Är techbros vår tids conquistadorer? Redaktionens Silva Mertsola intervjuar den prisbelönta författaren Giuliano da Empoli och frågar sig om vi verkligen är lika hjälplösa som aztekerna inför de nya teknologiernas makt.
Giuliano da Empoli är de europeiska politiknördarnas nya favoritförfattare. Essäistens verk Kaosmakarna och Trollkarlen från Kreml (Éditions J) om samtidens maktkamper har översatts till över ett dussin språk och hyllats av Emmanuel Macron.
Den italiensk-schweiziske författaren bygger sina skildringar på egna erfarenheter inom toppolitiken. Han var rådgivare åt Italiens premiärminister Matteo Renzi, men till skillnad från Renzi är da Empoli ingen föredetting. I författarens nya bok, Rovdjurens tid (Éditions J), nämner han i förbifarten hur president Macron introducerar honom för Brasiliens president Lula under FN:s generalförsamling 2024 och senare skildras bland annat ett möte med tech-entreprenörer dit han bjudits av Kissinger. da Empoli rör sig med andra ord fortfarande i maktens korridorer.
Det är lätt att förstå hajpen kring da Empoli. Vem älskar inte en välkalibrerad blandning av satir och svidande kritik av vår tids makthavare?
Jag sträckläser Rovdjurens tid i väntrummet på akuten på Danderyds sjukhus. Den tunna essän räcker i sex av de åtta timmar jag fastnar i kön. De två återstående timmarna fyller jag mitt anteckningsblock med frågor som boken väcker – frågor jag senare ska få möjlighet att ställa direkt till da Empoli.
Bokens centrala tes är att vi lever i en tid där två typer av rovdjur – populistiska politiker och disruptiva tech bros – har slutit en ohelig allians med avsikten att slita sönder den liberala demokratiska världsordningen.
Syftet med boken är, enligt da Empoli, att leverera en ”käftsmäll”. Verktyget är målande scener från verkliga möten mellan politik och teknologi, snarare än teoretiska resonemang. Efter ett decennium av tung statsvetenskaplig litteratur som förutspår den liberala demokratins förfall, känns den lätta essäistiska leveransen av samma domedagsbudskap märkbart uppfriskande.
Tillvägagångssättet fungerar utmärkt när han skildrar vår tids bisarra illiberala politiker, såsom Donald Trump, Mohammed bin Salman och Nayib Bukele. Men hans kraftigt normativa ställningstaganden om den teknologiska utvecklingen hade vunnit på att vara mer underbyggda. Bokens kärna är nämligen kritiken av moderna teknologier och deras upphovsmäns politiska motiv. ”I det ögonblick vi valde att låta de sociala nätverken bli vårt gränssnitt mot verkligheten överlämnade vi oss i deras våld och placerade oss i händerna på spinndoktorer och kaosmakare”, skriver da Empoli, utan att förhålla sig till den svåra frågan om hur vi ska väga teknologiernas demokratiska risker mot deras obestridliga samhällsnytta.
I och med att AI och nätets anonyma gemenskaper kanske räddat mitt liv krävs det mer för att övertyga mig om att allt var bättre förr.
Jag har svårt att helt köpa den något ensidiga kritiken av AI och sociala medier – kanske för att jag läser da Empolis alarmistiska predikan medan jag ligger på en brits på Danderyds sjukhus, dit jag aldrig hade sökt mig om jag inte diskuterat mina symptom med en AI-bot. På Reddit möts jag av en flodvåg av stöd från anonyma användare, och på Substack hittar jag essäer av människor som gått igenom samma sjukdomsförlopp som jag.
I och med att AI och nätets anonyma gemenskaper kanske räddat mitt liv krävs det mer för att övertyga mig om att allt var bättre förr. Jag ber därför da Empoli fördjupa sin analys när vi möts över Google Meet – ytterligare en tech-plattform som gör det möjligt att föra ett samtal som annars aldrig hade blivit av.
”Jag tycker det vore helt absurt att vara luddit och motsätta sig dessa teknologier – det vore som att kämpa mot elektricitet. Det är definitivt inte min ståndpunkt. Men det jag däremot tror på är att det finns ett enormt problem när det gäller styrning och reglering av dessa teknologier”, förtydligar han.
För att förstå situationen kan vi, enligt da Empoli, blicka tillbaka till när aztekerna mötte conquistadorerna och undrade om de bepansrade soldaterna var gudar snarare än barbarer. Precis som aztekerna står vi inför aktörer vi inte förstår, aktörer som da Empoli kallar tech-conquistadorer.
Vi ser ju redan hur monopolistiska sociala medier utmanas av nya plattformar som Substack.
Tech-optimister brukar jämföra utvecklingen av AI med den industriella revolutionen snarare än med ockupation. Är conquistadorernas erövrande verkligen den korrekta analogin – eller befinner vi oss snarare i ännu en omvandlingsperiod? Vi ser ju redan hur monopolistiska sociala medier utmanas av nya plattformar som Substack.
Da Empoli menar att kärnan i hans analogi ligger i aztekernas ledares misstag: de gjorde ingenting. På samma sätt har dagens politiker bemött techjättarnas framfart med icke-beslut. Resultatet, skriver han, är att vår framtid avgörs i ”en sorts digitalt Somalia, en kollapsad stat stor som vår planet, där det digitala krigets herrar styr med hjälp av sina miliser”.
Bilden av ett globalt digitalt naturtillstånd rimmar illa med hur da Empoli under vår intervju beskriver EU:s tilltag. “Det finns europeisk lagstiftning som faktiskt till stora delar är smart”, säger han. ”DSA, DMA och dataskyddsreglerna är bra, och det som inte är bra kan förbättras. Problemet är när vi uttryckligen uppmanas att inte tillämpa dem.”
Det är en intressant vändning. Medan da Empoli i boken skriver om ”den gamla världsordningens dödsögonblick” bemöts jag under intervjun av en policy-expert som gärna diskuterar europeisk dataportabilitetslagstiftning.
Detta öppnar upp för en mindre alarmistisk tolkning av den liberala demokratins framtid. Medan aztekerna inte hade en chans mot conquistadorerna, har vi två verktyg som de saknade: demokratiska processer som gör det möjligt att göra sig av med politiska rovdjur och reglering som kan användas för att tygla teknologin.
Det finns säkert läsare som behöver en litterär käftsmäll för att vakna till insikten om behovet av reglering. Men de flesta har nog redan förstått att nya teknologier behöver hanteras på ett sätt som balanserar risker och möjligheter. Da Empoli har mycket att säga om båda – och därför hoppas jag att hans nästa bok går från domedagsprofetia till en mer nyanserad insider-skildring av de processer genom vilka sakkunninga och politiker försöker hitta smarta lösningar på komplexa problem.
Silva Mertsola
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!