Den finska ekonomin har länge gått svagt samtidigt som de offentliga utgifterna skenat. Finns det hopp om den finska tillväxten i en värld utan Nokia? Nationalekonomen Peter Elmgren reder ut.
I mitten av 1800-talet skrev den finska nationalskalden Johan Ludvig Runeberg ”vårt land är fattigt, skall så bli för den, som guld begär”. Versraden finns i ”Vårt land”, Finlands nationalsång. Trots otaliga motgångar under 1900-talet visade Finland att Runeberg hade fel – landets öde var inte att förbli fattigt. Den finska ekonomin dundrade på som aldrig förr, och 2000-talet inleddes med en kraftig högkonjunktur. Därefter började en rad utmaningar som förde den finska ekonomin in på en bana av låg tillväxt.
Den finska ekonomin, mätt i reell bruttonationalprodukt per antal invånare (BNP per capita), har stagnerat i snart två decennier. Detta samtidigt som jämförbara ekonomier vuxit, om än långsammare än tidigare. Finland gick från att ha varit en av de bäst presterande ekonomierna i Europa till att bli en medelmåtta. Utvecklingen har flera orsaker vars exakta effekter fortfarande diskuteras.
För att förstå den finska ekonomin måste vi blicka tillbaka några decennier. Finsk reell bnp per capita utvecklades 1995–2007, från att ha varit nära EU-medelvärdet, till att till och med gå om Sverige. Perioden präglades av en kraftigt sjunkande arbetslöshet som uppkommit under den djupa recessionen på 1990-talet. Produktivitetsutvecklingen var kraftig och de finska företagen klarade sig förhållandevis bra på den internationella marknaden. Nokias betydelse skall inte underskattas – i början av 2000-talet stod bolaget ensamt för 3-4 procent av finsk bnp. Denna epok tog slut vid finanskrisen 2008–2009, varpå Sveriges ekonomi återigen blev större än Finlands.
Till en början berodde utmaningarna mest på en kraftig strukturomvandling inom industrin. Efterfrågan på flera av Finlands viktigaste exportvaror försvagades, däribland produkter från skogsindustrin. År 2008 sysselsatte Nokia direkt 23 300 personer i Finland och tusentals fler indirekt. Sex år senare var de 6 800. Då Krimhalvön och östra Ukraina invaderades år 2014 var Ryssland en av Finlands viktigaste handelspartner. I dag är den finska östgränsen stängd och Finland är en ö – över 95 procent av den finska utrikeshandeln går på kölar.
Till följd av den globala uppgången 2015 började även den finska ekonomin ta fart och sysselsättningen ökade. Åren efter pandemin har ändå varit tröga i Finland. Ett överutbud på bostäder, i kombination med räntehöjningar som följde den globala inflationschocken, har lett till att priset på gamla bostäder sjunkit med 25 procent. Konsumenterna är försiktiga. Den finska arbetslösheten har stigit snabbt och är nu den näst högsta inom Europeiska unionen.
En viktig kontrast mellan Finland och Sverige gäller produktivitetsutvecklingen, hur mycket man kan producera med givna resurser. Till skillnad från Sverige har den finska produktivitetstillväxten varit långsam, vilket förklarar en betydande del av den uteblivna ekonomiska tillväxten. En betydande del av kontrasten i produktivitetstillväxten beror på den privata servicesektorn, såsom kunskapsintensiva tjänster samt investeringar i immateriellt kapital. Finland har få företag likt Spotify.
Det stora problemet med den finska ekonomin är de offentliga finanserna, inte bara svag bnp-tillväxt i sig. De offentliga utgifterna har skenat iväg, som om ekonomin aldrig slutade växa. Skulden hos den offentliga sektorn har vuxit från 34 procent av bnp år 2008 till 88 procent år 2025. Skulden är nu högre än EU-genomsnittet och endast Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Frankrike och Belgien har högre skuld i förhållande till bnp än Finland. Mer oroväckande än skuldnivån är takten på vilken skulden ökar.
I Finland har det saknats politisk enighet gällande såväl allvaret i den offentliga sektorns problem som vilka åtgärder som krävs för att vända utvecklingen. Karikerat kan man säga att då den politiska vänstern talat om att stimulera ekonomin genom att öka de offentliga utgifterna, hävdar den politiska högern att landets höga skatter stryper efterfrågan och tillväxten mer än nödvändigt. Kompromissen blir då sällan lägre utgifter och högre skatter. Orsakerna har också ibland setts som temporära och unika snarare än permanenta, vilket delvis är sant – Finland har råkat ut för flera ovanliga ekonomiska chocker. Allvaret och förståelsen för utmaningarna inom den offentliga ekonomin har ändå ökat de senaste åren, och i höst togs ett parlamentariskt beslut om att införa en så kallad skuldbroms.
Ett grundproblem är att den finska demografin förändrats snabbt, samtidigt som det finns en konsensus för att bevara den nordiska välfärdsmodellen. Pengarna räcker helt enkelt inte till. I dag har nästan 24 procent av befolkningen fyllt 65, vilket är klart över EU-medelvärdet. Orsaken är att de i Finland mycket stora årskullarna som föddes efter andra världskriget har nått denna ålder. I takt med att vårdrelaterade kostnader stiger, belastas den offentliga ekonomin ytterligare. Här är Sveriges situation mindre dramatisk, och kan även förklaras av invandringspolitiken. En annan stor belastning för den finska offentliga ekonomin är ökade försvarsutgifter.
Den svagare ekonomiska utvecklingen i Finland kan alltså ses som en följd av en strukturomvandling, där frigjorda resurser av olika orsaker inte kunnat användas effektivare än tidigare. Det finns ändå orsak till optimism. Finland har innovativa företag, en välutbildad arbetskraft, ett stabilt samhälle och flera starka industrier. Utsikterna för de kommande åren ser också rätt goda ut. Även om den offentliga sektorns problem är svåra att lösa på kort sikt så finns det nu en allt starkare vilja att korrigera kursen. Åren i början av 2000-talet var sällsynt goda och är därmed inte den bästa referenspunkten då vi jämför Finland med övriga länder.
Finland är inte fattigt, men kanske inte heller fullt så rikt som vi trodde någon gång då alla hade en Nokia i sin ficka och läste tidningar tryckta på finskt papper.
Peter Elmgren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!