Regeringens beslut om höjt lönegolv för arbetskraftsinvandrare riskerar att leda till högre arbetslöshet och lägre tillväxt, skriver Linus Karlén på Gröna arbetsgivare. Dessutom hotas företag i branscher som lantbruk, besöksnäring och lokalvård att slås ut.
Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna beslutat att höja lönegolvet för arbetskraftsinvandrare från tredje land till 90 procent av medianlönen – motsvarande 33 390 kronor i månaden. Det kan låta som en liten sak, men beslutet är ett tydligt ingrepp i den svenska lönebildningsmodellen och riskerar att få mer långtgående effekter på svensk arbetsmarknad än vad regeringen anar.
Sverige har en modell där fack och arbetsgivare tillsammans förhandlar fram löner och villkor utan statlig inblandning. Den modellen har skapat en stabil löneutveckling, konkurrenskraft och jämförelsevis få stridsåtgärder. När regeringen nu lagstiftar om ett höjt lönegolv för en enskild grupp på arbetsmarknaden, långt över kollektivavtalade lönenivåer för många branscher, flyttas makten över lönerna från arbetsmarknadens parter till staten och ytterst till regeringskansliet. Det är ett farligt steg bort från den svenska modellen.
Konsekvenserna märks inte bara i teorin – utan också i vardagen, på arbetsplatser runt om i landet. Höjda lönegolv för arbetskraftsinvandrare riskerar att driva upp inte minst ingångslönerna, och det påverkar fler än man tror och det påverkar dig.
Tänk dig ett litet företag med fyra anställda. En av dem är en arbetskraftsinvandrare med en eftertraktad spetskompetens som företaget inte lyckats hitta i Sverige. Inom de gröna näringarna skulle detta exempelvis kunna vara ett lantbruk med en anställd med specialistkompetens inom precisionsjordbruk. Om staten tvingar upp lönen för nyanställningen till över 33 390 kronor så uppstår ett problem. Att betala den nya på jobbet mer än sina svenska kollegor skapar en form av intern lönediskriminering, där arbetsgivaren kan tvingas höja lönerna även för de övriga tre.
I branscher som lantbruk, besöksnäring och lokalvård, där många företag redan kämpar för att få ihop ekonomin, kan en statlig lönepress snabbt slå ut företag.
Plötsligt har lönerna stigit för alla – inte för att företaget gått bättre eller för att kollektivavtalet kräver det, utan för att statens agerande indirekt leder till det. Marginalerna minskar, kostnaderna ökar, och företaget får svårare att gå runt. I ett scenario kan företaget inte anställa någon ny för att det blir för dyrt. I ett än värre scenario måste någon sägas upp. Det betyder färre jobb, högre arbetslöshet och lägre tillväxt.
Sådana scenarion är ingen extrem överdrift. I branscher som lantbruk, besöksnäring och lokalvård, där många företag redan kämpar för att få ihop ekonomin, kan en statlig lönepress snabbt slå ut företag – och därmed jobb. När ingångslönerna drivs upp höjs trösklarna in på arbetsmarknaden och det påverkar de unga, långtidsarbetslösa och utlandsfödda mest, de som behöver chansen att få börja arbeta och bygga erfarenhet.
Det här beslutet handlar alltså inte bara om villkoren för arbetskraftsinvandrare. Det handlar om hur löner sätts i Sverige i stort. När staten börjar bestämma lönen för en grupp, påverkas lönenivåerna för alla andra. Politiken tar därmed ett stort steg in i något som i grund och botten ska vara parternas ansvar – och ett steg bort från den modell som genom frihet, ansvar och samförstånd mellan parterna garanterat stabilitet på svensk arbetsmarknad.
Svensk arbetsmarknad är knappast felfri, det kan nog alla vara överens om, men att flytta makten över den från fack och arbetsgivare till regeringskansliet kan aldrig vara en lösning.
Om staten får makten att bestämma din lön i dag, vad bestämmer den då i morgon?
Linus Karlén
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!