Länge hade jag svårt att få grepp om indierockbandet Division 7. Är de coola eller töntiga? Här för att stanna eller var deras första, ganska trallvänliga, skiva Paradis Garage (2023) bara en lyckträff? Var de the real deal eller bara tuggummipop maskerad med distade gitarrer? Kanske har jag rentav råkat tala om dem i termer som ”lättviktare”.

Jag tror lyckligtvis inte att de bryr sig det minsta om mina bryderier. Division 7 verkar nämligen vara ett band av den gamla skolan, som bara gillar att göra musik som de själva tycker är jävligt bra och kul att spela, och sen får man tycka att den är bra eller dålig eller cool eller töntig bäst man vill (jag vet att den här dikotomin egentligen är falsk och absolut inte tåls att synas i sömmarna, men det känns så!). Jag glömde också bort att tänka på allt det där efter ett tag, och vips var en Divison 7-låt (”Stormen)” min mest spelade 2023.

Det fortsätter göras gitarrmusik på svenska av jävligt bra band som tar sig själva på fullaste allvar, inte är rädda att vara lite pretto, och förhoppningvis snart gör sig kända för en bredare massa (hej t.ex. Karakou och Solen). Sluta inte, snälla!

På Långbro feelin’ känner man omedelbart igen soundet. Det är en bra grej. Man måste inte alltid förnya sig så mycket. Det är mycket instrument, många gitarrer, livekänsla, inga trummaskiner och en sångare som till och med vågar drämma till med ett nananananaa på åttonde spåret ”Blåskärm”. En låt som för övrigt känns mycket som tidiga Kent, särskilt den sista minuten.

Text är det också. Mycket text. Och stundtals väldigt rak text, vilket är bland det coolaste jag vet. Hur många vågar vända blicken rakt mot kameran och sjunga: 

det stör mig/

att du rör mig

det slår mig/

att du får mig

eller

Du är min, min/

för alltid är du min/

och jag är din, din/

har alltid varit din

som om det var det viktigaste i världen just nu? Inte jag. Men det är väl därför jag skriver om skivor i stället för att släppa skivor.

Femte låten ”En ny bomb” är just nu skivans bästa spår, men antagligen ändrar jag mig snart till förmån för sista låten. Det känns som att bandet själva tycker den är den bästa, och band brukar få rätt till slut. Den luktar dessutom konsertavslutare lång väg, eller vad sägs som:

Att gå på knä för nån med huvudet högt är livet/

Att kunna dö för nån med hjärtat krökt är livet/

Att ha en kärlekspakt i diskotakt i livet/

Kapitulera inför lustens makt är livet/

Jag ser i alla fall fram emot att få skråla det med en plastmugg lager i handen i sommar. 

Skivan som helhet? Ganska bra svensk poprock! Man behöver inte överdriva och säga att det är en ny Blod, Markusevangeliet eller Underbara saker för det är det inte. Kanske är rent av Garage Paradis bättre också (”IHDRD” och ”Tungan ute i regnet”, vilka panglåtar det är ändå!), även om Långbro Feelin’ har ett lite mognare sound.

Men det viktiga är inte att sitta här och jämföra och fundera på vad skivan inte är. Det viktiga är att Division 7 visar att de håller, utvecklas och vill mer. Och att om du, som jag, tillhör subkulturen ”Unga (nåja) liberala killar (främst) som gillar svensk poprock jättemycket” så är det dags att loopa in Division 7 i ditt liv. För du kommer gilla det här också! 

Och nu vet även jag till slut – Division 7 är the real deal! Förlåt för att jag har haft tråkig ton mot er så länge!

Max Sjöberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Division 7 på uppflyttningsplats  dök först upp på Liberal Debatt.

Den första singeln ur Robyns nya platta Sexistential släpptes i november förra året. Några veckor senare kom både ”Talk to me” och titelspåret ”Sexistential”. Låtarna utgör en tydlig kontrast mot Robyns över 20 år gamla debut ”Show me love” – från en blond poptjej som nästan blev Britney Spears till experimentell elektro.  

Sedan 1995 har mycket hänt i musikvärlden. Produktionstekniken är mer avancerad och tillåter större komplexitet och nyans. Men den utvecklingen ställer samtidigt högre krav på att sticka ut. 

Och Robyn försöker. Låtarna på Sexistential är ihoppressade och sprängfyllda med tunga syntbaser och rappa arpeggioslingor. Charli XCX:eska röstmeddelanden (”Hey Billie you there?”) och robotliknande inslag löper genom albumet som små teasers. Det håller kvar lyssnaren utan att vara osammanhängande.

Det går samtidigt fort. Lite för fort. Det är kanske därför som albumets nio låtar sammantaget också bara fyller en knapp halvtimme. Ingen låt är längre än 4 minuter, den genomsnittliga längden för Robyns tidigare hits. 

Ta exempelvis låten ”Blow my mind”. Originalet kom ut 2002, men har i sin reviderade form på Sexistential kortats med över en minut. Med den uppspeedade versionen träder en ny låt fram, en som har högre puls och tydligare technotakt. 

Det är egentligen inget nytt fenomen. Genom sampling, framförallt inom hiphop, har man genom åren manipulerat musikens längd och toner för att skapa olika former av dynamik.

Nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Indie rock-artisten St. Vincent testade ett liknande koncept när hon släppte en ny version av sin låt ”Slow Disco” från albumet MASSEDUCTION (2017). Den nya låten ”Fast Slow Disco” fick behålla samma textrader men det melankoliska och minimalistiska stråkarrangemanget byttes ut mot energiska danspopsyntar. Till skillnad från Robyn förlängde däremot St. Vincent sin återgivning.

Men numera tycks en ”sped up version” vara regel snarare än undantag. Varje låt, även sådana som kommit ut för en evighet sen, görs om för att passa Generation Z:s koncentrationsförmåga och trenda på Tiktok (läs ”Pärlor” av Kent). 

Och nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Innovativt kan tyckas, men samtidigt går något förlorat i processen. Förkortningen sker inte enbart för att det är ett kreativt uttryck, utan för att fler segment ska kunna bli ett sound på Tiktok. Det upplevs mer som en nödvändig anpassning för att vara relevant i en Tiktokifierad musikbransch, snarare än något självvalt. Därför är det en besvikelse att Robyn, efter åtta år, inte kunde släppa fler och bättre låtar. 

Thea Erlandsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Robyn borde ha släppt fler och bättre låtar dök först upp på Liberal Debatt.

Någon gång på 1920-talet gick min morfar längs Karlskronas gator. Varje flaggstång var pyntad med den gula och blå fanan. Han fyllde år och hans mamma böjde sig ned och sa: ”Det är för dig de flaggar i dag, Lasse”. Men min morfars mor ljög: Han fyllde, ovetandes, år på svenska flaggans dag.

Det är en gullig historia, också urtypiskt svensk. Vad som kommit att bli vår nationaldag kunde passera så pass obemärkt att ett barn inte visste att den fanns.

Runt tio år tidigare, i den vida diskuterade Det svenska folklynnet (1911), konstaterade statistikern Gustav Sundbärg att svenskarna var splittrade, upphöjde andra länders kultur, saknade nationalkänsla och en samlad idé om det svenska.

När statsvetaren Herbert Tingsten 22 år senare jämförde beskrivningen av nationalkaraktären med liknande försök i Danmark, Tyskland och Frankrike fann han något lustigt: Samtliga länders syn på sig själva verkade innehålla samma huvuddrag. ”Den nation, folkpsykologen tillhör, är svår att kategorisera på grund av sin motsägande och stridiga, icke sällan till ytterlighet utvecklade egenskaper”. 

För den nationalist, som suktade efter enighet, kanske folket alltid sågs som splittrat?

Politiska projekt att länka ihop folk, stat och politik sattes igång. I Sverige skulle Socialdemokraterna visa sig särskilt lyckade i att knyta samman politik och land: ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”, för att tala med Per Albin Hansson.

När vi nu rör oss i en ny nationalistisk våg finns det ett värde i att lyssna på de som studerade samma idéströmning när den rörde sig genom 1900-talets första hälft. Exempelvis Myten om staten, filosofen Ernst Cassirers historiska exposé, som gavs ut postumt 1946. Innan den skrevs hade han flytt från Nazityskland till USA, med ett stopp som professor vid Göteborgs universitet. I slutet av 2025 tryckte Daidalos förlag upp en svensk nyutgåva.

När Cassirer försöker kartlägga vad som gjorde att nationalismen kunde växa fram följer han varken de politiska organisationerna eller materiella förutsättningar och motsättningar. Det är idéerna som står i centrum.

Konflikten står mellan upplysning, rationalism, individualism och romantikens vurm för historia, känslor och myter. När filosofin nådde peak-Hegel och statens företräde blandades med tankegångar om raser, var det bingo för de nationella rörelserna.

För Cassirer vore nazismen inte möjlig om inte idéer om individuella rättigheter nöts ner över tid. När Nazityskland och Sovjets arméer slogs mot varandra handlade det inte (bara) om realpolitikens naturliga följd, utan om en strid mellan ”hegelianismens högra och vänstra flygel”.

Utmärkande för myten om (national)staten, menar Cassirer, är att den inte växt fram organiskt – utan planerats fram. Och det speciella med den moderna despotismen, kopplad till den nationalistiska myten, är att den inte börjar med att förbjuda handlingar, ord eller krav: ”De började med att förändra människorna själva”.

Eller, för att tala med modernt språkbruk: Politiken ligger nedströms kulturen.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare.

En liknande studie av en nedrig politisk framgång görs i boken Furious minds (Princeton University Press, 2025), där journalisten Laura K. Field följer hur intellektuella bidragit till att radikalisera USA:s politiska högerflank. Maga-rörelsens tidskriftskrigare valde bland annat explicit ut begreppet ”critical race theory” och försökte omstöpa det till ett “toxiskt catch-all begrepp”. Ett propagandakrig mot offentliga institutioner startades. När legitimiteten i dem var urvattnad kunde de lättare rivas ned.

Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare. 2016 skriver Julius Krein, som försökte ge intellektuell tyngd till Trumprörelsen men senare lämnade den, i den under en tid inflytelserika Journal of American Greatness: ”Det politiska projektet av yttersta vikt är därför att omvandla passiva medelamerikaner till en ny styrande elit, medan det ideologiska projektet av yttersta betydelse är att formulera en ny nationalism som kommer att rättfärdiga det politiska projektet.”

Precis som hundra år tidigare förstod nationalisterna att de starka teorierna om naturliga rättigheter, liberal frihet och rationalitet behövde rivas ned, innan nationalismens locksång kunde attrahera.

Folk flaggar på nationaldagen för att helga en idé, min morfar blev glad för en lögn. Oavsett om liberaler försöker sälja en egen nationalmyt, fostrar andra berättelser eller hamrar på med rationella argument så behöver folks benägenhet att vilja tro på något bejakas bättre.

I Myten om staten skriver Ernst Cassirer att man underskattade myterna. De sågs som inkonsekventa och löjliga till en början, inte värda att ta på allvar: ”Vi bör inte begå samma misstag för andra gången”.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler borde också våga sälja en lögn dök först upp på Liberal Debatt.

I en passage i Dag Solstads roman Genans och värdighet (2005) sörjer den avdankade, smått alkoholiserade gymnasielektorn Elias Rukla samtalets förfall. Det han syftar på är det sökande samtalet, människors försök att gemensamt finna ett ögonblick av insikt i ämnen av både personlig och samhällelig karaktär. Varje dag när han går in i personalrummet möter han kollegor med femårig utbildning i ekonomi, biologi, litteraturvetenskap, historia, matematik. Inte nobelpristagare men personer med hög bildningsnivå. Som ändå tycks oförmögna att finna något gemensamt, något riktigt att tala om bortom bolåneräntor och amorteringskrav. Det får Elias att tvivla på sin starka identitet som demokrat. Om det inte finns något gemensamt att tala om, har då demokratin något verkligt fäste i det moderna samhället?

Få har skrivit lika insiktsfullt om samtalets roll för den liberala demokratin som sociologen Jürgen Habermas. Tyvärr brukar Habermas teorier reduceras till politiska diskussioner, om hur politiska frågor debatteras i offentligheten och hur denna debatt stämmer överens med den tyska sociologens kriterier för ett gott samtal. Vad som dock alltför ofta förbises är att en av Habermas viktigaste utgångspunkter egentligen handlar om den typ av privata samtal som Dag Solstads Elias Ruklas sörjer förlusten av. Men även om det är samtal av en privat natur har de i Habermas teorier en radikal politisk potential.

Det viktiga för Habermas är inte hur kulturen omvandlades ur författarens perspektiv, utan på vilket sätt den konsumerades.

I sin claim to fame, Strukturwandel der Öffentlichkeit (1962, utgiven på svenska som Borgerlig offentlighet), blickar Habermas drömskt tillbaka till den borgerliga offentlighetens framväxt under 1700-talet och början av 1800-talet. En tid då poesi, romaner och tidningar blev billiga konsumtionsvaror och därmed fick en bred publik för första gången. Att skriva poesi förvandlades från en underhållande hovaktivitet till en kommunikativ praktik. Författarna förväntades gestalta frågor som den breda publiken kunde applicera på sina egna liv. Men det viktiga för Habermas är inte hur kulturen omvandlades ur författarens perspektiv, utan på vilket sätt den konsumerades.

För den framväxande konsumerande borgarklassen var kulturen både något privat och socialt. En roman köptes för att läsas i hemmet, men togs sedan ut i det sociala livet. Den diskuterades på tidens kaffehus, restauranger och i läsecirklar samt omskrevs i den nya fria pressen där den konsumentupplysande kulturjournalistiken började etableras.

Det var just denna samtalande sociala del av kulturkonsumtionen, det kulturresonerande subjektet, som enligt Habermas försvann med det moderna samhället. Den moderna masskulturen gjorde att kommersen inte längre var ett verktyg utan förvandlades till innehåll. Under 1800-talet var marknaden ett sätt att förmedla allmängiltiga ideér genom att nå ut till den läsande publiken. När de nya massmedierna i form av tv och radio introducerades i det efterföljande århundradet slipades innehållet ner i lättillgänglighetens syfte. Allt för att säljas till den breda massan.

Det hängde för Habermas ihop med att den sociala naturen av kulturkonsumtionen förändrades. Kultur blev något privat, en fritidsaktivitet. Film konsumerades passivt sittandes framför tv-apparaterna och en bok lästes i sängen innan lampan släcktes. Den kulturella offentligheten där människor tidigare träffades för att diskutera de allmängiltiga frågor de tagit del av, började raderas ut. Även om Habermas resonemang rör 1900-talets första hälft är hans tankegångar lika träffande i dag, om inte mer, i en tid då en allt större del av kulturen tycks förvandlas till bakgrundsbrus.

Det var ur kaffehusens diskussioner om politik och ekonomi som den liberala upplysningen hade sin grund.

Det kan tyckas överdrivet pessimistiskt. Men här finns viktiga lärdomar att hämta, framförallt för liberaler. De kulturella sammanhang Habermas blickar tillbaka på, föregick nämligen den tidiga liberalismens framväxt. Den värderingsmässiga grunden för samtalen om litteratur och konstverk, där individualism, tolerans och pluralism var centrala värden sipprade över i diskussioner om politik och ekonomi. Och det var ur kaffehusens diskussioner om politik och ekonomi som den liberala upplysningen hade sin grund. Människors vardagliga praktiker fick politiska konsekvenser.

Det kulturresonerande subjekt som Habermas beskriver som ett ideal skulle även kunna beskrivas som ett liberalt sätt att agera i världen. Ett ideal där människor utifrån sin subjektiva position ger sig ut på en marknad och konsumerar något som de tror kan hjälpa dem att bättre förstå världen och sin plats i den. För att sedan ge sig ut i offentligheten för att samtala med andra människor som är ute efter samma sak.

Det är ett exempel på ett liberalt sätt att vara. Politisk förändring har trots allt inte alltid sin början i politik.

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Habermas förklarade hur ett kafébesök kunde rädda demokratin dök först upp på Liberal Debatt.

I den europeiska storstaden kan man förverkliga sina drömmar. Bli rik, kanske till och med framgångsrik. Skapa ett liv som taget ur en influencers instagramkonto. 

I den europeiska storstaden kan man finna luftslott, falla hårt och tvingas krypa tillbaka till de trygga men fattiga skal varifrån man en gång kom. 

Kanske är det en slump att två av bokvårens mest hajpade romaner handlar om samma sak: Kampen för att nå framgång i den västeuropeiska storstaden och vådan av att hamna där. 

Men faktum är att de grundläggande strukturerna i Vicenzo Latronicos Perfection (Perfektion) och David Szalays Flesh (Kött) påminner påtagligt om varandra. Båda följer européer med bakgrund i fattigare delar av Europa som blir framgångsrika i Berlin respektive London. Men i bägge fallen tvingas dessa européer – efter förvecklingar som vore spoilers att nämna här – till slut ta sitt pick och pack och återvända hem, från Europas centrum till periferin. Metropolen var inte drömmen man hade trott, kanske var den inte ens en dröm. 

I den tionde boken av Staten återberättar Platon Sokrates konstkritik. Den enda verkliga sängen, menar Sokrates, är sängen i sig, idén om sängen. Denna idé kan en snickare göra en fysisk kopia av, men alltjämt bara en kopia. En tavla av en säng blir alltså aldrig något mer än en kopia av en kopia, en bedräglig kopia som inte säger något om verkligheten.

Ändå framstår verkligheten bara som en blek kopia av hur de hade tänkt sig sina liv. Drömmar och bilder lika bedrägliga som målningarna av Sokrates säng. 

Perfektion har stora likheter med Sokrates konstkritik. Det italienska paret Anna och Tom har skapat sig ett liv i Berlins hippa kvarter som ser perfekt ut i instagramflödet. Alla deras vänner och kunder avundas dem bilden. Problemet är att bilden, eller kanske snarare insta-bilderna, blott är en stiliserad kopia av livet de lever, som snarare blir allt tråkigare. Problemet är också att deras liv är exakt så som de hade tänkt sig. Och ändå framstår verkligheten bara som en blek kopia av hur de hade tänkt sig sina liv. Drömmar och bilder lika bedrägliga som målningarna av Sokrates säng. 

Genomgående i både Perfektion och Kött är tanken att nya förväntningshorisonter har öppnats upp i romanfigurernas liv, de lever liv som de aldrig hade kunnat föreställa sig när de växte upp. För István, den ungerske huvudpersonen i Kött, är det en återkommande tanke att hans son Jakob inte ska behöva svara ”snickare” eller ”rörmokare” på frågan om vad han vill bli när han blir stor – för att det är de enda yrken han känner till.

Bägge romanerna handlar på sätt och vis om en lägre europeisk medelklass från det efterblivna öst eller fattiga syd som hamnar i den rika västeuropeiska storstadens innersta kretsar, och som av olika anledningar tvingas inse att det inte var så himla najs. Om vådan av att klättra uppför klasstrappan. 

I slutändan blir det ganska deppiga berättelser om det samtida Europa. Det är ingen vits att kämpa för din eller dina barns framtid, för hur hårt du än kämpar kommer livet ändå inte bli så värst mycket bättre. Allt är ihåligt, trasigt, tomt. 

Sensmoralen tycks vara: Det är bättre att du skomakare blir vid din läst. Hellre odla sin egen trädgård som fattig vinbonde i Europas utkant, eller för all del jobba som lägre säkerhetsansvarig på ett ungerskt Mediamarkt, än att utmana status quo i Europas centrum.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget För oss européer är allt kört dök först upp på Liberal Debatt.

Emily Brontës 180 år gamla berättelse Svindlande höjder lyser just nu upp bioduken världen över i ny tappning. Det kan man i alla fall tro, baserat på filmens inramning och marknadsföring. I praktiken har Emerald Fennells Wuthering Heights dock ganska lite gemensamt med Brontës roman.

Fennell tar stora konstnärliga friheter, ibland med goda resultat. Filmen är visuellt intagande. Kostymer och interiörer för tankarna till Alice i underlandet (2010): överdrivna, falska, nästan drömlikt obehagliga – det passar berättelsens excentriska karaktärer. Berättelsen har som mål att skina ljus på Cathy och Heathcliffs kärlekshistoria genom att ta fasta på en antydd sexuell relation, och ta avstamp i det mörka, hårdhänta och förbjudna. Därför har man sexat till kostymerna, sänkt ljusnivån och lagt in ett par scener som spelar på fantasier om maktförhållanden, våld och naturromantik.

Vill man ha komplext mörker blir man besviken. Vill man ha sex blir man ännu mer besviken.

Tyvärr känns estetiken mindre som ett konstnärligt val och mer som ett försök att skapa bildrutor som kan klippas ut, delas och diskuteras på Tiktok. I stället för att vara vild, gränslös och chockerande utmärker sig Wuthering Heights av att aldrig riktigt våga gå hela vägen. Visst spelas det på våld, missbruk och sex, men inget är så obekvämt att publiken samtidigt inte kan romantisera det.

Vill man ha komplext mörker blir man besviken. Vill man ha sex blir man ännu mer besviken. Wuthering Heights är underhållande, men berör inte. Det tydligaste exemplet är beslutet att helt ta bort Cathys bror samt den yngre generationen för att ge mer plats åt Heathcliffs och Cathys trånande. Resultatet blir att de mest gripande delarna av berättelsen helt försvinner. 

Det känns som att filmen fokuserat mer på att starta en diskussion inför premiären snarare än att rättvist återge originalberättelsen.  En välvillig tolkningskulle säga att det är ett klokt sätt att säkerställa att fler tar del av historien, en illvillig att det gör filmen mer banal. 

Ett exempel på regissörens önskan att starta debatt inför premiären är beslutet att låta den vite skådespelaren Jacob Elordi spela Heathcliff, vars oklara etnicitet är en stor del av boken, samtidigt som sidokaraktärer som hushållerskan Nelly och mr Linton spelas av skådespelare som inte är vita. När regissören uppenbart vill signalera mångfald genom karaktärerna, men samtidigt väljer bort det mest självklara tillfället att använda det på ett meningsfullt sätt, faller projektet ganska platt. Hong Chau som spelar Nelly gör visserligen en utmärkt insats, men om Fennell menade allvar med representation hade Heathcliff också spelats av en skådespelare med asiatiskt ursprung. Detta skapade en stor debatt om filmen, och en förväntan hos fans av en lat film som inte förstod Brontës bok.

Att välja rasifierade skådespelare blir allt vanligare i kostymdraman. Samma sak syntes tydligt när första säsongen av den tantsnuskifierade Jane Austin-inspirerade serien Bridgerton släpptes 2020. Serien blev en tittarsuccé och Netflix mest sedda seriepremiär någonsin vid tiden. Anledningen var bland annat debatten om seriens beslut att helt frångå vikten av etnicitet. I Bridgerton kan en svart man spela en adelsman i 1700-talets England utan problem, något som vi också sett som i många av Disneys spelfilmer.

I stället för att skriva intressanta karaktärer med olika bakgrunder och erfarenheter, väljer man bara skådespelare som ser annorlunda ut och kallar det representation.

Ibland är det fullständigt rimligt. När sjöjungfrun Ariel spelas av Halle Bailey är det svårt att bli upprörd om man inte har en rasistisk utgångspunkt: sjöjungfrur finns inte, de kan se ut hur som helst. Men i historiska berättelser som utspelar sig i ett klassamhälle där hudfärg avgjorde livsvillkor, kan det bli distraherande när världen låtsas som om rasism inte existerar. Tittaren vet att etnicitet har spelat, och spelar, roll. Lämnas detta okommenterat finns risken att tittaren börja fundera mer över världens logik än filmens händelseförlopp.

Ibland drar val likt dessaåt det lata hållet. I stället för att skriva intressanta karaktärer med olika bakgrunder och erfarenheter, väljer man bara skådespelare som ser annorlunda ut och kallar det representation, utan att förändra något i berättelsens grundstruktur. Det blir representation som yta, inte som innehåll. Och ofta är det inte huvudrollen som bryter normen, utan någon i periferin: vännen, hushållerskan, bifiguren. Precis det vi ser i den här tolkningen av Wuthering Heights. Det blir som upplagt för att skapa ännu en Bridgerton-lik debatt, låter den omkringliggande kulturdebatten ta mer plats än själva berättelsen. När chansen nu så tydligt gavs känns det fegt att välja en vit man för Heathcliff. Jacob Elordi borde också varit asiat.

Emerald Fennell har själv sagt att det här är den version av Wuthering Heights hon fantiserade fram som 14-åring. Det märks. Resultatet är mer romantiserad tonårsfantasi än Brontësk tragedi. Kärlekshistorien pressas in i centrum, helt på bekostnad av den komplexitet som gör romanen unik. Poängen i Wuthering Heights är inte att kärleken är stor, utan att den är destruktiv.

Johanna Trapp

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Heathcliff borde också vara asiat dök först upp på Liberal Debatt.

Något har förändrats inom borgerligheten, en kulturhöger har dykt upp. Den flyttar steg för steg fram sina positioner, både på kulturdepartementet och i de intellektuellas dolda maktsfärer. I alla fall om man får tro skriverier på kultursidorna. 

Denna kulturhöger borde fundera runt sitt frihetsbegrepp, resonerade Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal. Herregud, högern bottnar ju inte ens i sin egen tradition, domderade Expressens kulturchef Victor Malm. Båda tog avstamp i ett långt reportage i SvD som målade upp bilden av högerns ”tyst kulturrevolution”. 

Det märkliga med begreppet kulturhöger är att det tycks betraktas, i alla fall på kultursidorna, som fast och enhetligt. Där finns ju personerna runt tidskriften Axess, tankesmederna på Timbro, de konfliktsökande moderaterna på regeringskansliet, och såklart – folkpartisterna. De talar om mecenater, vårt gemensamma kulturarv, bildningsresor, näringslivet, marknaden och privat finansiering. Mer höger kan det väl inte bli!?

Men inom denna nyss inringade sfär finns totalt motsatta ideologiska synsätt på kulturpolitikens uppgift, till och med på vad kultur är. När jag, som för transparensens skull flänger runt mellan ovanstående sammanhang, där diskuterar kulturfrågor hamnar jag oftast i bråk, vissa skulle benämna det som uppslitande konflikter, snarare än utbyter ryggdunkningar. Så här kommer lite anteckningar inifrån kulturhögern, ett försök att bena ut skiljelinjer. Det mesta utlovas, förutom en distanserad objektiv analys.

Det kanske vanligaste förhållningssättet till kulturpolitiken inom högern kan vi kalla för den nyliberala. Nyliberalerna förenas under parollen ”vi ska ju inte ha någon kulturpolitik”. När staten ska bantas, kan inte politiker lägga sig i vad folk tittar, lyssnar och läser, prioritera vissa kulturslag framför andra. En moralisk fråga i grund och botten. Varför ska exempelvis hårt arbetande människor tvingas betala skatt för att finansiera ett överklassintresse som operan? som liberalen Fredrik Segerfeldt skrev i boken Befria kulturen från politiken (2013). 

Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor. 

Under tiden lägger nyliberalerna stor tankekraft och energi på att diskutera och arbeta fram reformförslag på en rad andra områden där man också ”inte vill ha någon politik”: välfärden, ekonomin, arbetsmarknaden. De försjunker djupt i en bok av Milton Friedman för att studera hur denne egentligen tänkte om skolcheckar. Men kulturen? Det är bara en utgiftspost som ska ner till noll. Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor. 

Inom kulturhögern finns såklart också de konservativa. Det gäng som talar sig varma om kulturarvet, kanonprojekt och kulturen som en enande kraft för nationen. Såklart staten ska finansiera kultur, säger de, men bara en viss typ av kultur. Timbro förlags presskommunikatör Anna Linder drog nyligen detta konservativa förhållningssätt till sin spets i en text i onlineplattformen 100 procent. För Linder är kulturhögern ett luftslott: Borgerliga politiker och intellektuella vågar inte ta ställning, ”erkänna att vissa verk, vissa traditioner och vissa institutioner är viktigare än andra”. 

Vad är det då för kultur som är så viktig enligt den konservative? Den som är gammal förstås, de institutioner som växt fram över tid och sitter inne med den kunskap som bara historien kan producera – gamla fasader byggda i klassisk stil, kristallkronor i guldprydda salar med högt i tak. Inga modernistiska, eller ve och fasa postmodernistiska, experiment och krumbukter. Som en konsekvens har den konservative också en skeptisk inställning till armlängds avstånd, det blir mest en ursäkt för att inte våga ta ställning för det som är skönt, gammalt och vackert.

Så har vi också de socialliberala, de som i stora delar ställer sig bakom dagens kulturpolitiska system, inte har några problem med ett stort offentligt åtagande. Pluralism och armlängds avstånd är de vägledande principerna för den socialliberale. Det offentliga ska garantera att även det smala, att det som inte kan finansieras på kommersiell väg får plats i kulturlivet, både det traditionella och avantgardistiska. Som en konsekvens svävar denna grupp ofta ut i långa utvikningar om vikten av bildning och idéutbyte, utan att egentligen föreslå någon faktisk politik – man är bara för status quo. Det offentligas medförande byråkratisering och maktutövning, ja det är en annan fråga.

När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.

Anser jag mig stå upplyst utanför dessa lösa idéteckningar, att jag inte faller i varken de nyliberala, konservativa eller den socialliberala fallgroparna? Självfallet. Men de är ju trots allt förenklingar. Men de återfinns likväl inom det som nu beskrivs som kulturhögern. Som Christer Nylander träffande påpekat här i Liberal Debatt (för övrigt ett perfekt exempel på socialliberalens förhållningssätt) är det också varför marknadsliberaler hittills inte fått någon gehör för sin syn på kulturpolitiken. När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.

Den nuvarande borgerliga regeringen kan dock sägas vara den första i modern tid som driver en kulturpolitik som faktiskt kan betraktas som höger. Byråkratin ska minska, den privata finansieringen öka, pluralismen bli större. Men projektet spretar alltjämt. Kulturminister Parisa Liljestrand beskriver exempelvis ofta sin skepsis mot uppdelningen mellan fin och fulkultur – en elitistisk konstruktion som reser murar och avskräcker. Samtidigt är ett av regeringens stora prestigeprojekt att producera en lista på den bästa och mest representativa kulturen i Sveriges historia.

Kanske beror spretigheten på att högern sällan har talat om just kulturpolitik – skissat på de långa linjerna, diskuterat reformer, kompromissat. Just det man framgångsrikt gjort inom andra politikområden. ”Vi ska ju inte ha någon kulturpolitik.”

Men så är det ju inte längre. Vi bråkar allt mer om kulturfrågor. Det är bra! Det är så man nystar sig framåt. Och inte bara när det gäller politiken. Fler och fler vill skriva kulturkritik och idéanalyser, inte bara ledartexter och debattartiklar, göra kulturen till föremål för offentlig diskussion och kritisk omdöme. 

Den skadliga idén som varit så vanlig inom högern, om att kultur bara är en privatsak, är på väg att dö. Det är den verkliga revolutionen. 

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Anteckningar från kulturhögern dök först upp på Liberal Debatt.

En gammal operadiva har tappat rösten, hon vill göra comeback – men måste förlika sig med att  karriären är över.

Det är hela berättelsen i Prima Donna, Rufus Wainrights Maria Callas-inspirerade opera. Ändå pågår föreställningen i två långa timmar. I efterhand bläddrar jag i programbladet för att försäkra mig om att jag inte missat något – det hade jag inte.

Enkel dramaturgi är inget nytt på scen, många överdådiga operor har skrivits med platta romaner som grund. Men när Kungliga Operan sätter upp Prima Donna (skriven 2007–2008)  kompenseras inte den minimalistiska berättelsen med gripande skådespel eller duetter.

I stället sitter föreställningens stora stjärnor i orkesterdiket. Wainrights studsiga – ja, roliga – musik framförs mästerligt av Kungliga Hovkapellet. Operaälskaren Wainright är känd bland fracknissar som mannen bakom 2022 års nobelunderhållning. Då sjöng han själv, rent och kraftigt som få.

I Prima Donna får olika genrer av klassisk musik samsas i ett bångstyrigt kosläpp hos orkestern – och det fungerar riktigt bra. Wainright varierar skalor och instrument så att musiken blir impulsiv utan att rycka för mycket åt olika håll.

Prima Donna gjorde Sverigepremiär 2020. På grund av pandemirestriktioner begränsades orkestern till 28 musiker – det är svårt att se att en mindre orkester kunde göra det komplexa nothäftet rättvisa. Wainright är nog extra tacksam över att pandemin är slut.

I föreställningens huvudroll sjunger Elin Rombo med brett spann och stort djup, publiken lider med den fallande operastjärnan hon gestaltar. Men ingen i ensemblen möter Rombo där hon står, gensvaren blir platta eller tafatta.

Undantag finns. I en kvartett mot slutet av första akten får alla stämmor rättvisa. Sopranen Pauline Texier gör sig extraordinärt väl både här och i solot som inleder andra akten.

I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen.

Om allt på scen hade varit på Rombos nivå kunde publiken kanske distraheras från obegripligheterna. Men så väl var det inte. I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen. Jackor och vaser som på ett fars-liknande sätt skickas mellan karaktärerna är roliga, men regin blir malplacerad.

Det svider särskilt eftersom både roliga och långa operor kan fungera väl. 

Wagners fem timmar långa Parsifal sätts upp 140 år senare eftersom den använder saktheten till sin fördel. Verdis buskisaktiga ”Jag gömmer mig bakom gardinen”-scener ger roliga avbrott i de känslostormande handlingarna. Nästa gång Kungliga Operans ska sätta upp nyskrivet borde de lära av detta. Både regi och libretto behöver anamma klassikernas finkänslighet för såväl humor som tempo.

Med fantastisk musik och en kärnfull berättelse hade Prima Donna kunnat vara en kompakt serie med gripande duetter. Tyvärr blev både rollistan och speltiden för lång.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Operor måste inte vara två timmar långa dök först upp på Liberal Debatt.

”Socialdemokraternas sinnessjuka hyckleri visar sitt ansikte återigen”, skriver Simona Mohamsson på Instagram den 3 november, efter att S-profilen Margot Wallström kritiserat liberalernas klimatminister Romina Pourmokhtari för att inte medverka på FN-mötet i Brasilien, som då var gravid.

”Vilket hyckleri”, sade även Ebba Busch i Agendas partiledardebatt den 12 oktober när hon ansåg att V-ledaren fulklippt ett citat om Israel, i ett samtal om politisk polarisering. ”Jag höll högre tankar om dig, Nooshi Dadgostar.”

En snabb sökning i mediearkiven visar att ordet används närmare 90 000 gånger bara i år. De skyldiga finns överallt – klimataktivister, Norge, kejsar Claudius, narkotikalagstiftningen, S-kommuner, wokehögern, Nestlé och Ajaxfans.

Anklagelsen är knappast ny. Så snart moralen skrevs ned, blev det också möjligt att mästra andra. För kyrkofadern Augustinus var hycklarens problem att man inte bara försöker föra andra bakom ljuset, utan även Gud: ”Hycklaren gör det goda för att det ska synas, inte för att han ska vara god.”

I två nya böcker haglar också anklagelsen om hyckleri tätt. I Ann Heberleins Moraliskt kapital (Timbro, 2025) finns ett helt kapitel om ”hycklande godhet” – som hon menar inte ska sammanblandas med genuin sådan. Hennes tes är att moral har blivit en statusmarkör, först med identitetsvänstern och i dag med den nationalistiska högern.

Därmed skiljer hon sig också från Augustinus, som ändå såg hyckleriet som en positiv kraft. Det antydde nämligen att man skämdes för sina handlingar, och att även en hycklande handling bekräftar dygdens överhöghet. Men kanske kunde han bara inte förutse hur självgoda vi skulle bli i de sociala mediernas tidevarv.

Heberlein visar i stället hur moralen blivit en ny valuta att växla in för att få makt, och att hyckleriet därmed tvärtom står i vägen för sann moral.

Även Sakine Madons Till kättarens försvar (Liberal Debatt och Fri tanke, 2025) är en jakt på hycklare. Där djupdyker hon i koranbränningsåren 2021–2023 och presenterar ett lika starkt försvar för rätten att häda som i den snarlika föregångaren Inget är heligt (Fri tanke, 2022). Hon kritiserar bland annat Ulrika Knutson, tidigare ordförande i Publicistklubben, för att i samband med koranbränningarna sörja att lagen om trosfrid försvunnit, och hävda att yttrandefriheten är ett ”svårt fält” om man också vill ”stävja ett offentligt samtal fyllt av hat och hot, som leder till allvarliga samhällsproblem”. Därmed tillerkänner Knutson enligt Madon yttrandefrihet för vissa men inte för andra. Domen: hyckleri.

Hon kritiserar också socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld för att han inte beskriver Lars Vilks som ”någon hjälte”, trots att han i samma text skriver att attackerna mot konstnären måste ”beivras med alla lagen till buds stående medel”, då ”yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.”

Här börjar jakten på hyckleriet visa sina begränsningar. För vad Ulf Bjereld skriver är att vi måste ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”. Och om något präglar en yttrandefrihetskultur är det att vi är beredda att försvara uttryck som vi inte gillar. Men för hycklerijägaren är det precis tvärtom: två samtidiga tankar är själva definitionen av hyckleri.

Samtidigt har Sakine Madon rätt i att vi ser hyckleri överallt i samtalet om yttrandefrihet.

Många vänsterdebattörer har varit svaga i försvaret av exempelvis journalisten Inas Hamdan när hon attackerades vid sitt hem för sin rapportering om Palestinarörelsen – men när politikerna fingrar på demonstrationsrätten kring klimat och Gaza börjar man snabbt mässa som pressfrihetens fader Peter Forsskål själv.

Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera.

Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera. Tvärtom har de liberala ledarsidorna stått i första ledet med högafflarna så fort en vänsterpartist gjort en puckad delning i sociala medier.

Alla är alltså för maximal frihet – för sina egna. Och så fort man blir anklagad för något fel kan man enkelt vända på det med en motanklagelse om hyckleri.

Så hur kommer man ur denna logik, där yttrandefriheten blivit ett argument för att tysta sina motståndare? Jesus kommer en bra bit på vägen i Matteusevangeliet med sitt: ”Hycklare! Plocka först bort bjälken ur ditt eget öga.”

Men hans huvudsakliga poäng kommer bara fram mellan raderna, nämligen att göra sig obekväm bland sina egna – i Jesus fall de skriftlärda som hans udd var riktad mot.

Liberal Debatt har faktiskt gjort just detta, när vi på socialistiska Flamman under våren 2023 arrangerade en satirtävling mot Erdogan, och publicerade vinnaren tillsammans med oss och flera andra publikationer.

Som Sakine Madon visar i Till kättarens försvar gjorde man sig därmed ovän med regeringen. Hon skriver att det i Regeringskansliet uppstod ”panikstämning”, och att man frågade om någon hade koppling till Liberal Debatt, vilket man var rädd skulle kunna äventyra ett svenskt inträde i Nato. (Det återstår att se vad de säger om den här texten.)

Det bästa man kan göra för att stävja hyckleri är alltså inte att ständigt påpeka det hos motståndare, även om det är på sin plats ibland, för då kan det lätt framstå som att man själv har något att dölja. Utan att stå för något, även om det kostar. Den bästa indikatorn är troligen hur ofta man vågar skapa ”panikstämning” i de egna leden.

Leonidas Aretakis

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Till hycklarens försvar dök först upp på Liberal Debatt.

Det finns många goda skäl till att memoarer skrivs efter att en imponerande karriär är avslutad. Det finns tid att skriva då, och framförallt kan man ta bladet från mun, visa läsaren stora skeenden inifrån. Sanna Marins Med mod att leda – och hopp om att förändra världen (Bazar, 2025) är ur det perspektivet en bok som skrivits kanske trettio år för tidigt.

Den finska socialdemokraten var världens yngsta regeringschef när hon tillträdde som Finlands statsminister 2019.

Med blurbs från Hillary Clinton och Jens Stoltenberg sätter hennes memoar en hög ribba. Ska det finska stjärnskottet inspirera unga kvinnor att söka sig till politiska ämbeten? Vinna nästa val för de finska Socialdemokraterna? Vara en punkt på cv:t till nästa toppjobb? All of the above?

Redan i inledningskapitlet tar Marin avstånd från att vara en ”kvinnlig ledare”. Hon var en ledare, punkt. Samtidigt dryper boken av 2010-talsfeminism. Från dedikationen – till dottern Emma ”och alla flickor som kommer att förändra världen” – till de återkommande analyserna av meningsmotståndare och medias sexism, och fascination vid hennes ålder och kön.

Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”.

Sanna Marins ålder är givetvis intressant, men på ett annat sätt för en svensk publik än för resterande omvärldens. Med nordiska mått mätt är Sanna Marin medelålders när hon ger sig in i partipolitiken vid 21 års ålder. Just det unga organiserade politiska engagemanget utmärker de nordiska demokratierna, där exempelvis många svenska toppolitiker inleder sina karriärer i ungdomsförbunden under tonåren. Men Sanna Marin kanske var för cool för talarkvällar och ideologilekar när hon var tonåring.  

Den aspekt av hennes ungdom som boken lägger fokus vid, hur ovant systemet är vid en makthavare som gifter sig, har småbarn och går ut och dansar på kvällarna, blottlägger bokens svaghet: Marins velighet mellan att använda sidorna för att visa upp sin mänskliga sida, och att framställa sig som en uthållig politisk superhjälte.

Enligt egen utsago är Marin en person som inte skräms av flyglarmen när hon besöker Ukraina eftersom hon ”hade ett jobb att göra”, har konstruktiva Nato-inträdesmöten i Japan trots att hon inte sovit på nästan tre dygn, och i brist på barnvakt tar med sig sin femåring som snällt får leka i presidentens slott medan mamma har möte med Ukrainas president. Det sistnämnda beskrivs som en succé, eftersom dottern, sin ålder till trots, var ”medveten om situationen i Ukraina och såg fram emot att träffa Zelenskyj.” Kanske är det sant, kanske hade ungen mycket hellre velat leka i en sandlåda och imponerats mer av att få träffa ett mumintroll.

Det skulle också kunna vara så att statsministern, som kröntes till ”Party-Sanna” av media, vill visa en annan sida av sig själv. Men präktigheten går överstyr, och varvas med stycken som lika gärna hade kunnat komma från ett socialdemokratiskt valmanifest. När hon för femtioelfte gången berättar att en regeringsförhandling når en lyckosam utgång tack vare att hon vägrade låta sig provoceras vill jag skrika rakt ut. 

Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna.

Den som har följt finsk inrikespolitik noggrant under Marins år vid makten ser vilka skandaler som inte kommenteras, snarare än de som reds ut – genomgående de där både media och opposition kan hävdas ägna sig åt häxjakt. Ålder och kön spelade sin roll i den mediala bevakningen av ”kavajskandalen” – när Marin poserat iklädd kavaj utan tröja under på ett tidningsomslag – eller videoklippet där hon dansar på en hemmafest. Det må vara de skandaler som globalt är bäst ihågkomna (kanske framförallt för att Marins dans är så väsensskild från hur man tänker sig att politiker dansar, vi minns alla Theresa May). Men det blir något falskt när Marin om och om igen säger att hon inte vill bli sedd för hur hon ser ut, och sedan gräver, och fyller sina sociala medier, med en girlboss-estetik genomsyrad av ”sälj grej med tjej”.

Efter alla formuleringar om vikten av att få och kunna vara sig själv finns det dock rätt lite av Sanna själv på de 240 sidorna. De delar som hade kunnat släppa läsaren tätt inpå – den försupne fadern som aldrig varit i hennes liv, skilsmässan mot slutet av statsministertiden, de men hon trots allt får (ryckningar i ögat och allvarliga sömnproblem) av den konstanta stressen arbetet medför – avhandlas med lätt, saklig hand.

Men kanske är det trots allt det som är önskvärt, hos politiker såväl som blåljuspersonal. Ingen vill egentligen låtsas om att en brandman kan ha sovit dåligt, att en kirurg har fått hjärtat krossat eller att en politiker är helt urlakad. Deras mänsklighet gör dem inte relaterbara utan felbara, och ingen vill behöva tänka på att det faktiskt är kött och blod bakom rodret. Ge mig en überkompetent supermänniska i stället. 

Den rollen tar sig Marin an med bravur.

Karin Pettersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sanna Marins bok är så präktig att jag vill skrika rakt ut dök först upp på Liberal Debatt.