Dagens arkitekturdebatt är alltför fokuserad på fasaden och inte på byggnadskonstens kvalitet. Rasmus Jonlund, liberal debattör och mångårig kultur- och kommunpolitiker, argumenterar för en mer innehållsrik debatt.
Dorisk, jonisk, korintisk eller komposit. I dagens arkitekturdebatt finns det gott om uppskattning för klassicistiska kolonner. Men det finns skäl att också hålla utkik efter en femte kolonn.
Inte bland dem som tycker om äldre hus eller vill se mer ornament, sadeltak och putsade fasader i nyproduktionen. Den farliga tendensen uppstår när politiken börjar vilja bestämma vilken arkitektur som är rätt. När ”vackert” blir en fastslagen sanning. I rörelsens riktning ligger risken att vissa uttryck börjar beskrivas som fula, felaktiga och främmande.
Det blev ovanligt tydligt i valrörelsen i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. Högerextrema Alternative für Deutschland, AfD, gjorde Bauhaus i Dessau till en del av sin kulturkamp. Partiet har beskrivit Bauhaus som en ”Irrweg der Moderne”, en modernistisk villoväg, kritiserat rörelsen för att ha saknat nationell förankring och velat ersätta delstatens ”modern denken” med ”deutsch denken”, att tänka tyskt istället för att tänka modernt. Det är svårt att missa den historiska resonansen. Bauhaus förföljdes av nazisterna och tvingades slutligen stänga 1933.
Oavsett vilket utfall valet kommer att få, är det anmärkningsvärt att denna syn på arkitektur och kultur fått en så tydlig plats i en valrörelse där AfD noterat ett rekordresultat. Vad det innebär för Sachsen-Anhalts kulturpolitik återstår nu att se. Det betyder naturligtvis inte att den som önskar ett hus med spröjsade fönster eller klassicerande proportioner delar AfD:s samhällssyn – men det finns skäl för eftertanke.
Det finns en återkommande lockelse i auktoritärt tänkande: föreställningen att det går att fastställa ett ideal för det rena, riktiga och vackra.
Och därefter definiera det som avviker. Det gäller kultur. Det kan gälla arkitektur. Och historien visar som vi vet att samma sätt att tänka också kan riktas mot människor.
I den svenska debatten om ”klassisk arkitektur” finns ett mer vardagligt problem. Den handlar alldeles för mycket om fasader. Jag tycker också om många äldre hus, men det som gör dem bra är sällan bara stuckaturen eller fönsterordningen. Det handlar om hantverket, om material som åldras väl. Om proportioner, ljus; om rum med rimlig takhöjd och planlösningar som fungerar.
Det handlar, kort sagt, om kvalitet.
Ändå diskuterar vi allt mer hur nya hus ska se ut och förvånansvärt lite om hur de ska vara att leva och verka i. Får bostaden tillräckligt med dagsljus? Går det att sova utan att störas av buller? Hur klarar den framtidens heta somrar? Går den att hålla varm vintertid utan orimlig energianvändning? Finns ett riktigt kök? Öppningsbara fönster? Material som håller och går att reparera? Sådan kvalitet är inte lika lätt att illustrera med en bild på en pampig fasad. Men för människan som ska bo där är frågorna betydligt viktigare.
Samma risk finns när vi förenklar reglerna för att bygga mer. Sverige behöver fler bostäder. Standardiserade Sverigehus, enklare bygglov och effektivare processer kan vara delar av lösningen. Men förenkling får inte bli synonymt med sänkta kvalitetskrav. Ett hus blir inte bra för att detaljplanen föreskriver en klassicerande fasad. Ett dåligt byggt hus med pilastrar är fortfarande ett dåligt byggt hus.
Och samtidigt som vi diskuterar hur den nya bebyggelsen ska efterlikna den gamla fortsätter vi att förstöra just de kvaliteter vi säger oss eftersträva, i husen som redan finns. Gamla träfönster rivs ut. Gedigna portar ersätts. Ursprungliga material försvinner. Fungerande byggnadsdelar kastas trots att de hade kunnat repareras och leva vidare i decennier. Det är en märklig form av kärlek till det gamla: att kopiera dess utseende samtidigt som vi förstör dess substans.
Sällan har så många velat tala om arkitektur. Samtidigt verkar respekten för sakkunskapen om arkitektur, för själva arkitektyrket, allt oftare saknas. Arkitekter framställs gärna som ensamt ansvariga för allt byggande. Som om ekonomiska kalkyler, upphandlingar, normer, byggherrar och politiska beslut inte existerade. Det är en bekväm berättelse. Men knappast sann.
Vi behöver mer diskussion och fler röster om arkitektur. Skönhet spelar roll. Det är naturligt att vi människor har åsikter om huruvida hus är vackra eller fula. Demokratin, och byggandet, mår dock bäst när politiken inte gör smaken till sanning. Vi borde ha högre krav än bara en vacker fasad. Vi har rätt att förvänta oss omsorgsfull gestaltning, hållbarhet, goda bostäder och miljöer där människor kan trivas och må bra.
Att värna det bästa från historisk bebyggelse handlar inte om att föreskriva en stil. Det handlar om att förstå varför så många äldre hus fortfarande uppskattas: materialen, hantverket och omsorgen om hur människor faktiskt ska leva i dem.
Det är de kvaliteterna vi borde bevara i de hus som redan finns, och kräva av de hus vi bygger i dag. Om vi nöjer oss med att kopiera fasader, riskerar vi att få en kuliss. Glöm heller inte det större skälet att vara försiktig när politiken börjar fastställa vad som är vackert, riktigt och hemmahörande. Historien ger oss alltför många exempel på hur kort steget kan bli från att sortera kultur och uttryck till att använda samma kategorier om människor. Det gör inte varje krav på klassicerande arkitektur auktoritärt. Men det borde göra oss vaksamma på den femte kolonn som kan gömma sig bakom de klassicerande fasaderna.
Rasmus Jonlund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!