Reaktion

»I dag ska i stället flyktingarna förhindras från att rasera välfärdsstaten. Det tycks som ett eko från förr.«

Text: Benny Lindholm

Svar till professor Anders Lindboms artikel ”En human flyktingpolitik bortom asylrätten”

I Barbro Hedvalls bok Vår rättmätiga plats beskrivs hur rösträttskvinnorna i motpropagandan utmålades som svikare. De påstods strunta i barn och hem. På affischerna samsades gråtande barn med män som efter hårt arbete möttes av ostädade hem. Kampen mot kvinnors rättmätiga plats i samhället var dock dömd att förlora. Liksom den överreglerade finansmarknaden inte kunde överleva i en globaliserad ekonomi kunde kvinnoförtrycket aldrig överleva i ett modernt samhället.

I dag ska i stället flyktingarna förhindras från att rasera välfärdsstaten. Det tycks som ett eko från förr. De som inte anses vara en del av vårt samhälle bankar på rättigheternas dörr. Och svaret, när antalet asylsökande ökar, är att de inte borde göra sig besväret.

Som alltid när rättigheter ska avvecklas eller motarbetas görs det under en påstått pragmatisk flagg. Flyktingarna måste stoppas för att mottagandet är ohållbart ur ett statsfinansiellt perspektiv. Att Sverige har låtit 2,6 miljoner människor (brutto) invandra till landet sedan 1970, men samtidigt har haft en tillväxttakt i nivå med USA och högre än Tysklands de senaste 20 åren, nämns inte. Det stora flyktingmottagandet under hösten var ansträngande för de svenska välfärdssystemen, men det var inte en fråga om en »systemkollaps«. Vad regeringen varnade för när gränskontrollerna infördes var inte samhällets undergång, utan risken för den kyla som asylsökande skulle möta i de »rådande väderförhållandena«. Så motiveras den stängda dörren officiellt – av förment omsorg om dem som av rädsla knackar på den.

Det stora problemet med förslagen om tak för flyktingmottagande och ett system med kvotflyktingar är dock inte att de vilar på bristfällig insikt i det svenska välfärdssystemets överlevnadsförmåga. Vad som oroar är att flera sekels arbete för individuella fri- och rättigheter spolas bort.

Här finns det all anledning för en liberal att vara mycket vaksam. Ända sedan John Locke formulerade tanken att människan äger rätt att skapa sin egen lycka och att frihet är att inte vara underkastad andras godtyckliga vilja har liberaler i olika skepnader försvarat individens rätt och självbestämmande. Om denna rätt inte ens gäller rätten att fly för sitt liv, vad finns då kvar?

Asylrätten är den yttersta rättigheten. Den ger individen makten, och rätten, att söka skydd från det som skadar och förstör. Det enda den hotade individen behöver göra är att bege sig till ett område där hon inte längre är hotad. Tak- och kvotsystemet innebär något annat. I ett sådant system har den individuella flyktingen inte ens en teoretisk möjlighet att själv styra sin situation. Hon är i stället beroende av att en annan stat på förhand bestämmer sig för att ta emot henne. Om hon ändå skulle fly och be om skydd skulle hon avvisas, eftersom asylrätten inte längre finns för den som är på flykt.

När Anders Lindbom (LD 2/2016) skriver om en flyktingpolitik bortom asylrätten så menar han faktiskt också just detta. Han vill avskaffa asylrätten och ersätta den med ett slags kvotbiståndssystem. Om det är något som borde vara perverst är det en sådan syn på rätten till liv. Är några rättigheter alls värda något om den enskilde som fruktar för sitt liv inte ens kan korsa gränsen från sin förtryckande stat utan ett förhandsbesked från en annan? Människan som klient åt den välvillige härskaren har aldrig varit tydligare.

Så varför lockas ändå liberaler av tak- och kvotsystemet? Jag tror att det handlar om att många inte upptäcker att skyddsföremålet i detta system är ett annat. Medan asylrätten syftar till att emancipera den enskilda flyktingen, syftar tak- och kvotsystemet till att förhindra dödsfall på Medelhavet och skydda vår välfärd. I botten finns en föreställning om att vi kan och bör styra människors val. Genom höga gränser här ska flyktingen inte ens vilja sätta sig i båten där. Hon ska i stället vänta i flyktinglägret. Hennes vilja att göra något åt sin situation ska inte bejakas.

Samtidigt luras många liberaler att sätta välfärdssamhället på piedestal. Om flyktingen kommer drabbas ju kanske skola, föräldrapenning och hemtjänst. Men vad händer om man villkorar grundläggande rättigheter med välfärdsstatens nuvarande utformning? Jo, man konstruerar ett auktoritärt system (det påstås ju inte överleva utan att kväva rättigheterna) som blir det överordnade målet med politiken. Var det någon som nämnde den liberala idén att använda politiken för att steg för steg göra människor friare?

Lösningen på »flyktingkrisen« är faktiskt enklare än många tror: våga lita på att människor försöker och kan avgöra vad som är bäst för dem, och ge dem makten att försöka. Den flykting som i dag med berått mod sätter sig i en sjöoduglig båt för att slippa bomberna i Syrien är primärt i behov av ett säkert land att uppehålla sig i, inte en lärartäthet om 12,2 elever per lärare. Våga erbjud henne det! För när det kommer till kritan: vill vi ha asyl i Kanada när ryssen kommer? Eller anser vi att det är rimligt att de, bara för att de inte har förskoleplatserna redo när vi kommer, behandlar oss likt de balter som Anders Lindbom vill stänga dörren för?

Benny Lindholm är fiskal på förvaltningsrätten i Uppsala och f.d. ledamot av LD:s redaktion.

@bennylindholm
benny.lindholm@gmail.com

REPLIK: ”Det bästa blir lätt det godas fiende i flyktingfrågan” – professor Anders Lindbom svarar Benny Lindholm.

Fler artiklar av Benny Lindholm

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr