När Carl-Vincent Reimers började som politiskt sakkunnig på Regeringskansliet förändrades han i grunden. I en personlig essä skriver han för LD om mötet med de opolitiska tjänstemännen, och en symbios där det inte råder några tvivel om vem som har det sista ordet.
Ingen som rört sig i svensk offentlighet de senaste åren kan ha undgått att stöta på idén om ”den djupa staten”. Föreställningen om en tjänstemannakår som i det fördolda styr staten i enlighet med sina egna intressen. Men finns den? En artikel i den liberala schweiziska tidskriften Le Regard Libre spårar begreppet tillbaka till det döende ottomanska riket i slutet av 1800-talet när samhälleliga eliter konspirerade med kriminella grupperingar i de svaga institutionerna.
I dag känner vi mest begreppet i dess amerikanska form. När jag för några år sedan deltog i en libertariansk konferens i North Carolina för några år sedan blev stämningen snabbt eldfängd när The Deep State kom på tal. ”Vi borde bara åka till Washington och slänga ut alla byråkrater ur sina kontor!”, ropade en ung man.
Ett par år senare stormades Förenta staternas Kapitolium av just sådana som trodde på konspirationen.
Men sanningen om den djupa staten är långt gråare, långt tråkigare men också långt tryggare än vad konspiratörerna vill få oss att tro, åtminstone i Sverige.
Det är något vi kan tacka Preussen för. På 1800-talet revolutionerades landets statsförvaltning genom idén att tillsättningar av tjänstemän borde baseras på merit och prestation, inte kontakter eller nätverk. Sedermera blev denna modell också ett svenskt ideal som överlevt till våra dagar.
Den funktionella måttfullhet som präglar Sveriges ”djupa stat” når ända till Regeringskansliets lunchrestaurang, där fredagarnas desserter alltid serveras i bonsai-format. Fira helgen, visst. Men inga överdrifter på skattebetalarnas bekostnad.
I viss mån påverkas också politiska tjänstemän av detta preussiska ideal.
Att som politiskt sakkunnig ta steget över tröskeln in på Rosenbad 2022 ska jag alltid minnas som en personlig metamorfos. Över en natt förändrades min lojalitet från att tjäna ett parti, Moderaterna, till att tjäna en nation, Sverige.
Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill.
Ändå är mötet mellan politiska tjänstemän och opolitiska diton fyllt av friktion. Däremellan ryms spännvidden mellan två filosofier för styrning, beslutsfattande och legitimitet: statens regler mot partiernas opinionsbildning, statens beredningar mot partiernas medlemsdemokrati, formell hierarki mot informella nätverk.
Trots det utvecklas relationen mellan de politiska och opolitiska tjänstemännen oftast till en ömsesidigt gynnsam symbios, där det inte råder några tvivel om vilka som har det sista ordet. Det är en välkänd sanning i politiken att nya ministrar behöver akta sig för att bli styrda av sina departement. Mindre talas det om det faktum att de flesta tjänstemän vill bli styrda.
Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill. Velighet och ombytlighet inger förakt; bestämdhet och långsiktighet inger respekt. Här behöver man se att politiken också för en opolitisk tjänsteman fyller en vital funktion som långsiktig styråra. Sent ska jag glömma det inspirerade tack jag fick av en UD-tjänsteman som svar på en promemoria med några ideologiskt koherenta principer för regeringens syn på internationell handel.
Mot detta finns såklart en del undantag. Demokrati trumfar förvaltning, men ibland gnisslar det ändå till. En ambassadör blev en gång förnärmad när jag kallade henne och ett par UD-kollegor till ett möte på mitt kontor i Arvfurstens palats. ”Det hör ju inte till vanligheten att vi möts på en politiskt sakkunnigs kontor”, lät hon meddela med illa dold överlägsenhet.
En annan egenhet är hur väsentlig information ibland kan undanhållas från den politiska ledningen. Men det som man lätt tar för slughet kan lika gärna vara omsorg. I en professionell organisation låter man ledningen arbeta med det strategiska, medan det taktiska hanteras utan att belasta ledningen. Först när enskilda händelser förvandlas till mediala skandaler blir det väsentligt för ministern att veta x eller y.
Allt detta är ändå bara en repa i lacken på den Volvo som, tryggt brummande av svensk ingenjörskonst, fortsätter framåt år efter år.
Ty sådan är den djupa staten: Lite tråkig, lite fyrkantig, men ack så pålitlig.
Carl-Vincent Reimers är programansvarig för Europafrågor på Timbro. Han har tidigare jobbat som politiskt sakkunnig till statsminister Ulf Kristersson och bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!