Debatten om barnfattigdom har lämnat en fadd eftersmak. Det liberala huvudbudskapet blev att Sverige inte är Afrika. Här finns – i absolut bemärkelse – inga fattiga barn. Relativt sett har vissa fått det sämre – men det innebär att ojämlikheten har ökat. Och det är inte ett problem.
I dyningarna av stenkastning och bilbränder i Husby har ett liknande resonemang förts. Våldet är inte en konsekvens av nedskärningar i socialförsäkringssystemen och nedlagda ungdomsgårdar. Det är inte ett resultat av ökad ojämlikhet.
I båda fallen har det varit rätt i sak. Svensk fattigdom kan inte jämföras med den i Afrika och det finns inget linjärt, kausalt samband mellan ojämlikhet och stenkastning. I båda fallen har liberalers respons framkallats av en nipprig vänster som mer eller mindre hävdat att både bilbränder och barnfattigdom är en naturlig konsekvens av jobbskatteavdrag. Ändå är det synd att en problematisering av ekonomisk ojämlikhet avvisas.
Att ojämlikheten ökat är till viss del både bra och resultatet av medveten politik: jobbskatteavdragen syftade till att öka incitamenten för att arbeta och innebar en relativ förlustaffär för dem som inte gör det. Till viss del har orsakerna varit utom politikers kontroll: globaliseringen har stärkt utbildningspremien och ökat skillnader mellan väl- och lågutbildad arbetskraft.
Ändå är den ökade ojämlikheten problematisk – och inte bara för vänstern. För liberaler är likhet i möjligheter viktigare än likhet i utfall. Att du får bli hur rik du vill så länge varje barn har samma chans att bli det är en ofta upprepad devis.
En konsekvens av likhet i möjligheter är hög social rörlighet. Om det sociala arvet är litet bör sambandet mellan en förälders och dess barns livsutfall vara relativt svagt.
En indikator för social rörlighet är, i sin tur, sambandet mellan hur väl barn klarar skolan och deras förlädrars utbildning. Det sambandet har enligt Skolverket stärkts dramatiskt de senaste decennierna.
Det i sin tur tyder på att likhet i möjligheter minskar. Det bör inte förvåna eftersom det är tämligen väletablerat att likhet i utfall och möjlighet hör ihop. Därför måste liberaler prata om ojämlikhet. Och antingen om hur den ska minskas, eller åtminstone om hur dess negativa effekter på social rörlighet ska dämpas.
MARTIN LIBY ALONSO