Norska Bondepartiet bildades nästan samtidigt som det svenska Bondeförbundet. Men dagens svenska och norska centerpartier har sedan dess gått skilda vägar. Rasmus Elfström skriver berättelsen om de nordiska centerpartiernas mångfald, och hur det kom sig att norska Senterpartiet blev så konservativt.
Det norska valresultatet var en kalldusch för Senterpartiet, som tappade närmare två tredjedelar av sina mandat i Stortinget: Från ett rekordstarkt resultat 2021 till ett av de svagaste resultaten någonsin i år.
När Bondepartiet bildades i Norge 1920, precis som Bondeförbundet i Sverige några år tidigare, utgick båda ur samma erfarenhet: Landsbygdens behov av inflytande gentemot statens och stadens makt. De tidiga agrarpartierna byggde på självstyre, misstro mot centralisering och en vilja att värna det lokala. Det är därför inte heller förvånande att bonderörelserna i både Sverige och Norge under de tidiga åren hade mycket gemensamt.
Redan tidigt valde dock de två partierna olika vägar. I Sverige blev försvaret för småskalighet och motstånd mot monopol och maktkoncentration steg på vägen mot liberala samarbeten och senare en mer uttalat liberal profil. I Norge formades Senterpartiet i stället av kampen för nationell självständighet. På 1960- och 70-talet blev motståndet mot EG och senare EU därför en grundbult i partiets berättelse. Något som gör sig gällande även i dag, då partiet så sent som i januari lämnade regeringssamrbetet med Arbeiderpartiet i protest mot införandet av ett EU-direktiv i norsk lag.
Senterpartiet i Norge har förblivit en kraft i gränslandet mellan agrarism, decentraliseringspolitik och nationell självständighet.
Senterpartiet har genom åren behållit sin kärna i landsbygdsfrågorna. Motstånd mot centralisering av polis, sjukvård och högre utbildning har gett partiet en tydlig profil som försvarare av lokala institutioner. Ekonomiskt har partiet ofta kombinerat stöd till jordbruket med en mer allmän skepsis mot frihandel, vilket skiljer det inte bara från det svenska utan dessutom det finska Centerpartiet. Medan det svenska Centerpartiet under de senaste decennierna gått mot en tydlig placering i den liberala partifamiljen på europeisk nivå där individens frihet, marknadsekonomi och öppenhet mot omvärlden har blivit bärande inslag, har alltså Senterpartiet i Norge förblivit en kraft i gränslandet mellan agrarism, decentraliseringspolitik och nationell självständighet.
Samtidigt är försvar för lokaldemokrati, medborgarnära beslut och ett levande civilsamhälle viktigt för samtliga nordiska centerpartier som delar av ett brett frihetligt arv.
Berättelsen om Senterpartiet är därför också berättelsen om den nordiska bonderörelsens mångfald. Ur samma grund har vuxit både en liberal rörelse med internationell utblick och en nationellt förankrad konservativ rörelse. Att förstå denna utveckling är att förstå hur historiska rötter, politiska vägval och samhällskontext formar partiernas ideologiska riktning.
Det norska valet påminner oss om att inget parti kan luta sig tillbaka på historien eller en stark kärnväljarkår. Redan innan Senterpartiet lämnade regeringen plågades partiet av en motsättning mellan den starka pragmatism som präglat rörelsen och den ideologiska övertygelsen kring nationellt självbestämmande. I en sådan spänning kan även ett mer konservativt senterparti implodera när väljarna upplever att svaren inte längre matchar tidens frågor.
Rasmus Elfström
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!