Christopher Nolans Odyssey lanseras som ett kompromisslöst konstverk som vägrar låta sig begränsas av medelmåttiga biografers teknik. Filmen är inspelad i det kreddiga formatet IMAX 70 mm – Nolans favoritformat sedan Dunkirk och Oppenheimer.

Problemet är bara att endast 41 biografer i världen kan visa filmen i det fulla IMAX 70 mm-format som den är gjord för – inte ens alla IMAX-biografer klarar det.

Det går såklart att se filmen på andra biografer. Men då får i stället publiken ta konsekvenserna av Nolans kompromisslöshet. I en vanlig IMAX-biograf försvinner omkring 25 procent av den ursprungliga bildhöjden och i en vanlig biovisning omkring 40 procent.

Nolans försvar för metoden är att han komponerar bilderna med de olika visningsformaten i åtanke. Och det låter ju rimligt. Så varför gnäller jag? 

Låt mig förklara.

Komposition är ett begrepp som används brett inom konsten. För fotografer, målare och filmregissörer handlar det om vad som får finnas med i bilden och var det placeras inom ramen.

Föreställ dig Beatles på omslaget till Abbey Road, fast avskurna vid midjan. Eller för all del samma tilltag på Marilyn Monroes uppblåsta klänning i Flickan ovanpå. Samma ögonblick hade fångats, men effekten hade knappast blivit densamma.

Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.

Nolan vet förstås detta. Han filmar i IMAX eftersom formatet fyller tittarens perifera syn och skapar en känsla av att befinna sig inne i scenen. Han vill inte låta sin vision begränsas av dagens tekniska standarder.

Här är jag och Nolan överens. Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.

Det är en anledning till att dagens platta tv-apparater inte är fyrkantiga. När filmregissörer började använda bredare kompositioner fick tv-tillverkarna anpassa sig.

De flesta har säkert lagt märke till de svarta fälten ovanför och under bilden när man ser på film, eller på sidorna när man tittar på en 90-tals-sitcom. De horisontella fälten kallas letterboxing och de vertikala pillarboxing. Båda används för att bevara hela bilden när den visas på en skärm med ett annat format.

När Vänner visas på en modern tv kan man acceptera ramarna i stället för att låta bildkanten halshugga New York-gänget. Bilden blir visserligen mindre, men man får hela kompositionen.

Men Nolan gör ett annat val. Han prioriterar den stora, omslutande bilden och använder inte svarta ramar. Därmed låser han helheten bakom en IMAX-betalvägg, medan filmälskare som inte kan ta sig till någon av de 41 IMAX 70mm-kompatibla biograferna får nöja sig med en avklippt komposition. (Här kan man själv jämföra formaten och se hur kompositionen förändras.)

Lite trist för den som vill uppleva visionen i sin helhet, oavsett den lokala biografens begränsningar, eller hur?

Men Nolan är besatt av att pressa filmmediet till sin tekniska spets. Han har också gång på gång tagit strid mot biografer som enligt honom inte kan leverera den upplevelse han eftersträvar. I en intervju med Indiewire 2017 sade han:

”För ett par filmer sedan bestämde vi oss för att vi inte längre skulle ljudmixa våra filmer för biografer som inte håller måttet. Vi mixar för välkalibrerade biografer av hög kvalitet.”

Visst börjar det låta lite föraktfullt?

Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.

Den konstnärliga kompromisslösheten framstår också som lite av en trojansk häst. Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.

IMAX hjälper till att marknadsföra filmer gjorda för formatet, medan Nolans lukrativa kontrakt brukar innehålla vinstandelar. De dyrare IMAX-biljetterna höjer dessutom de box office-siffror som är särskilt viktiga under premiärhelgen, när Hollywood vill dra in så mycket pengar som möjligt.

Det betyder inte att Nolan bara gör det för pengarna. Men hans konstnärliga kompromisslöshet och IMAX:s affärsmodell drar onekligen åt samma håll. Mot dyrare visningar, en mer bombastisk premiär och större intäkter.

Här finns den fundamentala bristen i hans hållning. Hade han brytt sig lika mycket om att hela verket når publiken, hade han kunnat använda pillarboxing. Då hade alla kunnat se kompositionen i sin helhet, samtidigt som de lokala biografernas brister hade blivit tydliga. Striden mot de medelmåttiga biograferna hade varit öppen.

I stället straffar Nolan filmälskarna och låter pöbeln nöja sig med en avklippt version.

Jag är ingen filmvetare, så känn inget behov av att följa min avrådan från att belöna den typen av beteende. Men i en tid då regissörerna vädjar till publiken att lämna tv-soffan och streamingtjänsterna för biosalongen kan du fundera över om någon annan regissör skulle uppskatta din biljett lite mer än Christopher Nolan.

Georgios Sideras

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Betalar du för Nolans publikförakt? dök först upp på Liberal Debatt.

1834 publicerade kulturskribenten Johan Peter Theorell en recension av Sophie von Knorrings debutroman Cousinerna i Aftonbladet. Recensionen var rakt igenom en hyllning – von Knorring hade tack vare en realistisk stil lyckats ge en spegelbild av det svenska samhället samtidigt som hon bjudit läsarna på en gripande berättelse. 

Theorells recension publicerades under en tid då offentligheten genomgick en radikal omvandling. Romanen hade gjort entré som litterärt medium och den fria oberoende pressen hade etablerats som offentlighetens mittpunkt. Förändringen drevs fram av den tidiga industrialiseringens mekanismer. Både romanen och den fria pressen var billiga konsumtionsvaror som nu svämmade över marknaden med en aldrig tidigare skådad mängd läsbart material. 

Långt ifrån alla såg positivt på utvecklingen. I den konservativa pressen och i de adliga salongerna talades det om att de nya lättillgängliga formaten skulle leda till att folket inte längre skulle kunna ta till sig den ”seriösa” litteraturen – poesin och de längre historiska och filosofiska verken. Svenskarna skulle drunkna i en våg av skit, med andra ord. 

Jag återvänder nästan ohälsosamt ofta till den tiden. Inte minst eftersom många av de aktörer som skrivits in i historieböckerna omfamnade utvecklingen. Långt ifrån alla lät nämligen som det gnälliga konservativa lägret. 

På tidningar som Aftonbladet och Dagens Allehanda tänkte man som Johan Peter Theorell: Den ökande mängden litteratur, och att fler och fler kunde ta del av den, sågs i grunden som något positivt. Men det förde också med sig ett stort ansvar, framförallt för dåtidens kulturskribenter. När det nu gavs ut fler romaner och diktverk än någonsin behövde tidningarnas skribenter aktivt ta ställning och lyfta fram de verk som de ansåg var bra – det som i dag beskrivs med det något nedsättande ordet konsumentupplysning.

Förvånansvärt många har fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.  

Det var precis vad Theorell gjorde i sin recension av Cousinerna. Han lyfte fram ett verk som han tyckte att den läsande publiken borde ta del av, men utpekade också dess realistiska stil som ett ideal som kulturen borde präglas mer av. En sorts estetiskt driven kulturkritik, med andra ord. 

För mig är det förhållningssättet ett ideal, och under de senaste åren har Liberal Debatts kultursida verkat i en liknande radikal, liberal tradition. Den har präglats av något annat än de senaste decenniernas nyliberala värdenihilism, där förvånansvärt många fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.  

Under Eric Luth och Max Hjelm har antalet rena recensioner ökat, och fler och fler liberaler har lyft fram verk och värden de vill att kulturen ska präglas av. Därtill har den litterära essän fått en större plats, med fördjupande texter om de författarskap som formar, och har format, vår tid. Det har varit ett förhållningssätt till kulturen som har präglats av en sökande optimism. 

När landets andra kultursidor låter som 1800-talets konservativa gnällspikar – klagar på poptimism och skriver text efter text om att Spotify förstör musiken – har Liberal Debatt publicerat recensioner av Svart Ridå, Nektar och Division sju – band som får den svenska indiescenen att blomstra och som förtjänar att nå ut genom bruset. 

Så ska vi fortsätta. Även i dag förändrar teknikutvecklingen drastiskt kulturens förutsättningar och det produceras mer kultur än någonsin. Då krävs det att fler engagerar sig i kulturen, aktivt söker upp det som är bra och tar ställning mot det som är dåligt. Det är vad det innebär att ha en fri marknad av idéer.

Henrik Dalgard är kulturredaktör för Liberal Debatt.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sveriges enda liberala kultursida dök först upp på Liberal Debatt.

Många letar förklaringsmodeller för vilka de är i stjärntecken, diagnoser, barndomstrauman – vad som helst som inte lägger skulden och ansvaret på en själv. Det är förvisso inget nytt, det förutbestämdas tyngd har varit med människan ända sedan kristendomen hittade på sitt vidriga koncept om arvsynd. Men ändå.

Och är det så fel? Kan man alls släppa det bagage man ärver? Författaren Tone Schunnessons tredje roman Ultravåld (Norstedts förlag) utforskar frågan genom en lång rad Freud moments – försök att bli fri från sina föräldrar. Boken är ett familjedrama som kretsar kring mamman Monica och hennes barn: sonen Jarl och dottern Eddie. Pappan Carl-Fredrik försvinner tidigt ur barnens liv, men de kommer aldrig riktigt ifrån honom. Det visar sig svårt att lämna barndomen.

Som bokens titel antyder förekommer en hel del våld. Men det är inte ständigt och uppsökande som i Burgess Clockwork Orange, där termen ”ultravåld” är hämtad ifrån. Snarare förekommer våldsamheterna plötsligt och utan tanke, varpå romanfiguren går vidare i livet. Just därför blir det än mer brutalt. Och äkta.

Spåren från Stanley Kubricks filmatisering av Clockwork… syns i form och stil. Liksom Hanna Johanssons roman Body Double från 2025 är Ultravåld starkt inspirerat av filmkonsten. Språket är aldrig i vägen för att följa med i visuellt sprakande scener, samtidigt som läsaren då och då attackeras av meningar som kräver understrykningar – som då Eddie inser att hon ”dagdrömt om det yttersta försvinnandets oerhörda lättnad”.

Den Stora Berättelsen är tillbaka.

Där Johansson skrivit en surrealistisk och svindlande förlust av konturer, är Schunnessons bok i stället psykologiserande likt så mycket annan samtidskultur. Men i stället för att, som den Knausgård-stämplade autofiktionen, fastna i ett ältande och reflekterande över det egna livet, utforskar Ultravåld interna motsättningar genom handlingar. Att Kött av David Szalay, översatt av Norstedts konkurrenter Albert Bonnier, liksom tävlar mot Schunnesson om årets strand-midcult-bok visar verkligen att Den Stora Berättelsen är tillbaka. Snarare än konstruktion och inåtvändhet får läsaren ge sig ut på en resa med vändningar och dramturgisk kurva.

Mest fastnar jag för syskonen vars personligheter speglas mot varandra genom livet. Eddie som varken får styrfart på sig själv eller karriären sätts mot sin bror som i ungdomen försöker hålla pli på sin kropp och sitt mål om att bli en stor filmskapare. I ett sorts rebelliskt försök till det samtida ledordet ”Abow knas, tänk inte på det” trotsar Jarl sina känslor. Det ska visa sig svårare än han kanske önskat.

Spänningen mellan att ha kontroll på sitt liv, och att vara närmast deterministiskt seglandes ett skepp man själv inte styr är  ständigt återkommande i dag.

Existentialismen från 1900-talets mitt, med ledord om att skapa sig själv, har bytts ut till den till idioti förenklade självhjälpen. Och samtidigt ger tanken om kontroll ständigt vika för människors vilja att förstå sig själva genom vad de varit med om. ”Det är en modern sjuka att vi ska älta varje litet problem, som att problemet inte har gått över”, reflekterar Monica, ”jag tycker det verkar göra människor mer olyckliga, inte mindre”.

Man letar förklaringar och springer från ansvar. Och varför inte? Om det är sant att ”existensen föregår essensen” visar det sig för många att essensen ändå tidigt solkas och tyngs ned av den barndom då man varken psykiskt eller fysiskt är fri att skapa sig själv.

Mot slutet av Ultravåld öppnas ändå en möjlig väg mot att lämna barndomen. Romanen antyder att det kostar och kräver rätt mycket. Samtidigt, vad är inte frihet värt?

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vad är inte friheten värd? dök först upp på Liberal Debatt.

I takt med att Sverige blev mångkulturellt växte också en ny litteraturgenre fram. Skildringar av invandrares erfarenheter – flerspråkighet, värderingskrockar, mellanförskapet – blev oumbärliga för att förstå vårt nya land. Till saken hör att dessa erfarenheter främst förmedlas av de största invandrargrupperna, nämligen de med rötterna i Mellanöstern. Det har lett till att migrantidentiteten tenderar att snävas in till frågor som hedersförtryck, rasifiering och islamofobi. Det är, ärligt talat, rätt trist.

I Sverige levde år 2021 över 102 000 personer som antingen föddes i Sovjetunionen eller i det postsovjetiska landskapet. De ukrainska flyktingarna har sedan dess puttat upp siffran ännu mer. Addera dessa människors svenskfödda barn och plötsligt är det en rätt så betydande del av befolkningen som delar en ytterst specifik identitet. Denna ryskspråkiga värld har tillgängliggjorts för allmänheten av journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina i reportageböckerna Imperiets barn (2023) och De livegnas land (2025). Hon har dock främst skildrat skuggsamhället, med dess svartkontrakt, migrationsfusk och maffiabossar. Och i skönlitteraturen tenderar närvaron av denna värld att reduceras till spionsagor. Att Polaris nu översatt den tysk-ukrainske Dmitrij Kapitelmans finurliga och sorgsna lilla roman Ryska specialiteter är därför en gärning för allmänbildningen.

Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

I Kapitelmans Leipzig ligger Magazin, ett allt i allo-livs där man kan hitta rysk majonnäs,  armenisk konjak i dolkformade flaskor, militärjackor, SIM-kort… ja, allt man kan tänkas behöva för att slippa assimilering. Butiken drivs av en rysktalande judisk familj från Ukraina. Författarjaget, sonen Dmitrij, kom till Tyskland som åttaåring och tvingas därför jonglera de olika språkidentiteterna. Ryskan är hans ”inhalator”. Han läser varje dag för att hålla fast vid sitt modersmål – för vem är han utan det? Trots detta glider språket mellan fingrarna och värre blir det när mamman, fastklistrad vid nyhetssändningarna från Moskva, börjar tala om ukrainska nazister. Dmitrij står politiskt på motsatt sida och vill egentligen distansera sig. Samtidigt är han smärtsamt medveten om rävsaxen han sitter i. För det handlar inte bara om barnets villkorslösa kärlek till sin mor. Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

Med hjälp av språklekar målar Kapitelman upp huvudkaraktärens tvivel och ångest över sin identitet. Här blir de ständiga infogningarna av ryska uttryck, ibland direkt på kyrilliska, ett bärande element. Alla invandrarfamiljer känner igen dessa skämt, detta att blanda ord på två-tre språk i samma mening. Och det latiniserade ”Magazin” har trots allt en helt annan aura än ”Mагазин”, något läsaren vänligt (och välkommet) påtalas om och om igen. 

Samtidigt träder Dmitrijs tillvaro fram som ett pärlband av absurda situationer. Kapitelman räds inte galghumorn. Som när han kommer till Butja och det vid ortskylten står en enorm reklampelare med orden ”Mer espresso, mindre depresso”. Mörkt? Visst. Stilistiskt läckert motsatsförhållande? Absolut!

Även om det stundtals kan bli för mycket av det goda, är det just genom just dessa små humoristiska grepp som de brännande frågorna ställs: Vilka är vi när vi bestjäls eller förlorar våra föräldrars språk? Och vad innebär det att vara ryss, jude, ukrainare år 2026? Kapitelman levererar inga svar, men han är själv fasligt nyfiken – och det är skäl nog att läsa hans bok.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget ”Mer espresso, mindre depresso”, säger reklamskylten i Butja dök först upp på Liberal Debatt.

Sommaren 2023 måste ha varit särskilt svettig på regeringskansliet. Natointrädet strulade, Turkiet vägrade godkänna Sveriges medlemskap som svar på protesterna mot den religiösa diktaturen.

Förutom en upp och ner-hängd docka föreställande Recep Tayyip Erdoğan var koranbränningarna nålar i ögat på den turkiska presidenten. Situationen väckte två inkompatibla borgerliga impulser: den liberala viljan att värna yttrandefriheten och den konservativa önskan att främja ordning.

Konflikten blev ett reellt problem för de partier som styr Sverige.

”Det är lagligt, men inte lämpligt” sade Ulf Kristersson, statsminister och ledare för liberalkonservativa Moderaterna om koranbränningarna. Ett jämkat uttalande fick sammanfatta den liberala impulsen att tolerera yttrandet med den konservativa impulsen att missakta ordningsstörningarna. Samma sommar beställde justitieminister Gunnar Strömmer (M) en utredning som syftade till att rikets säkerhet ska vara skäl att inte tillåta allmänna sammankomster – ett uppenbart konservativt steg. Yttrandefriheten var priset för att upprätthålla ordning och diplomatiska kontakter.

Sakine Madon kritiserar denna slentrianmässiga inställning till yttrandefriheten i Till kättarens försvar (2025).

Sakine Madon kritiserar denna slentrianmässiga inställning till yttrandefriheten i Till kättarens försvar (2025). Hon förespråkar en kraftigare yttrandefrihet, men även för henne har rättigheten en gräns.

I december i fjol utvecklade hon sin linje i ett samtal arrangerat av Liberal Debatt ihop med Studentföreningen Verdandi i Uppsala. Gränsen för det tillåtna passeras vid utsagor som uppviglar till våld, menade Madon – en mer tillåtande definition än den nuvarande lagtolkningen ger.

Två exempel nämns i Kättarens försvar.

Det första är ett fall från 2020. En man brände en koran, inlindad i bacon, utanför en moské i Linköping. Sedan spred han en film på aktionen, tonsatt med låten ”Remove kebab”, som spelades i anslutning till ett terrordåd som dödade 51 muslimer i Christchurch, Nya Zeeland, 2019. Det andra fallet är från Sergels torg i Stockholm, 2016. Turkiska riksförbundets vice ordförande skanderade i ett tal bland annat att ”de armeniska hundarna ska dö”. Publiken ropade tillbaka: ”Död!”. 

Både fallet i Linköping och det från Sergels torg ledde till fällande domar som hets mot folkgrupp. 

En liberal gräns för yttrandefriheten kommer inte kunna vara konsekvensneutral eftersom samma kränkning har olika utfall i olika situationer. En religiös minoritet kan ha goda skäl att ta hot på allvar medan en annan reagerar med en axelryckning – det kan göra att samma kränkning begränsar möjligheten till religionsutövning i ett fall men inte ett annat.

När yttranden eller demonstrationer utgör ett substantiellt hinder för den enskilde att utöva sina friheter är gränsen för det tillåtna säkerligen passerad, då har frihet för vargarna inneburit förtryck mot fåren.

Medan den liberala gränsen är luddig är den konservativa gränsen för yttrandefriheten svag. Den moderna konservatismens gudfader, Roger Scruton, beskrev att staten legitimt kan ingripa i allt det som kan försvaga social sammanhållning: provokationer undanbedes. Lag, moral och normer är ihopvävda enligt Scruton – eftersom att det är olämpligt att bränna Koranen kan det lika gärna vara olagligt, till exempel med hänvisning till rikets säkerhet.

Den konservativa attityden gäller inte bara protester – den syns även i vardagliga attityder.

Sakine Madon skriver om Kvartals chefredaktör, Jörgen Huitfeldts, kommentarer om en privat dekoration. Vid en bjudning såg Huitfeldt en Muhammedkarikatyr hängande på väggen, han ansåg att karikatyren var destruktiv och ifrågasatte syftet med att påminna om skändelsen mot muslimer. 

Om borgerligheten – eller ett enskilt parti – ska kunna förena konservatism och liberalism kommer de i flera lägen tvingas prioritera mellan dem.

Med ett konservativt synsätt blir koranbränningar störande, karikatyr onödig och utmanande offentlig konst kränkande, normanpassning och ordning står främst.

Om borgerligheten – eller ett enskilt parti – ska kunna förena konservatism och liberalism kommer de i flera lägen tvingas prioritera mellan dem. I sociala frågor är det svårare att sammanfoga politiken än i ekonomiska. I en politisk era som präglas av nationell identitet och social gränsdragning kommer det vara svårare för liberalkonservatism att gå ihop än i en tid som definieras av tillväxt och ekonomisk politik.

Den liberala hållningen är friskare än den konservativa: repressiva åsikter möts bäst med öppen debatt, inte med repression. 

I Till kättarens försvar gör Sakine Madon tydligt att yttrandefriheten måste vara omfattande för att fylla någon som helst funktion, hon påminner också om Montesquieus gamla sanning: att skyddet för andras yttrandefrihet också är skyddet för din och min yttrandefrihet.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget När Erdogan ställer krav är det svårt att vara liberalkonservativ dök först upp på Liberal Debatt.

Minns du den första gången konsten förändrade ditt liv? Horace Engdahl minns. När han är femton år gammal hör han för första gången Frédéric Chopins vals op. 64 nr 2 framföras under en tv-konsert. Det tre och en halv minut långa stycket förhäxar Engdahl. Livet klyvs i ett före och ett efter. Medveten om att han är alldeles för gammal för att bli en sann pianist sätter han sig ändå vid instrumentet. Efter timmar, veckor, månader behärskar han valsen och tar sig därefter an kompositörens resterande verklista med samma lidelse. I skydd av natten tar han sig in i kyrkans föreningslokaler och umgås med mazurkorna på andaktspianona.

Berättelsen inleder Engdahls nya essäsamling, den rara lilla skriften Själen och musiken som gör anspråk på att vara ”i stället för självbiografi”. Mötet med valsen mynnar ut i en tillbakablick på livets första förälskelse. Genom att växelvis analysera musikens förmåga att orsaka ”existentiella revolutioner” och väva in dem i sin egen livshistoria beskriver han människosjälens tillblivelse och mognadsprocess. Trots – eller tack vare – att han ibland rör sig väl långt ifrån det självbiografiska elementet (essän om poeten Stéphane Mallarmés teoribildning om konstarternas ömsesidiga förhållande är en essä om precis detta och ingenting annat), är det en ömsint läsning rätt igenom. 

Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Här har Engdahl kanske kommit på det enda verkligt intressanta sättet att skriva en självbiografi. Han fastslår i inledningen att skillnaden mellan att vara ung och att inte vara det är att man med åldern inte längre råkar ut för omvändelser. Och nog är det dessa omvändelser som är det mest intressanta, dessa byggstenar som staplats för att slutligen ta formen av en människa. Fler politiker, kändisar och övriga memoarförfattare borde inspireras av stilgreppet. Åtminstone de som menar allvar med att blotta sitt innersta för sin publik och samtidigt uppvisa intellektuella anspråk. Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Att ta sig igenom de 120 sidor korta skriften tar oväntat lång tid. Det beror på att tankarna ständigt far i väg till det egna livets existentiella revolutioner. Häri ligger skriftens sprängkraft. Horace Engdahls berättelse om Horace Engdahl blir också en berättelse om människan.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Horace Engdahls själ är hela människosläktets själ dök först upp på Liberal Debatt.

– Världen består av människor och japaner. Alla människor i världen liknar varandra. Utom japanerna. 

Den belgiska författaren Amélie Nothomb är på Sverigebesök – enligt hennes svenska förläggare för första gången. Det lilla förlaget Éditions J har gett ut hennes stora, internationella genombrott Förundran och bävan (1999) i nyöversättning, enligt pressutskicket eftersom den förra översättningen från 2003 var undermålig. 

I dag äntrar hon Kulturhusets internationella författarscen för att prata om romanen där hon skildrar sitt märkliga år på det japanska storföretaget Yamamoto. 

Just nu verkar det vara populärt med skildringar av Japans knepiga relation till västvärlden. I Sverige har Franz Wachtmeister nått viss framgång med romaner som Territoriella anspråk och Förlorad mark. Romaner som är inspirerade av Michel Houellebecqs och Yukio Mishimas författarskap och som också handlar om misslyckanden i det japanska arbetslivet (den sistnämnda recenserades i LD). I Europa har Haruki Murakami blivit ett jättenamn, där romaner som Norwegian Wood och Fågeln som vrider upp världen också skildrar kulturkrockar mellan Japan och västvärlden. 

Amélie Nothombs slutsatser av detta är lika precis som kortfattad:

– Japan är det absoluta andra, säger hon med en blinkning till Simone de Beauvoirs kända koncept. För att parafrasera Beauvoir:

”I den mån man betraktar Japan som det absoluta Andra, dvs. som det, som oavsett magiska krafter inte är det väsentliga, är det alldeles omöjligt att se landet som ett annat subjekt.”

I den bisarra berättelse som romanen skildrar, en berättelse som enligt författaren är 100 procent självupplevd, börjar Amélie längst ned i det japanska företagets hierarki, i ett av världens mest hierarkiska länder. Därifrån var tanken att hon skulle arbeta sig uppåt, men på grund av en blandning av inkompetens, otur, kulturkrockar och en avundsjuk chef arbetar hon sig i stället nedåt. Hon börjar som framtidshopp och slutar som toalettstädare. Ett slags uppochnedvänd bildningsroman.

– Värderingarna i romanen inverteras fullkomligt. Varje degradering accepteras av Amélie-san i förhoppningen om att kunna integreras i Japan. På så vis blir varje prövning till en ära. Allt det hände mig också, jag städade toaletterna på det här företaget. Jag lärde mig väldigt mycket av det.

Författaren själv växte delvis upp i Japan som diplomatbarn. Hennes far, ambassadör i en lång rad länder, flyttade henne och familjen mellan Japan, USA, Bangladesh, Laos, över stora delar av världen. Att vara diplomatbarn var ”spännande och utmanande”, förklarar hon, men tycks också ha bidragit till en känsla av utanförskap.

De ständiga flyttarna har också gett inspiration till flera av hennes romaner. Första blodet (2021), som 2023 också gavs ut av Éditions J, handlar exempelvis om när hennes far, dåvarande konsul i Stanleyville, dagens Kisangani i Demokratiska republiken Kongo, togs som gisslan och skenavrättades av en exekutionspluton. 

Man får aldrig nöja sig med mindre än vad fåglarna begär.

Över huvud taget dyker död och döende upp i många av hennes romaner. I Törst, exempelvis, som kom på svenska 2024, skildrar hon Jesu sista dagar i livet och i synnerhet vägen till korset. I Psykopomp (2023, svenska 2025), ett slags filosofisk barndomsskildring, skriver hon om hur hon konverserar med döda och i synnerhet med sin fader. Utgångspunkten för romanen är att hon liknar sig själv vid en psykopomp, eller som hon säger: 

– Psykopomp är varje människa som talar med de döda och som tror på det.

När romanen inleds, under coronapandemins första veckor, har hennes fader just gått bort av det elaka viruset och berättaren förklarar att det finns många frågor som de inte har hunnit reda ut. Med tiden får de en nära relation, mellan de levandes och de dödas rike, på ett annat plan än vad de kunde ha när båda levde.

Hon beskriver psykopompen som en fågel som flyger över floden Styx, mellan den plats där de levande bor och platsen där de döda rör sig. Men den fågeln är också hennes skrivmästare. Den fågeln dikterar hennes skrivkonst.

Fågelns privilegium, förklarar hon, är nämligen att den vet hur svårt det är att flyga. Friheten måste erövras, till priset av en oerhörd ansträngning, och frukterna från den kampen – som måste ske med livet som insats, med en oändlig dos idealism, osjälviskhet och framåtanda – är viktigare än friheten själv. Det insåg fåglarna under de miljontals år då de försökte lära sig att flyga. Och man får aldrig nöja sig med mindre än vad fåglarna begär.

– I praktiken innebär det att man aldrig ger upp. Skrivandet är inte en metafor för fågelns flykt utan det är själva flykten.

Om hon själv vore en fågel skriver hon i Psykopomp att hon skulle vara någon av dessa ”besynnerliga varelser som totats ihop av ohederliga tjuvskyttar”: en hjälmkasuar med vingar från en sädesärla och klor från en nattskärra. 

Vilket jag finner lite märkligt, eftersom hjälmkasuaren är en av få fåglar som inte kan flyga.

Men för Amélie Nothomb är det inget större problem:

– Det finns flera fåglar inom mig. Varav en råkar vara väldigt dålig på att flyga.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hon städade toaletterna i Japan och blev Belgiens största nu levande författare dök först upp på Liberal Debatt.

Länge hade jag svårt att få grepp om indierockbandet Division 7. Är de coola eller töntiga? Här för att stanna eller var deras första, ganska trallvänliga, skiva Paradis Garage (2023) bara en lyckträff? Var de the real deal eller bara tuggummipop maskerad med distade gitarrer? Kanske har jag rentav råkat tala om dem i termer som ”lättviktare”.

Jag tror lyckligtvis inte att de bryr sig det minsta om mina bryderier. Division 7 verkar nämligen vara ett band av den gamla skolan, som bara gillar att göra musik som de själva tycker är jävligt bra och kul att spela, och sen får man tycka att den är bra eller dålig eller cool eller töntig bäst man vill (jag vet att den här dikotomin egentligen är falsk och absolut inte tåls att synas i sömmarna, men det känns så!). Jag glömde också bort att tänka på allt det där efter ett tag, och vips var en Divison 7-låt (”Stormen)” min mest spelade 2023.

Det fortsätter göras gitarrmusik på svenska av jävligt bra band som tar sig själva på fullaste allvar, inte är rädda att vara lite pretto, och förhoppningvis snart gör sig kända för en bredare massa (hej t.ex. Karakou och Solen). Sluta inte, snälla!

På Långbro feelin’ känner man omedelbart igen soundet. Det är en bra grej. Man måste inte alltid förnya sig så mycket. Det är mycket instrument, många gitarrer, livekänsla, inga trummaskiner och en sångare som till och med vågar drämma till med ett nananananaa på åttonde spåret ”Blåskärm”. En låt som för övrigt känns mycket som tidiga Kent, särskilt den sista minuten.

Text är det också. Mycket text. Och stundtals väldigt rak text, vilket är bland det coolaste jag vet. Hur många vågar vända blicken rakt mot kameran och sjunga: 

det stör mig/

att du rör mig

det slår mig/

att du får mig

eller

Du är min, min/

för alltid är du min/

och jag är din, din/

har alltid varit din

som om det var det viktigaste i världen just nu? Inte jag. Men det är väl därför jag skriver om skivor i stället för att släppa skivor.

Femte låten ”En ny bomb” är just nu skivans bästa spår, men antagligen ändrar jag mig snart till förmån för sista låten. Det känns som att bandet själva tycker den är den bästa, och band brukar få rätt till slut. Den luktar dessutom konsertavslutare lång väg, eller vad sägs som:

Att gå på knä för nån med huvudet högt är livet/

Att kunna dö för nån med hjärtat krökt är livet/

Att ha en kärlekspakt i diskotakt i livet/

Kapitulera inför lustens makt är livet/

Jag ser i alla fall fram emot att få skråla det med en plastmugg lager i handen i sommar. 

Skivan som helhet? Ganska bra svensk poprock! Man behöver inte överdriva och säga att det är en ny Blod, Markusevangeliet eller Underbara saker för det är det inte. Kanske är rent av Garage Paradis bättre också (”IHDRD” och ”Tungan ute i regnet”, vilka panglåtar det är ändå!), även om Långbro Feelin’ har ett lite mognare sound.

Men det viktiga är inte att sitta här och jämföra och fundera på vad skivan inte är. Det viktiga är att Division 7 visar att de håller, utvecklas och vill mer. Och att om du, som jag, tillhör subkulturen ”Unga (nåja) liberala killar (främst) som gillar svensk poprock jättemycket” så är det dags att loopa in Division 7 i ditt liv. För du kommer gilla det här också! 

Och nu vet även jag till slut – Division 7 är the real deal! Förlåt för att jag har haft tråkig ton mot er så länge!

Max Sjöberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Division 7 på uppflyttningsplats  dök först upp på Liberal Debatt.

Den första singeln ur Robyns nya platta Sexistential släpptes i november förra året. Några veckor senare kom både ”Talk to me” och titelspåret ”Sexistential”. Låtarna utgör en tydlig kontrast mot Robyns över 20 år gamla debut ”Show me love” – från en blond poptjej som nästan blev Britney Spears till experimentell elektro.  

Sedan 1995 har mycket hänt i musikvärlden. Produktionstekniken är mer avancerad och tillåter större komplexitet och nyans. Men den utvecklingen ställer samtidigt högre krav på att sticka ut. 

Och Robyn försöker. Låtarna på Sexistential är ihoppressade och sprängfyllda med tunga syntbaser och rappa arpeggioslingor. Charli XCX:eska röstmeddelanden (”Hey Billie you there?”) och robotliknande inslag löper genom albumet som små teasers. Det håller kvar lyssnaren utan att vara osammanhängande.

Det går samtidigt fort. Lite för fort. Det är kanske därför som albumets nio låtar sammantaget också bara fyller en knapp halvtimme. Ingen låt är längre än 4 minuter, den genomsnittliga längden för Robyns tidigare hits. 

Ta exempelvis låten ”Blow my mind”. Originalet kom ut 2002, men har i sin reviderade form på Sexistential kortats med över en minut. Med den uppspeedade versionen träder en ny låt fram, en som har högre puls och tydligare technotakt. 

Det är egentligen inget nytt fenomen. Genom sampling, framförallt inom hiphop, har man genom åren manipulerat musikens längd och toner för att skapa olika former av dynamik.

Nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Indie rock-artisten St. Vincent testade ett liknande koncept när hon släppte en ny version av sin låt ”Slow Disco” från albumet MASSEDUCTION (2017). Den nya låten ”Fast Slow Disco” fick behålla samma textrader men det melankoliska och minimalistiska stråkarrangemanget byttes ut mot energiska danspopsyntar. Till skillnad från Robyn förlängde däremot St. Vincent sin återgivning.

Men numera tycks en ”sped up version” vara regel snarare än undantag. Varje låt, även sådana som kommit ut för en evighet sen, görs om för att passa Generation Z:s koncentrationsförmåga och trenda på Tiktok (läs ”Pärlor” av Kent). 

Och nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Innovativt kan tyckas, men samtidigt går något förlorat i processen. Förkortningen sker inte enbart för att det är ett kreativt uttryck, utan för att fler segment ska kunna bli ett sound på Tiktok. Det upplevs mer som en nödvändig anpassning för att vara relevant i en Tiktokifierad musikbransch, snarare än något självvalt. Därför är det en besvikelse att Robyn, efter åtta år, inte kunde släppa fler och bättre låtar. 

Thea Erlandsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Robyn borde ha släppt fler och bättre låtar dök först upp på Liberal Debatt.

Någon gång på 1920-talet gick min morfar längs Karlskronas gator. Varje flaggstång var pyntad med den gula och blå fanan. Han fyllde år och hans mamma böjde sig ned och sa: ”Det är för dig de flaggar i dag, Lasse”. Men min morfars mor ljög: Han fyllde, ovetandes, år på svenska flaggans dag.

Det är en gullig historia, också urtypiskt svensk. Vad som kommit att bli vår nationaldag kunde passera så pass obemärkt att ett barn inte visste att den fanns.

Runt tio år tidigare, i den vida diskuterade Det svenska folklynnet (1911), konstaterade statistikern Gustav Sundbärg att svenskarna var splittrade, upphöjde andra länders kultur, saknade nationalkänsla och en samlad idé om det svenska.

När statsvetaren Herbert Tingsten 22 år senare jämförde beskrivningen av nationalkaraktären med liknande försök i Danmark, Tyskland och Frankrike fann han något lustigt: Samtliga länders syn på sig själva verkade innehålla samma huvuddrag. ”Den nation, folkpsykologen tillhör, är svår att kategorisera på grund av sin motsägande och stridiga, icke sällan till ytterlighet utvecklade egenskaper”. 

För den nationalist, som suktade efter enighet, kanske folket alltid sågs som splittrat?

Politiska projekt att länka ihop folk, stat och politik sattes igång. I Sverige skulle Socialdemokraterna visa sig särskilt lyckade i att knyta samman politik och land: ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”, för att tala med Per Albin Hansson.

När vi nu rör oss i en ny nationalistisk våg finns det ett värde i att lyssna på de som studerade samma idéströmning när den rörde sig genom 1900-talets första hälft. Exempelvis Myten om staten, filosofen Ernst Cassirers historiska exposé, som gavs ut postumt 1946. Innan den skrevs hade han flytt från Nazityskland till USA, med ett stopp som professor vid Göteborgs universitet. I slutet av 2025 tryckte Daidalos förlag upp en svensk nyutgåva.

När Cassirer försöker kartlägga vad som gjorde att nationalismen kunde växa fram följer han varken de politiska organisationerna eller materiella förutsättningar och motsättningar. Det är idéerna som står i centrum.

Konflikten står mellan upplysning, rationalism, individualism och romantikens vurm för historia, känslor och myter. När filosofin nådde peak-Hegel och statens företräde blandades med tankegångar om raser, var det bingo för de nationella rörelserna.

För Cassirer vore nazismen inte möjlig om inte idéer om individuella rättigheter nöts ner över tid. När Nazityskland och Sovjets arméer slogs mot varandra handlade det inte (bara) om realpolitikens naturliga följd, utan om en strid mellan ”hegelianismens högra och vänstra flygel”.

Utmärkande för myten om (national)staten, menar Cassirer, är att den inte växt fram organiskt – utan planerats fram. Och det speciella med den moderna despotismen, kopplad till den nationalistiska myten, är att den inte börjar med att förbjuda handlingar, ord eller krav: ”De började med att förändra människorna själva”.

Eller, för att tala med modernt språkbruk: Politiken ligger nedströms kulturen.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare.

En liknande studie av en nedrig politisk framgång görs i boken Furious minds (Princeton University Press, 2025), där journalisten Laura K. Field följer hur intellektuella bidragit till att radikalisera USA:s politiska högerflank. Maga-rörelsens tidskriftskrigare valde bland annat explicit ut begreppet ”critical race theory” och försökte omstöpa det till ett “toxiskt catch-all begrepp”. Ett propagandakrig mot offentliga institutioner startades. När legitimiteten i dem var urvattnad kunde de lättare rivas ned.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare. 2016 skriver Julius Krein, som försökte ge intellektuell tyngd till Trumprörelsen men senare lämnade den, i den under en tid inflytelserika Journal of American Greatness: ”Det politiska projektet av yttersta vikt är därför att omvandla passiva medelamerikaner till en ny styrande elit, medan det ideologiska projektet av yttersta betydelse är att formulera en ny nationalism som kommer att rättfärdiga det politiska projektet.”

Precis som hundra år tidigare förstod nationalisterna att de starka teorierna om naturliga rättigheter, liberal frihet och rationalitet behövde rivas ned, innan nationalismens locksång kunde attrahera.

Folk flaggar på nationaldagen för att helga en idé, min morfar blev glad för en lögn. Oavsett om liberaler försöker sälja en egen nationalmyt, fostrar andra berättelser eller hamrar på med rationella argument så behöver folks benägenhet att vilja tro på något bejakas bättre.

I Myten om staten skriver Ernst Cassirer att man underskattade myterna. De sågs som inkonsekventa och löjliga till en början, inte värda att ta på allvar: ”Vi bör inte begå samma misstag för andra gången”.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler borde också våga sälja en lögn dök först upp på Liberal Debatt.