Detta och mycket mer diskuterar Liberal Debatts kulturredaktör Max Hjelm tillsammans med ledarna för Sveriges tre liberala tankesmedjor: PM Nilsson, VD på Timbro, Matilda Molander, VD på Fores, och Christer Nylander dåvarande ordförande för Ohlininstitutet.  

LDMA: Avsnitt 4 – Tankesmedjorna

Inlägget LDMA: Avsnitt 4 – Tankesmedjorna dök först upp på Liberal Debatt.

Populismen har under det senaste decenniet blivit liberalismens huvudfiende. Men vad består egentligen populismen som ideologi av, är det verkligen en sammanhållen idéströmning och vad ska de liberala svaren på populismens kritik vara?.

Detta och mycket mer diskuterar Liberal Debatts Henrik Dalgard tillsammans med två av Sveriges ledande experter på populism: Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag och Nils Karlsson, nationalekonom och statsvetare.

LDMA: Avsnitt 3 – Andreas Johansson Heinö

Inlägget LDMA: Avsnitt 3 – Andreas Johansson Heinö & Nils Karlsson dök först upp på Liberal Debatt.

I andra avsnittet av den nya miniserien LDMA samtalar vi med en av Sveriges viktigaste litterära röster – författaren Per Hagman.

LD:s kulturredaktör Max Hjelm frågar honom om allt från vad frihet är till vad problemet är med maraconamandlar. Dessutom: Varför ogillar Hagman Författarförbundet och Författarcentrum?

I miniserien LDMA (eller “Liberal Debatt möter andra”), träffar vi personer som intresserar oss för att komma närmare de som styr den frihetliga debatten i Sverige. Det handlar om personer i olika maktsfärer, men också intressanta röster med egna perspektiv.

Nu finns det andra avsnittet ute, ett nytt kommer varannan vecka. Lyssna innan alla andra här nedan!

LDMA: Avsnitt 2 – Per Hagman

Inlägget LDMA: Avsnitt 2 – Per Hagman dök först upp på Liberal Debatt.

I första avsnittet av den nya miniserien LDMA möts några av Sveriges tyngsta liberala och borgerliga opinionsbildare: De politiska redaktörerna för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen – Amanda Sokolnicki, Tove Lifvendahl och Patrik Kronqvist. 

I ett samtal lett av LD:s Henrik Dalgard diskuterar ledarsidornas uppgift och hur liberalismen ska räddas. Både bråk och god stämning utlovas.

I miniserien LDMA (eller “Liberal Debatt möter andra”), träffar vi personer som intresserar oss för att komma närmare de som styr den frihetliga debatten i Sverige. Det handlar om personer i olika maktsfärer, men också intressanta röster med egna perspektiv.

Nu finns det första avsnittet ute, ett nytt kommer varannan vecka. Lyssna innan alla andra här nedan!

LDMA: Avsnitt 1 – Ledarskribenterna

Avsnittet spelades in 5 december

Inlägget LDMA: Premiär för vår nya poddserie dök först upp på Liberal Debatt.

Något är sjukt i det svenska debattklimatet.

Det är inte många år sedan en person planerade att mörda en partiledare i Almedalen.

Anti-demokratiska och extrema aktivister förföljer ministrar och politiker.

Andra demonstranter kallas för odjur.

Judiska församlingar måste ha vaktstyrkor och hotet mot judar växer.

Det låg kanske mer bakom det där pressmeddelandet än vad många av oss trodde, och en del ironiserade över.

Partiledardebatten i söndags var inte heller en uppvisning i gott kollegialt beteende.

Av den har jag framför allt tre bestående intryck:

• Nooshi Dadgostar och Ebba Busch rasar på varandra om helt ovidkommande frågor.
• Nooshi Dadgostar, som över huvud taget bidrog mest till att polarisera debatten och sänka nivån, ber plötsligt alla att höja nivån och ta ansvar för att minska polariseringen.
• Anna-Karin Hatt skäller ut Nooshi Dadgostar för att hennes agerande bidrar till just denna polarisering.

Dagen därpå kommer ett pressmeddelande om att C vill bjuda in till partigemensamma samtal om tonläget i debatten.

Sen avgår Anna-Karin Hatt.

Det låg kanske mer bakom det där pressmeddelandet än vad många av oss trodde, och en del ironiserade över.

Vi vet inte mycket om vad som har hänt, vem som har hotat, vad som ska komma och vad valberedningen lägger för nytt förslag på partistämman i Karlstad om exakt en månad.

Men det vi vet är att det inte får gå till så här.

Jag hoppas att Anna-Karin Hatts avgång är en väckarklocka för övriga partier.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hatts avgång visar att något är sjukt i det svenska debattklimatet dök först upp på Liberal Debatt.

Det har skett en vibe shift. För inte så länge sedan var både jag och de flesta jag känner vegetarianer, även om vi innerst inne visste att renodlad veganism är det enda moraliskt försvarbara. Nu konverterar veganinfluencers till köttätare, och alla coola kids bär pälsjackor.

Sin vana trogen simmar Liberal Debatt mot strömmen. Nu när tidsandan inte längre präglas av krav på moralisk korrekthet finns ett större utrymme att reflektera över de icke-mänskliga varelser vi delar planeten med.

Det vibe shift vi ser beskrivs ofta som en konservativ våg. Men innebär konservatism verkligen att man inte bryr sig om djur? I detta nummer beskriver filosofen Olle Torpman hur konservatismen kan rymma en djup omsorg för djur. Kanske handlar vår avtrubbning snarare om moralisk lättja än om ideologisk förändring?

En mer radikal syn presenteras av Gary Francione, den inflytelserika djurrättsfilosofen som menar att omsorg inte är nog. Likt flera skribenter i detta nummer anser han att människor inte bör konsumera animaliska produkter. Francione går dock längre gemene vegan: enligt honom bör vi inte äga djur – inte ens som husdjur.

Franciones främsta motståndare är djurvälfärdsrörelsen, som accepterar att djur dödas så länge det sker ”humant”. Denna moralfilosofi ligger till grund för mycket av dagens djurpolitik. Men eftersom det råder oklarhet både kring vilka djur som är värda vår omsorg och vad som egentligen menas med ’humant’, ser vi tämligen motsägelsefulla utfall. Varför är det acceptabelt att avla djur för att äta dem, men inte för att tillverka pälsjackor? Varför ska vi döda råttor men älska ekorrar? Varför ses labbproducerat kött som onaturligt, medan dödssjuk norsk odlad lax betraktas som en lyxvara? Det dags att återvända till de obekväma frågorna. Inte för att det är trendigt, utan för att djuren fortfarande förtjänar vår uppmärksamhet.

Silva Mertsola
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vem bryr sig om djur? dök först upp på Liberal Debatt.

”Måste gå, ska hinna blanda fördrink!” Applåderna för den nyvalda partiledarens tal har knappt hunnit klinga ut förrän de första partyglada centerpartisterna rusar mot dörren – och den stundande, obligatoriska förfesten på hotellrummet.

Stämningen är just sådär uppsluppen som den bara kan vara på en centerstämma som precis valt en ny partiordförande.

Men den är också lättad. ”Det här känns så skönt!”, ”Jag har inte känt igen mitt centerparti”, ”vi skjuter inte varandra i ryggen”, ”jag var så rädd ett tag att allt skulle börja om, men hon kommer att kunna ena oss”. Så låter några av de centerpartister jag hann språka med.

Centerpartisterna är trötta efter de senaste årens uppslitande interna stridigheter och läckor, som kulminerade i att Muharrem Demirok fick lämna posten som partiordförande.

Nu har man valt något man vet fungerar: En kvinna med tydlig dialekt uppvuxen på landet i Småland.

Nu har man valt något man vet fungerar: En kvinna med tydlig dialekt uppvuxen på landet i Småland (eller var det Halland? På stämman uppstår viss diskussion kring vilket distrikt som egentligen kan claima Hatt. Hon har ju faktiskt bott länge i Stockholm också, som Stockholmsdistriktet påpekar.). Den nya partiordföranden har dessutom arbetat för både tjänsteföretagen Almega och LRF. Det kan inte bli mer centerpartistiskt.

Att det är back to bondeförbundet som gäller märks också i hennes tal. Upp till kamp för bättre skolor på landsbygden, på tio år vill partiet utradera de geografiska ojämlikheterna. Satsa på livsmedelsförsörjningen som del av försvaret, ”vi behöver inte vara lika rädda för den ryska björnen om vi gör som lammbonden Björn på Gotland”. Släpp drömmen om kärnkraft och satsa på kraftvärme och vattenkraft. Mot en bakgrund av gröna fält där traktorer bärgar skörden talar Anna-Karin Hatt om ett tryggare samhälle och om att Centerpartiets bästa tid ligger framför dem. När hon slår fast att C inte ska ingå i ett organiserat samarbete med SD får hon stående ovationer av en hel sal fylld av gröna hattar.

Det är så centerpartistiskt att man undrar när den spontana mjölkhävartävlingen ska dra igång.

Det är så centerpartistiskt att man undrar när den spontana mjölkhävartävlingen ska dra igång.

Men, säger Hatt, vem vi ska samarbeta med får inte överskugga vad vi vill göra. Vi får inte fastna i kommentatorernas frågor om vem vi vill sitta i regering med, utan prata om vad vi vill göra.

Det är en lovvärd ambition. Sverige behöver mer liberal politik, inte färre liberala samarbeten. Dåliga liberala svar på samtidens utmaningar är en viktig anledning till att SD har vuxit sig starkt, och att C och L har skrumpnat ihop.

Men hur man vill genomföra politiken är också en relevant fråga.

Centerpartiet är ett liberalt parti till höger i ekonomisk-politiska frågor, som hittills föredragit att sitta i en vänsterlutande regering. Det har inte särskilt goda utsikter att lyckas, och det förstår väljarna.

Problemet är en spegelbild av det andra liberala partiet: Liberalerna sitter i en hopplös politisk sits där man säger sig vilja driva liberal och till och med socialliberal politik, men samtidigt ingå i den mest högerlutande regeringen sedan demokratins införande. Inte heller det fungerar, och även det förstår väljarna.

Nu byter båda partierna ledare, och det kommer inte att lösa problemet.

Nu byter båda partierna ledare, och det kommer inte att lösa problemet. Däremot kan det förhoppningsvis ge energi att ta tag i den verkliga lösningen som är svår och tidsödande. Det finns inget vägval som kommer att få ett slut på våndorna. Partierna och andra liberalt sinnade organisationer behöver genom långsiktig opinionsbildning bana nya vägar genom spelplanen, hitta nya lösningar på Sveriges utmaningar och göra en liberal samhällsutveckling önskad av fler.

Vår största uppgift ligger framför oss, säger Anna-Karin Hatt, och hon har helt rätt. Men först är det förfest på hotellet.

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Mjölkhävartävlingen var det enda som saknades på centerstämman dök först upp på Liberal Debatt.

Centerpartiet har fått en ny partiledare. Hon är visserligen inte vald ännu, men extrastämman den 3 maj är mest en formaliapunkt och tillfälle för centerpartister att få jubla (och partaja) tillsammans.

På pressträffen fick Anna-Karin Hatt frågan vad hennes styrkor är, och hon svarade att hon är en lagledare och lagspelare som får människor att arbeta tillsammans mot gemensamma mål. Och så lade hon till att det är det som Centerpartiet i dag behöver.

Hennes kommentar var en mycket god sammanfattning av varför hon – samt Rickard Nordin och Ulrika Heie – föreslås att leda Centerpartiet framöver. Och ännu mer varför Ulrika Liljeberg och Daniel Bäckström petas som vice ordföranden. De senaste årens offentliga strider om makt och inriktning i partiet har varit ovana och uppslitande för centerpartisterna – och förödande för opinionsmätningarna.

Valberedningen har inte bara velat vaska fram en partiledare som ska hålla partiet väl över riksdagsspärren, utan också ta tillfället i akt att få ett slut på stridigheterna.

Valberedningen har inte bara velat vaska fram en partiledare som ska hålla partiet väl över riksdagsspärren, utan också ta tillfället i akt att få ett slut på stridigheterna. Daniel Bäckström som var partiledarkandidat för den ena stridande falangen när Muharrem Demirok valdes, och Ulrika Liljeberg som sägs ha hållit i yxan när Demirok fick gå, har avpolletterats. In på scenen kommer i stället tidigare vice gruppledaren i riksdagen Ulrika Heie och partiets klimat- och energipolitiska talesperson Rickard Nordin. Tillsammans mot gemensamma mål, är devisen.

Anna-Karin Hatts bakgrund och fokusfrågor signalerar även de lugn och ro och samling i Centerpartiet. Hon är kvinna från landsbygden, och uppvuxen i partiet. Hon har varit vd för Almega, och nu för Lantbrukarnas riksförbund. Hon pratar näringsliv, företagande och gröna frågor med självförtroende. Hon kan och vill spela på Centerpartiets hemmaplan.

En post i partitoppen är dock fortfarande orörd: partisekreteraren.

En post i partitoppen är dock fortfarande orörd: partisekreteraren. Karin Ernlund som tidigare var borgarråd i Stockholm avgick inte med Demirok, och frågan är om Anna-Karin Hatt kommer att behålla henne? Partisekreteraren har alltid en viktig roll, men ännu mer så när nya vägval och strategiska inriktningar ska förankras runt om i Centersverige. Till syvende och sist kommer det att avgöras av personkemin Hatt och Ernlund emellan.

Den första frågan på presskonferensen handlade dock inte om partisekreteraren, utan om varför hon ”efter moget övervägande” kom fram till att hon inte ville bli partiledare för 1,5 vecka sedan, om hon efter ännu mognare övervägande nu ändrat sig?

Låt oss hoppas att hennes kommande ställningstaganden har längre hållbarhet.

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Nu hoppas hela Centern på fredsmäklare Hatt dök först upp på Liberal Debatt.

En sak som Muharrem Demirok inte sade på presskonferensen där han meddelade sin avgång var att efterträdaren skulle väljas i en öppen process. Det skiljer honom från företrädaren Annie Lööf, som dikterade processen för partiledarvalet redan i sitt avgångstal.

Två centerpartistiska partiledare i rad har valts genom något slags försök till primärvalsystem, där ett antal kandidater har rest landet runt för att väcka gehör och engagemang. Annie Lööf besegrade Anna-Karin Hatt, i dag LRF-chef, och Anders W Jonsson på stämman i Åre 2012 (där faktiskt en del ombud trots allt röstade på Hatt).

Muharrem Demirok var förvisso enda kandidaten när han valdes, men det var efter att ha besökt bygdegårdar och partilokaler med sina kombattanter Daniel Bäckström och Elisabeth Thand Ringqvist.

Vice partiordföranden Daniel Bäckströms chanser den här gången får väl sägas vara noll. Ett parti som försöker framställa sig själv som progressivt liberalt kan svårligen välja en företrädare som vacklar på frågan om han kan tänka sig att gå i ett pridetåg. I ett slag dödade han sina anspråk på den yttersta partitoppen. Elisabeth Thand Ringqvist hade, trots ett någorlunda känt namn, tämligen begränsat stöd i partiet.

Lätta år har det knappast varit för Demirok.

Lätta år har det knappast varit för Demirok. Han ärvde partiledarposten från en mycket stark ledare, enligt många centerpartister för stark ledare – makten koncentrerades hos några få i ett parti där folkrörelsetanken fortfarande är väldigt stark. Likaså ärvde han en omöjlig mittenposition i ett politiskt landskap där den breda mitten nu bara är 3,8 procent, enligt SVT:s senaste opinionsmätning. Socialdemokraterna och Moderaterna kommer inte att sätta sig i en regering tillsammans, och något annat underlag som samlar mitten finns helt enkelt inte.

Men Centerpartiets problem är att den insikten har kommit efter att man har förlorat alla vänner. Och det är svårt, om inte omöjligt, att vara ett parti utan vänner. Trots att partiet, som Demirok konstaterade på pressträffen, gjorde sitt näst bästa EU-valsresultat någonsin i senaste valet har bilden satts av ett parti i konstant motgång. Alltför många vill att det ska gå dåligt för Centerpartiet, alldeles för få är med och firar dess framgångar. Utan vänner, ingen makt. Utan makt, inga väljare. Utan väljare, inget parti.

Det var en modig och korrekt insikt – väljarna förväntar sig att partiet gör ett val, inför att de själva ska göra detsamma – men han hade inte partiet med sig

Muharrem Demirok tycks ha insett detta, och bland de två möjliga valen försökte han förbereda en vänstergir. Det var en modig och korrekt insikt – väljarna förväntar sig att partiet gör ett val, inför att de själva ska göra detsamma – men han hade inte partiet med sig

Man kan formulera det såhär: Muharrem Demirok valdes på ett förändringsmandat, som han själv sade på presskonferensen. Vägvalet han var tvungen att göra var till höger eller vänster. Här gjorde han rätt analys av väljarkåren – efter Annie Lööfs tid vid makten har den kraftigt skjutit åt vänster. Men han gjorde fel analys av medlemmarna: Motståndet mot SD-samarbete är visserligen grundmurat i partiet, men i övrigt är Centerpartiet fortfarande ett parti tydligt till höger, ekonomiskt, politiskt och inte minst identitetsmässigt.

Han har helt enkelt inte fått gehör för sin vänstergir, vilket blev tydligt i konflikten mellan honom och CUF:s ordförande Caroline von Seth tidigare under våren.

Så vem är manegen krattad för den här gången?

Det måste sägas att Centerpartiet just nu har en svag riksdagsgrupp. Få namn är allmänt kända. Ett av få namn som spritts utanför partikretsar – Helena Lindahl – lär vara omöjligt av andra skäl. Inte minst det faktum att politik i slutänden görs i förhandlingsrum och inte på sociala medier.

Ulrika Liljeberg är på pappret den perfekta kandidaten – jurist och tidigare kommunalråd från en landsbygdskommun i det starka centerdistriktet Dalarna. Men hon är för de allra flesta utanför partiet ett okänt namn, och även om hon till skillnad från Hanna Wagenius i Jämtland och Stihna Johansson Evertsson i Kalmar inte förlorade riksdagsmandatet var det med Dala-mått mätt ett svagt valresultat.

Inte heller gruppledaren Ulrika Heie är den som syns mest utåt, även om hon är stark internt och i de förhandlingsrum där politiken avgörs på riktigt

Det är helt enkelt svårt att se att någon av riksdagsledamöterna kommer att vara personen som leder Centerpartiet till valseger (vilket ju är varje partis drivkraft inför ett val).

Utanför riksdagsgruppen finns ett par möjliga kandidater.

Utanför riksdagsgruppen finns ett par möjliga kandidater. Vissa vill hämta tillbaka Anna-Karin Hatt från LRF. Hon kunde inte vinna mot Annie Lööf 2011, men har en stark position i landsbygdsrörelsen och kan med självförtroende prata om de frågor som berör Centerpartiets traditionella kärnväljare.

Andra kommer att ringa till Bryssel och försöka få EU-parlamentarikern Emma Wiesner att sätta sig på första flyget hem. Hon har kryssat sig in i parlamentet och byggt upp en hängiven skara supportrar i partiet.

Men när Centerpartiets valberedning begär in nomineringar lär de märka att kretsar och distrikt egentligen bara har en kandidat.

Men när Centerpartiets valberedning begär in nomineringar lär de märka att kretsar och distrikt egentligen bara har en kandidat.

De vill ha Emil Källström, den förlorade sonen som irrar runt någonstans i näringslivet. Han som lämnade politiken för att han inte ville vara med på Annie Lööfs vänstersväng och har bidat sin tid sedan dess.

Var är du, Emil? Du har ett parti som väntar på dig.

Eric Luth & Matilda Molander

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Var är du, Emil? Hela Centerpartiet väntar dök först upp på Liberal Debatt.

Det är många år sedan Liberal Debatt gjorde ett USA-nummer senast. Och det lär inte hända snart heller. 

”Liberal Debatt uppehåller sig mer i Europa än i Sverige”, skrev den danska veckotidningen Weekendavisen i en recension i våras. Och kanske kunde man tycka att en svensk tidskrift borde uppehålla sig mest i Sverige, men med utfallet i det amerikanska valet borde det stå klart för alla att vår besatthet av Europa är rimlig. Europas öde står och faller med hur väl länderna lyckas samarbeta. 

Vi borde ha förstått det redan 2016, efter att britterna röstat för brexit och amerikanerna för Trump. Men även om det fanns europeiska politiker som insåg det då var insikten som bortblåst när Biden valdes till president 2020.

Nu står vi inför en situation där den kommande presidenten puttar befolkningens ointresse framför sig.

Slutet av 2024 är förstås inte första gången Europas länder står inför potentiellt storkrig. Och även förr har vi behövt USA:s hjälp. Men nu har Trump senaten, representanthuset, presidentskapet. Ingen amerikansk president har haft så mycket makt som Trump har nu på 60 år. Och beskedet, åtminstone i retoriken, är tydligt: Europa får klara sig själv. 

America first som begrepp myntades av president Woodrow Wilson 1916, med budskapet att USA skulle hålla sig utanför första världskriget. Begreppet återbrukades under andra världskriget, och höll tills att Japan attackerade den amerikanska militärbasen Pearl Harbor. Nu hörs den åter från Trumplägret. På sina kampanjmöten har han skrutit om att inga krig pågick under hans förra presidentskap, obrydd över vad han ska göra om kriget som pågår nu.

Likt under andra världskrigets början är Europa nu i en situation där en angripare går framåt och vi inte vet hur vi ska klara oss utan hjälp. Skillnaden är att USA under andra världskriget hade en president som förstod allvaret och behövde få befolkningen med sig. Nu står vi inför en situation där den kommande presidenten puttar befolkningens ointresse framför sig.

Förhoppningsvis är Muharrem Demirok lika engagerad i det tjeckiska parlamentsvalet som han var på valrallyna i USA.

Beklagligt. USA och världen blir sämre under Donald Trump. Men EU måste steppa upp, Natomedlemmar ta ett större ansvar. Ryssland lär stresstesta i Baltikum – Gotland är i ett än mer utsatt läge – och därtill försöka fortsätta köpa val som i Georgien och Moldavien. Europa går in i ett nytt läge, och behöver göra mer. 

Liberal Debatt kan inte rädda världen, men vi kommer att fortsätta att vara besatta av Europa. Den här veckan och nästa frågas kommande kommissionärerna ut av Europaparlamentet. I vår går Tjeckien till val, i ett val som kan påverka hela maktbalansen i EU framöver. Valet i USA påverkar oss såklart. Men vår välfärd står och faller med ett fungerande EU. Förhoppningsvis är Muharrem Demirok lika engagerad i det tjeckiska parlamentsvalet som han var på valrallyna i USA.

När musikvideon till Take Thats ”The Flood” fejdar ut ser man Robbie Williams och bandkollegorna ro båten ”Progress” mot horisonten, trots att det åskar och blixtrar i det kompakta mörkret. De är missförstådda, motarbetade. Men slutar aldrig att ro.

Redaktionen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Som Robbie Williams i ”The Flood”: EU måste fortsätta ro dök först upp på Liberal Debatt.