De svenska födelsetalen är de lägsta någonsin. Tidigare samband med ekonomisk konjunktur och familjepolitik gäller inte längre. Liberal Debatts Klara Lundvik försöker besvara frågan: Varför föds så få barn?
Trenden syns i hela västvärlden. I Tyskland och i södra Europa, med Italien som främsta exempel, har födelsetalen varit låga i flera decennier. Men nu har födelsetalen börjat sjunka också i Norden, i Frankrike och i de anglosaxiska länderna: England, USA, Kanada. Från Japan och Sydkorea hörs larm om befolkningskris.
Många förvånas över att barnafödandet gått ner även i Sverige. Svensk familjepolitik, med en generös föräldraförsäkring och utbyggd förskola, har gjort Sverige till världens bästa land att få barn i. Det har setts som en avgörande förklaring till att de svenska kvinnorna har kombinerat yrkesliv med en stark tvåbarnsnorm. Tills nu.
Lena Lundkvist, som skrivit rapporten Sveriges framtida befolkning 2024–2070, för Statistiska centralbyrån SCB förklarar för mig:
– När man ser på antal barn som kvinnor födda olika generationer fött
totalt har det varit nästan ett rakt streck som har legat strax över två barn och sedan har det sjunkit till strax under två barn. Men nu ser det inte ut så längre.
Nedgången förbryllar demograferna eftersom inga av de tidigare förklaringsmodellerna längre tycks gälla.
Sedan 2010 har de svenska födelsetalen stadigt sjunkit. 2023 var de lägst någonsin, på 1,45 barn per kvinna. För en stabil befolkning krävs jämförelsevis ett födelsetal på 2,1. Nedgången förbryllar demograferna eftersom inga av de tidigare förklaringsmodellerna längre tycks gälla.
Gunnar Andersson, professor i demografi på Stockholms universitet, förklarar situationen:
– Minskningen i barnafödandet beror inte på några strukturella faktorer. Det beror inte på arbetsmarknad och konjunktur, som tidigare förklarat nedgångar. Det har inte varit några försämringar i familjepolitiken och inte några bakslag när det gäller jämlikhet mellan kvinnor och män i familjen. Vi kopplar därför nedgången till subjektiva faktorer, men det är svårt att bevisa exakt vilka faktorer som ligger bakom, berättar han för mig.
Det måste vara någonting annat som ligger bakom. Vad det är, det vet vi inte riktigt.
Lena håller med om att nedgången i barnafödandet är ett mysterium:
– Det har varit lågkonjunktur de senaste åren, men det har ju inte varit lågkonjunktur sedan 2010. Det måste vara någonting annat som ligger bakom. Vad det är, det vet vi inte riktigt.
Gunnar leder en forskargrupp som försöker förstå orsakerna till att det föds så få barn. De har konstaterat att det inte råder några skillnader mellan olika grupper. I alla delar av samhället föds färre barn:
– Nedgången ser likadan ut i olika sociodemografiska grupper. Det är ingen större skillnad mellan hög- och lågutbildade, hög- och låginkomsttagare, storstad eller landsbygd. Det är en nedgång som ser likartad ut överallt.
Den sista strukturella faktorn som Gunnars forskargrupp ska utesluta är om det finns ett samband med bostadsmarknaden:
– Vi ska titta på det. Men i och med att fruktsamhetstalet minskar både i storstadsregioner med pressade bostadsmarknader – och i småkommuner där det inte är särskilt pressade bostadsmarknader – så är det inte troligt att det skulle vara en särskilt stor förklaring.
Nedgången beror inte heller på att det blivit svårare att hitta en partner, berättar Gunnar:
– Det beror inte på minskad parbildning. Utan den här förändringen vi ser är bland sammanboende par.
Barnafödandet har förskjutits så pass mycket att man räknar med att barnen inte kommer att hinnas med i samma utsträckning som förut.
Lena beskriver hur det minskade barnafödandet delvis hänger ihop med en tidsförskjutning:
– Tidigare flyttade man ihop när man var 25. Nu är man 28–29 år när man flyttar ihop. Man hittar sin partner senare, i alla fall en partner som man bor ihop med. En förklaring till det är att man har en högre utbildningsnivå. Att man pluggar längre. Sedan bildar man inte familj förrän man har ett jobb eller en stadig inkomst. Allt har gått upp litegrann i åldrarna.
Medelåldern för förstföderskor har stigit från 24 år 1970 till strax över 30 år 2023. Hittills har detta dock inte påverkat hur många barn som i slutänden fötts. Men nu tror demograferna att vi har nått en brytpunkt. Barnafödandet har förskjutits så pass mycket att man räknar med att barnen inte kommer att hinnas med i samma utsträckning som förut:
– När man har blivit äldre när man får första barnet så hinner färre personer få ett andra barn. Man blir för gammal helt enkelt, förklarar Lena Lundkvist.
Gunnar lägger till att detta kanske framförallt gäller barn nummer tre, som ofta kommer släntrande en tid efter de första två. Uppskjutande av första barnet skulle kunna kompenseras för genom att barnen föds tätare. Det har dock inte synts några tecken på detta, enligt Lena. Möjligen eftersom svenska barn redan föds relativt tätt.
En tänkbar förklaring till att personer avstår från att skaffa barn som både Lena och Gunnar tar upp är en ökad oro för omvärlden.
Gunnar vill poängtera att även ökad barnlöshet driver utvecklingen:
– Nu kan man se att det blivit mycket vanligare med barnlösa par som är i 30–40-årsåldern. Så det kommer faktiskt att leda till lägre slutlig barnafödande och högre andel barnlöshet. Den uppskattade andelen framtida barnlösa är inte superstor, men får ändå en stor inverkan på antalet födda barn: Utan barn 1, heller inget barn 2 och 3.
Lena berättar att det är svårt att säga varför andelen barnlösa ökar:
– Antingen är det så att man tänker att jag ska ha barn, men inte just nu. Jag väntar några år. Och sedan blir det för sent. Eller så vill man inte ha några barn.
En tänkbar förklaring till att personer avstår från att skaffa barn som både Lena och Gunnar tar upp är en ökad oro för omvärlden.
– Kanske tänker man att: ’Det är så hemskt i världen och det är så mycket miljöförstöring och barnen kommer växa upp i en sån hemsk värld så jag vill inte ha några barn alls’, menar Lena.
Gunnars forskargrupp har undersökt just detta, hur oro för omvärldsfaktorer kan påverka viljan att skaffa barn. De genomförde en enkätundersökning som visade att personer som uppgav en stor oro för globala osäkerhetsfaktorer – som klimatkris, ekonomisk kris och krig – planerade barn i mindre utsträckning än de som inte uppgav en stor oro.
Teorin om oro baseras till del på att människor, i och med införandet av smarta telefoner och sociala medier, har blivit mer medvetna om negativa nyheter:
– I sociala medier kan man få en väldigt negativ bild av omvärlden. Sociala medier hjälper till att sprida en negativ omvärldsbild som inte är positiv för viljan att bli förälder, menar Gunnar.
Den här nedgången började samtidigt som iPhone lanserades.
Lena lyfter också en annan aspekt av hur smarta telefoner kan ha påverkat födelsetalen:
– Den här nedgången började samtidigt som iPhone lanserades. Ja, när sociala medier verkligen satte fart. Man började jämföra sig med andra människor väldigt mycket. Men ifall det är en riktig förklaring eller inte, det vet jag inte. Det är mer spekulationer.
Det finns alltså ett tidssamband mellan smarta telefoner och minskade födelsetal. Men ingen vet egentligen om och på vilket sätt de två sakerna hänger ihop. Lena och Gunnar nämner negativa nyheter och ökade jämförelser med andra. En alternativ förklaring skulle kunna vara att vi lägger så mycket tid på sociala medier och är konstant underhållna av våra telefoner – och därför inte upplever att barn skulle fylla något tomrum i vårat liv.
En helt annan spekulation är att det i dag finns så många andra saker som konkurrerar med att skaffa barn:
– Eller så tänker man att ’jag vill leva mitt liv utan ansvar för ett barn’. Jag vill leva loppan och leva livet och åka på resor och gå på teater, föreslår Lena.
Ett annat familjerelaterat område som Gunnar forskar på är äktenskap. Han tycker sig möjligen kunna se en parallell mellan minskade äktenskap och minskat barnafödande:. Nämligen en lägre benägenhet att ge sig in i långsiktiga åtaganden:
– Det kan vara så att man är allt mindre benägen att ge sig in på långsiktiga åtaganden, som att skaffa barn. Just nu skriver jag på en studie om nedgång i äktenskapstalen bland sammanboende par, oavsett om de har barn eller inte. Vissa argumenterar för att man kan koppla det till en minskad benägenhet att ge sig in i långsiktiga åtaganden, commitments. Att det alltid finns något annat alternativ kring hörnet, som gör att man kanske tror att det ska vara någon annan partner eller någon annan situation längre fram. Men det är svårt att bevisa att det är så.
Vi studerar allt längre, bildar parrelationer och får barn allt senare. Det enda i vår livslinje som inte förflyttats är vårt fertila fönster.
Vuxenblivandet har senarelagts. Vi studerar allt längre, bildar parrelationer och får barn allt senare. Det enda i vår livslinje som inte förflyttats är vårt fertila fönster. Att få barn har dessutom gått från en självklarhet till att bli ett val. Barnafödande kan skjutas på framtiden relativt långt upp i vuxenlivet. Under tiden finns det gott om saker att sysselsätta sig med, och att hinna med. Att skaffa barn ses av många som en uppoffring – av karriär, av fritid, av kärleksliv och ekonomi. Som Mattias Kolk, också han forskare i demografi vid SU, sagt i en intervju till Aftonbladet: ”Om jag skulle leta efter förklaringar så skulle det vara globala kulturförändringar i hur vi ser på barnafödande och familjeliv i relation till andra delar av livet.” Par som är etablerade på arbetsmarknaden, och har utmärkta förhållanden för familjebildning, låter därför DINK-livet (double income no kids) fortgå så länge som möjligt. Att få barn gör man ”helst en annan dag”. Eller kanske inte alls.
Slutligen frågar jag Gunnar om hur de framtida födelsetalen kommer se ut. Kommer barnafödandet fortsätta att sjunka?
– Det är jättesvårt att göra prognoser nu, i och med att det ser annorlunda ut än tidigare och att det inte kan förklaras med strukturella faktorer. SCB har justerat ner sina långsiktiga antaganden. Vi har ett fruktsamhetstal på strax över 1,4. Det är en väldigt låg nivå, men det ser ut som att det håller på och bottnar ut. Men det återstår att se.
Klara Lundvik
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!