Ledare

Populism pareras bäst med hårda journalistiska granskningar – inte slapp kritik och abstrakta anklagelser

Text: Gabriel Ehrling Perers

Förra årets riksdagsval blev Socialdemokraternas sämsta sedan demokratins införande. Partiet backade också i kommunvalet hemma i Avesta. Till 46,5 procent. Inga krissiffror direkt för kommunalråd Lars Isacsson som styr i ett område som på senare år dömts ut som “skräpyta”, “badlands” och “rostbälte”.

När Avestaborna skulle välja till Helgeandsholmen tappade dock S var sjätte väljare och landade på 35 procent. Sverigedemokraterna ryckte fram till 24,5. SD kunde dock inte rå på Isacsson (S) i kommunvalet utan fick nöja sig med 14,2 procent.

I mitt eget valdistrikt, bruksorten Fors med sina 800 invånare och omkringliggande landsbygd, var det med nöd och näppe S blev största parti i riksdagsvalet med 30,5 procent. SD fick 29,3.

I en sådan “kontext” är det länge sedan det var något egentligt alternativ att i vardagen “inte befatta sig med” sverigedemokrater. Ingen skulle komma på tanken att påstå att man inte har några vänner som röstar på partiet. Alla vet att de har någon i sin närhet som gör det.

Vad ska man göra, blänga godtyckligt på var tredje person på Ica? Inte hälsa på någon alls för att vara på den säkra sidan? Nej, evig, men artig, vardagspolemik blir lösningen. Och givetvis opposition.

För två år sedan stakade jag på Dalarnas Tidningars oberoende ledarsida ut en ny linje i förhållande till SD. Utan att någonsin glömma, skyla över eller förlåta SD:s förflutna så skulle vi undvika slapp kritik. För tyvärr var det ofta slappt. Främst hos andra men även hos oss. SD avfärdades som “rasistiskt” eller “odemokratiskt” utan att så var ordentligt underbyggt. Sådant ser läsarna igenom. Framför allt var kritiken för abstrakt. Därför fungerade den också dåligt.

Sedan dess skriver vi mindre om Jimmie Åkesson och vad han “egentligen tycker” och mer om politikerna som visar hur SD:s historia har relevans än i dag. Mer om en rutten partikultur där partiledningen intrigerar för att bli av med den ledning medlemmarna velat se.

Kryddat med politikerna som spelar in varandra i hemlighet, ledande företrädare som anmäler varandra för förtal och en hel avdelning som lämnar i protest mot toppstyret så har det bitvis framstått som rena dokusåpan.

Framför allt har vi skrivit om hur partiet tycks kroniskt oförmöget att förvalta väljarnas förtroende i Dalarna. Hur man inte gjorde någonting över huvud taget i sex av femton kommuner. Hur det som presterats i de övriga varit under all kritik. Hur rasism och antisemitism sett ut när den faktiskt sipprat ut.

Någon dunderkur mot denna svenska form av populism är det givetvis inte. Men nu vet i alla fall fler om att då SD inte orkar göra någon egen budget i Avesta så brukar man rösta på Lars Isacssons (S), vilket kanske inte var vad gemene SD-väljare såg framför sig när man röstade för att bli av med S. Fler vet också vilka stora summor SD hämtat i partistöd utan att sedan omsätta det i lokalpolitiskt arbete: I storleksordningen 10 miljoner kronor den gångna mandatperioden bara i Dalarna. Uppgiften att varje lokalt politiskt initiativ i länet (motioner, interpellationer och budgetar) till och med våren 2017 “kostat” skattebetalarna 147 000 kronor i partistöd tog helt klart skruv.

Men viktigast av allt är nog ändå att vi som arbetar på ledarredaktionen har blivit bättre på att förstå SD som fenomen. Både partiet i sig, väljarna som röstar på det och varför SD faktiskt backade i vissa kommunval, däribland Borlänge som tidigt var ett starkt fäste.

Populismens utseende varierar över västvärlden, men det finns också gemensamma drag. Föraktet för de styrande och medierna, nidbilderna i retoriken samt invandringsmotståndet för att nämna de mest uppenbara. Med enstaka undantag är liberala krafter överallt en stark motpol till dessa rörelser. Tyvärr tenderar vi dock att framställa populismen på ett sådant sätt att det blir närmast omöjligt att förstå hur den kunnat vinna sådana politiska framgångar. Åtminstone utan att ge upp på de människor som har ryckts med. Jag tror helt enkelt att vi behöver bli bättre på att förstå, även om det inte alls med nödvändighet innebär att “ta människors oro på allvar”, som det populärt brukar heta.

Den reportageresa som utgör temat för detta nummer är ett försök att verka i denna anda. Så att vi bättre ska förstå – och därmed kunna formulera en kritik som biter. Med mig på resan hade jag Anders Rönmark, opinionschef i MittMedia, och frilansfotografen Kristoffer Hellman. Båda har medverkat i LD tidigare. Resan hade inte varit möjlig utan ett generöst bidrag från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

Som vanligt är numret också laddat med en hel del annat. Missa inte tidigare finansminister Kjell-Olof Feldts svar på frågan “Hur liberal var 80-talets kanslihushögern?” och ekonomikrönikören Johan Schücks perspektiv på just populism.

Gabriel Ehrling Perers
Chefredaktör och ansvarig utgivare
@gabrielehrling
gep@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Gabriel Ehrling Perers

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr