Replik till Benny Lindholm som i artikeln »I dag ska i stället flyktingarna förhindras från att rasera välfärdsstaten. Det tycks som ett eko från förr« (LD 3/2016) gick till angrepp på Anders Lindboms artikel ”En human flyktingpolitik bortom asylrätten” (2/2016).
Benny Lindholms svar avstår i huvudsak från att diskutera det jag faktiskt skriver, till exempel att asylrätten som den fungerar i praktiken leder till att människor drunknar i Medelhavet. Han påstår vidare i sin avslutning att jag vill stänga dörren för balter vid en krissituation. Detta trots att jag uttryckligen skriver motsatsen.
Låt oss försöka diskutera med i stället för mot varandra.
Jag tror få utanför Sverigedemokraternas krets vänder sig mot asylrätten som idé. Det är i vilket fall som helst hur den fungerar i praktiken jag vänder mig emot. Därför är det lite tröttsamt att asylrättsförespråkare som Lindholm svarar genom att hänvisa till idén och struntar i de faktiska konsekvenserna asylrätten har i världen som den ser ut idag, som till exempel när den kombineras med transportörsansvar. Min utgångspunkt är vi bör hjälpa skyddsbehövande människor, särskilt de allra mest utsatta. Därför fokuserar min kritik på hur illa asylrätten faktiskt fungerar och vad som kan göras för att hjälpa flyktingarna, och inte asylrätten som idé.
Till Lindholms fördel talar dock att han presenterar sina egna ståndpunkter tydligt:
- Den svenska välfärdsstatens kapacitet att ta emot flyktingar är närmast oändlig. Lindholm lägger dock inte fram några som helst belägg för sitt påstående. I ett läge när sju av åtta riksdagspartier kommit fram till motsatsen vore det nog dags för Lindholm att komma ut från sin ekokammare.
- Lindholm hävdar att asylrätten är en grundläggande princip, den yttersta individuella rättigheten. Hans argumentation bygger på att individer vet sitt eget bästa, vilket onekligen är en mycket central liberal princip. Men de flesta accepterar att politiken göra avvägningar mellan individ och andra individer/kollektiv. Ibland svåra sådana.
Att en individ anser att det är värt att riskera liv och lem för att söka asyl betyder inte heller nödvändigtvis att detta är önskvärt så som Lindholm hävdar, utan kan lika gärna vara ett skäl att ge individen ett bättre val. Därför argumenterar jag för att kraftigt öka de relativa chanserna att erhålla flyktingstatus redan i flyktinglägren och för att vi skall flyga flyktingarna till Sverige.
För att diskussionen skall kunna gå vidare bör asylrättsförespråkarna ställa sig följande två frågor:
- Den de facto existerande asylrätten ger upphov till negativa konsekvenser. Jag lyfter till exempel fram att många människor drunknar i Medelhavet. Jag försöker vidare ge förslag på en politisk förändring för att motverka det problemet. Debattörer med förkärlek för asylrätten kan då förslagsvis:
- komma med rimliga och genomförbara förslag som i lika hög utsträckning skulle göra något åt problemet. Ingen skulle bli gladare än jag om de gjorde det. Också jag ser det principiella värdet av asylrätten. De kan också:
- ge goda argument för varför förslaget om kvotflyktingar inte skulle ge upphov till de positiva effekter jag hävdar. Jag är medveten om att det finns en risk att jag har fel. Asylrättsförespråkarna borde likaledes vara öppna för möjligheten att det finns bättre lösningar och lämna vad som ofta förefaller vara en närmast religiös inställning till frågan.
- Den som förespråkar asylrätt bör klargöra för oss andra hur absolut den är. Finns någon gräns för hur många människor Sverige kan ta emot nästa år? Jag kommer att ha svårt att ta den på allvar – som liksom Benny Lindholm – påstår att det går att ta emot oändliga mängder flyktingar. Det sägs nu vara drygt 65 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen. Den som gärna vill ha asylrätt, men också inser att det finns en begränsning för Sveriges kapacitet behöver finna ett sätt att kombinera de två på ett rimligt sätt.
Frågan blir därför: Asylrätt för vem?
Är det rimligt att liksom i dag låta det vara avgörande vem som har ekonomiska resurser, är man i en viss ålder eller andra sådana saker, vilket vi vet är vad den nuvarande asylrätten i praktiken leder till? Jag hävdar att man i stället bör dra slutsatsen att vi som samhälle bör prioritera de vi anser har störst hjälpbehov.
Sammanfattningsvis: Vissa asylrättsförespråkare ger intrycket att de anser att en princip står över mänskligt lidande. Jag delar inte den värderingen. En fortsatt debatt kan följa två spår: Antingen förklarar asylrättsförespråkaren varför principen står över mänskligt lidande eller så försöker hen diskutera olika förslag för att minska lidandet.
Anders Lindbom är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
anders.lindbom@ibf.uu.se