Är norrmännen egoistiska klimatförnekare, eller bara arroganta och förslappade? Josefin Kämpe har läst två böcker som på olika sätt beskriver ett land som tappat fotfästet i oljans skugga.
Gör oljan norrmännen till hycklare, egoister och klimatförnekare? Eller bara arroganta och förslappade? I år har många debattörer velat klistra på vårt grannfolk flera epitet. Men de verkar överens: All denna olja och alla dessa stålar gör att något är sjukt i den sista sovjetstaten. Diagnosen på just vad är dock skiftande.
Olja är ständigt närvarande i den norska politiken, vilket inte är så underligt. Den står för en femtedel av statsbudgeten och i skrivande stund är oljefonden värd över 20 000 miljarder norska kronor. Alla norrmän skulle med lätthet kunna buda hem Stephen Hawkings gamla rullstol, eller annan valfri sak, för 3,5 miljoner. Men länge hopade sig orosmolnen över oljans framtid.
Det finns nämligen ett tydligt före och efter pandemin. Innan dagen då en kines (allegedly) åt ett bältdjur var oljebranschen pressad. Fridays for Future-protester och alarmerande klimatrapporter gjorde att allt fler började tala om årtal för totalstopp.
Två år senare, när Putin gick in i Ukraina och Europa ville göra sig fritt från rysk gas, fanns den norska oljan där som en frälsare.
Så slog pandemin till. Oljepriset sjönk, branschen vädjade och politikerna svarade med skattefria investeringar i fyra år. Bolagen jublade och skickade in fler prospekteringar än någonsin förut. Två år senare, när Putin gick in i Ukraina och Europa ville göra sig fritt från rysk gas, fanns den norska oljan där som en frälsare.
Nu skulle kontinentens energisäkerhet tryggas och det gjordes bäst med grön, ren och demokratisk norsk olja. I höstens val ansåg alla de största partierna att så mycket olja som möjligt ska tas upp den närmaste tiden. Fremskrittspartiets Sylvi Listhaugs vanligaste mantra under valrörelsen var på Trumpsk manér drill baby drill. Debatten gick från när oljan ska fasas ut till om. Samtidigt är de flesta partier fortfarande överens om att åtaganden i Parisavtalet ska hållas och självbilden som ett föregångsland finns kvar.
I reportageboken Norgeparadoxen (2025) gräver DN-journalisten Lisa Röstlund i dessa motsägelser. Forskare efter forskare som intervjuas pekar på samma sak: Tvågradersmålet är oförenligt med att all olja på den norska kontinentalsockeln tas upp.
Hur hanterar norrmännen den här kognitiva dissonansen? Delvis med förnekelse, då Norge är det land i världen där näst flest tror att människan inte påverkar klimatet – endast slaget av USA. De flesta i ledande roller väljer dock att rättfärdiga det genom att envist hävda att norsk olja är mycket renare än annan olja. Men att tvågradersmålet verkar kört oavsett hur lite eller mycket utsläpp som sker vid själva utvinningen är inget man tar notis om. Forskare som Röstlund intervjuat varnar för att den ouppumpade norska oljan kan orsaka fyra miljoner dödsfall före seklets slut – vilket gör politikernas uttalanden än mer ihåliga.
Att klimatförändringarna redan skördar liv i Norge verkar inte hindra festen; glasen höjs ändå för oljan på de strandnära uteserveringarna i Stavanger.
Det blir extra starkt när Röstlund visar hur klimatförändringarna redan nu handlar om liv och död – även i Norge. Nyårsafton 2020 förlorar en pappa sin fru och trettonåriga dotter i ett jordskred. Jordskred som beräknas bli sex gånger så vanliga på grund av kliamtförändringar.
Det förstärks av kontrasten till de ärtiga kvinnorna i Petro Ladies Club – en förening för girl bosses inom oljebranschen. Att klimatförändringarna redan skördar liv i Norge verkar inte hindra festen; glasen höjs ändå för oljan på de strandnära uteserveringarna i Stavanger.
Tyvärr lägger Röstlund för många sidor på att prata om sitt eget livspussel och hur hon blir berörd av en video där en skata åker kapsyl-snowboard, tydligen ett tecken på att djur är precis som oss. Allt verkar kört med klimatet och mest ledsen är Röstlund själv. De få ljusglimtar som finns dränks i hennes egen ångest. Allt som finns kvar är att lägga sig ner och dö.
Samtidigt är norrmännen mest upptagna med hur de ska bli ännu rikare. I den före detta McKinsey-chefen Martin Bech Holtes bok Landet som ble for rikt, som kommer ut på svenska i januari, märks inte Röstlunds klimatångest av.
Holte är mer bekymrad över att norrmännen i allmänhet och de norska politikerna i synnerhet är både lata och bekväma, omsvepta i oljefondens snuttefilt. Enligt honom leder oljans överflöd till ineffektiv välfärd. Allt ges åt alla eftersom ingen behöver prioritera. Fasligt dyra blir de offentliga projekten också. Samtidigt har förmögenhetsskatten gjort att alla driftiga entreprenörer flyttat till Schweiz. Holte ger en mörk beskrivning av den norska ekonomin.
Om vi svenskar länge sneglat avundsjukt på norrmännen sneglar Holte avundsjukt tillbaka. Hans stora idol verkar vara Assar Lindbeck och den svenska krishanteringen på 90-talet. Enligt honom behövs ett stålbad av välfärden i Göran Perssonsk stil. Staten måste bantas och socialförsäkringssystemen stramas åt. Det finns en underton av den framtidstro som Ezra Klein och Derek Thompson formulerar i boken Abundance – idén om att samhällets resurser kan och bör användas till stora investeringar för att skapa långsiktigt välstånd. Men det försvinner i förakt och misstro mot det offentligas kapacitet.
Holtes främsta politiska prioriteringar är att införa karensdag och att sänka skatten. Tankar om oljans framtid och vad som mer ska göras med de stora rikedomarna är märkligt frånvarande.
Både Röstlund och Holte beskriver på olika sätt ett land som tappat fotfästet i oljans skugga. Men om man vill ha svar på vad som ska göras härnäst får man söka någon annanstans.
Josefin Kämpe
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!