Politikens engagemang för att få kvinnor att föda fler barn riskerar att befästa patriarkala normer. Liberala ungdomsförbundets Kajsa Karlsbro går till storms mot den nya vurmen för befolkningspolitik.
Sverige har nått ett rekordlågt barnafödande. Inte sedan 1751 – då statistiken började föras – har det varit så lågt barnafödande i Sverige. Ofta anges lågkonjunktur och arbetslöshet som orsaker, men eftersom nativiteten fortsatte att minska 2010 – trots att Sverige hade både hög tillväxt och låg arbetslöshet – verkar det inte heller kunna förklara fenomenet.
Samtidigt stannar färre pappor hemma med sina barn, och lönegapet mellan könen förblir oförändrat. Det är problematiskt att det föds färre barn – hur ska en krympande generation unga kunna trygga framtiden för en växande grupp äldre som lever allt längre? Men på sina håll hör man politiker romantisera ett ”traditionellt” familjeideal, där kvinnors egenmakt och ekonomi går förlorade.
2025 tillsatte regeringen en utredning för att förstå orsakerna till och vända det minskade barnafödandet. Även enskilda partier, som Kristdemokraterna, har börjat utveckla ny politik inför valet 2026 med syfte att öka barnafödandet. När kristdemokraten Jimmy Loord, som ska leda arbetet, fick frågan i en intervju i Expressen om tillgången till preventivmedel ska ses över för att öka barnafödandet svarade han att ”ingenting är uteslutet”. Det är djupt oroväckande.
Sverige är inte det enda landet som vill att det ska födas fler barn. I Ungern tvingas kvinnor lyssna på fostrets hjärtljud innan en abort kan beviljas och i Ryssland delas det ut ekonomiska bonusar till unga mammor för att uppmuntra tonårsgraviditet. Att Sverige skulle ge ut liknande bonusar, fast till förstagångsföderskor, är ett av förslagen som ska utredas i KD:s politiska utvecklingsarbete, meddelade partistyrelsen under rikstinget 2025.
När svenska politiker börjar tala om att ”ingenting är uteslutet” för att öka barnafödandet börjar vi närma oss samma logik som förs i länder som Ungern och Ryssland.
När svenska politiker börjar tala om att ”ingenting är uteslutet” för att öka barnafödandet börjar vi närma oss samma logik som förs i länder som Ungern och Ryssland. Idén om att staten ska belöna kvinnor utifrån deras val om de ska skaffa barn, och hur många, är fel från början. Att personen som håller i pennan för KD:s politik på området inte ens kan ge besked om han är beredd att ge sig på tillgången till preventivmedel och kvinnors makt över sin egen kropp får varningssignalerna att ringa högt.
Samtidigt som svenska kvinnor har högre utbildningsnivå än män består lönegapet mellan könen. Enligt SCB börjar löneskillnaden redan vid tidig arbetsålder och når sin topp i åldrarna 26–39, åren då människor bildar familj. Kopplingen mellan att kvinnor föder färre barn och istället satsar på de mest värdefulla karriärsåren är kanske inte så märkvärdig, givet att allt färre pappor idag tar ut föräldraledighet.
I SVT-programmet Ekonomibyrån lyfte finansmannen och Avanzagrundaren Sven Hagströmer att vi måste dela föräldraförsäkringen lika för att få bort diskussionen kring lönsamheten av vilken förälder som borde stanna hemma. Han har helt rätt. Vi behöver individualisera föräldraförsäkringen för att skapa samma spelplan i livet för män och kvinnor. Politiken kan inte utgå ifrån det höga födelsestalet på 1940-talet då kvinnor levde som hemmafruar. Politiken behöver anpassa sig efter hur kvinnor lever och arbetar här och nu.
Sverige, landet som ofta toppar listor om demokrati och jämställdhet, måste förbli ett land där politiken undanröjer hinder för jämställdheten, ifrågasätter oförklarliga lönegap mellan könen, istället för att skapa nya. Beslutet att bli mamma får aldrig ske efter påtryckningar eller belöningar från staten.
Kajsa Karlsbro
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!