Horace Engdahls själ är hela människosläktets själ

Det här kanske är det enda rätta sättet att skriva en självbiografi. Margareta Barabash har läst Horace Engdahls nya bok Själen och musiken och fascineras av hur hans självframställning också blir till en berättelse om människan.

Minns du den första gången konsten förändrade ditt liv? Horace Engdahl minns. När han är femton år gammal hör han för första gången Frédéric Chopins vals op. 64 nr 2 framföras under en tv-konsert. Det tre och en halv minut långa stycket förhäxar Engdahl. Livet klyvs i ett före och ett efter. Medveten om att han är alldeles för gammal för att bli en sann pianist sätter han sig ändå vid instrumentet. Efter timmar, veckor, månader behärskar han valsen och tar sig därefter an kompositörens resterande verklista med samma lidelse. I skydd av natten tar han sig in i kyrkans föreningslokaler och umgås med mazurkorna på andaktspianona.

Berättelsen inleder Engdahls nya essäsamling, den rara lilla skriften Själen och musiken som gör anspråk på att vara ”i stället för självbiografi”. Mötet med valsen mynnar ut i en tillbakablick på livets första förälskelse. Genom att växelvis analysera musikens förmåga att orsaka ”existentiella revolutioner” och väva in dem i sin egen livshistoria beskriver han människosjälens tillblivelse och mognadsprocess. Trots – eller tack vare – att han ibland rör sig väl långt ifrån det självbiografiska elementet (essän om poeten Stéphane Mallarmés teoribildning om konstarternas ömsesidiga förhållande är en essä om precis detta och ingenting annat), är det en ömsint läsning rätt igenom. 

Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Här har Engdahl kanske kommit på det enda verkligt intressanta sättet att skriva en självbiografi. Han fastslår i inledningen att skillnaden mellan att vara ung och att inte vara det är att man med åldern inte längre råkar ut för omvändelser. Och nog är det dessa omvändelser som är det mest intressanta, dessa byggstenar som staplats för att slutligen ta formen av en människa. Fler politiker, kändisar och övriga memoarförfattare borde inspireras av stilgreppet. Åtminstone de som menar allvar med att blotta sitt innersta för sin publik och samtidigt uppvisa intellektuella anspråk. Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Att ta sig igenom de 120 sidor korta skriften tar oväntat lång tid. Det beror på att tankarna ständigt far i väg till det egna livets existentiella revolutioner. Häri ligger skriftens sprängkraft. Horace Engdahls berättelse om Horace Engdahl blir också en berättelse om människan.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!