Adam Gopnik gästar Sverige för att bland annat prata om sin bok Tusen små framsteg, en hyllning till den reforminriktade liberalismen. Jakob Norrhall träffar honom på ett fik, och de når konsensus om folkpartism.
”Förlåt, jag blir sen”, säger han.
Vi skulle setts klockan tio, men på grund av omständigheter kommer Adam Gopnik, författaren jag ska intervjua, först halv tolv.
”Tack och lov”, tänker jag.
På grund av förseningen hann jag nämligen läsa ytterligare åtta av hans essäer i The New Yorker. Det kan låta som en grundlig förberedelse.
Men Adam Gopnik är inte en vanlig person.
Åtta essäer är nämligen bara 0,8 procent av allt han skrivit i The New Yorker sedan sin debut på 80-talet. Uppskattningsvis 3,6 miljoner publicerade ord.
Och jag ska få ner denna mans tankar på max 9 000 tecken, enligt mina redaktörer.
Suck.
Gopnik kan tilldelas flera titlar: kulturkritiker, konstkännare, vinfantast, historiker, musikkonnässör. Och politisk kommentator. Hans bok Tusen små framsteg (2019, utgiven 2022 av Liberal Debatt och Fri Tanke) är en samling essäer om vad det innebär att vara liberal, och varför vänstern och högern hatar liberalismen – men aldrig tycks vilja bli av med den.
”Men i min familj är jag vad vi amerikaner kallar en jewish dropout”
”Jag är essäist”, säger Gopnik med ett seriöst tonfall och tar en bit av sin muscovadobulle. ”Men i min familj är jag vad vi amerikaner kallar en jewish dropout”, lägger han skrockande till. Han är det enda av 7 syskon som inte disputerat.
Det är ingenting som stoppar honom från att vara oändligt bildad.
Under vårt samtal hinner vi komma in på alltifrån renässansens inverkan på rockmusiken, Jesus verklighetsförankring, hur Gopnik fått låtskrivarkritik av Paul Simon, hur han gett filosofikritik till Karl Popper, hans tid i Paris och varför han tycker att konceptet kulturell appropriering är absurt. Han blandar sömlöst in referenser till grekiska epos, franska essäister, konstepoker, vetenskapsteorier och filosofiska tungviktarverk.
Tur för mig att kaffet på Vetekatten är starkt.
I Tusen små framsteg försöker Gopnik förklara vad en liberal är. Det gör han inte genom långtgående principförklaringar sprängfyllda av premissuppställningar och tragglande ”men också…”-fotnoter – utan genom fascinerande, mänskliga berättelser. Om John Stuart Mill och Harriet Taylor Mill. Om civilrättshjältarna Rustin, George Eliot och Frederick Douglass. Om aktivisten Emma Goldman, och filosofen Montaigne. Hur de alla tragglade mellan sin mänsklighet och sina ideal.
Gopnik företräder en liberal realism. En humanistisk syn på människan som imperfekt och i ständigt behov av förändring, precis som samhället hon verkar i, vilket också förklarar motståndet till begreppet kulturell appropriering. För honom är kulturell hybridisering en av människans äldsta och viktigaste förmågor. Utöver ordet ”åsiktspluralism” är ”reform” det mest återkommande i boken. En liberal står aldrig still, är aldrig helt nöjd.
Det går upp för mig i läsandet och samtalet att Gopnik är också något så unikt som en liberal moralist.
Det går upp för mig i läsandet och samtalet att Gopnik är också något så unikt som en liberal moralist. Jag frågar nyfiket och lite kritiskt huruvida en liberal kan vara moraliskt normativ om hon samtidigt är pluralistisk och ständigt förändringsivrigt lagd.
”Det är en stor fråga”, säger han, ”som har två svar”.
För det första: empirin. John Rawls okunnighetens slöja är utgångspunkten. ”Om du frågar den gemene personen ifall den vill riskera att bo i ett rättvist och fritt samhälle eller ett auktoritärt, stelbent och kvävande samhälle vet vi nog vad folk hade valt.”
Han pekar mot samhällen som frångått eller avfärdat den liberala demokratin. Trumps nykonservativa högersmörja. Vänsterns återkommande historiska misslyckanden att skapa välstånd ur revolutioner, som i stället leder till diktaturer och svält. Mot detta ställs det rättviso- och frihetsfrämjande och demokratiska statsskicket liberal demokrati. Ni hör ju själva.
För det andra: auktoritetsbristen. En av många bidragande faktorer till varför det liberala projektet är en moralisk framgångssaga är dess brist på en absolut auktoritet. Även den mest hyllade förebilden är alltid en tankeställare ifrån att förpassas som gammalmodig. Tankesättet accepterar inga perfekta människor eller helgon. Det öppnar upp. För nya perspektiv. För nya känslor. För nya insikter. För nya lösningar.
Med sin bok skapar Gopnik inga vänner. Han kritiserar högern och vänstern. Och konstaterar kaxigt: liberalismen har historiskt sett alltid haft rätt. Och därför bör den främjas.
Mitt första intryck när jag läste boken var att liberalen ska var känslofrånvänd, lugn och kalkylerad. Empiri och sans först och främst: en folkpartist.
Men när jag lyfter detta tänder Adam Gopnik till och avbryter. ”Då vill jag vara tydlig med att liberaler är arga.” Gulp. Jag inser att jag missförstått honom. Gopnik ser sin liberalism som allt annat än mallig, kalkylerande och kallsinnig. Den är djupt personlig. Mänsklig, rakt av.
Det är här Gopniks förmåga att blanda princip och personliga berättelser blir som allra viktigast. Ja, liberalismen har haft och fortsätter ha rätt. ”Det är empiri”, påtalar han flera gånger, ”men det är inte känslolöst”, förtydligar han. “Jag har djup empati för revolutionärer, såsom Goldman jag skriver om. Men det behövs mer än bara ilska, det krävs en plan. Annars blir det bara kaos.”
Jag ber om ett exempel. Han ger ett personligt sådant.
”När jag var på Rikers Island (fängelse-ö, reds. anm) och såg hur ungdomar studerade i fängelseakademin greps jag av en obeskrivligt stor ilska. Jag tänkte ‘herregud, det där kunde ha varit mina barn’.”
Det är avgörande att förstå hur sådana känslor är viktiga drivkrafter. Politik är till för människor, av människor. Och människor känner saker. Vi lider med, och slåss mot. Vi vill hylla det glädjande, och sörjer det sårande. Men det som utmärker en liberal, menar Gopnik, är hur alla dessa starka känslor kanaliseras.
”När min initiala ilska gått över ställde jag den fråga som alla liberaler genom tiderna ställt sig: ‘okej, vad gör vi med detta?’ Och sen löser vi problemet. På så vis är liberalen förmögen till att vara revolutionär, men aldrig utan en genomtänkt plan. Var arg. Strid mot orättvisor. Men ställ alltid frågan: och sen då? Som Mill och Taylor, vars ilska över både bristen på frihet för människan i allmänhet och kvinnan i synnerhet ledde fram till två av den politiska historiens viktigaste verk, Om frihet och Kvinnornas frigörelse.”
Det märks att han försöker sätta ord på denna dubbelhet. Jag föreslår de folkpartistiska ”en liberal har både hjärta och hjärna”. Ett begrepp som går hem. ”Exakt så!”, hyllar han.
Läser du boken för att förstå hur en liberal ska vinna nästa val blir du besviken.
Gopnik är inte till för dig som vill ha konkreta politiska förslag. Tusen små framsteg, och många av de politiska artiklar han publicerat, handlar om identitet. Om moral. Kultur. Människan. Läser du boken för att förstå hur en liberal ska vinna nästa val blir du besviken. Läser du boken för att förstå hur en liberal bör se på världen blir du inspirerad.
Hans skrivande och leverne speglar det ideal som han anser liberalismen bäst ska förstås utifrån: en ideologi frigjord från tidsbundenhet. En evig princip om ständig förbättring och mänsklig frigörelse. Varken utan hjärta eller hjärna. En strävan efter att vara smart och bildad, men snäll och rättvis.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!