt samma håll. Var går gränsen mellan en kulturvärld som beter sig, och en massa, ett parlament, ett land, som sätter tvångströja på kulturen?
Jag vet ärligt talat inte hur den frågan bör besvaras. Men om det är något som affärerna kring Matzneff och Arnault visar, så är det att eliten själv styrs av just de flockens naturlagar som den alltid föraktfullt har hävdat att massan styrs av.
Det svar som Springora själv ger på frågan formulerar hon i sitt efterord:
»Litteraturen står över alla former av moraliska lagar, men som redaktörer måste vi komma ihåg att en vuxen mans sexuella förhållande med en minderårig är en klandervärd handling, straffbar genom lag.«
Med andra ord: litteraturen står över moralen, handlingen gör det inte.
Eric Luth är kulturredaktör.
eric.luth@liberaldebatt.se