I Oslo tornar ett enormt museum över konstnären Edvard Munch upp sig. Max Hjelm betraktar verken och slås av den existentiella svindeln, sedan är han inte så kaxig längre.
Det löper som en grå tråd genom det nordiska mörka vinterhalvåret. Hamsuns Svält, Kierkegaards ångest, Winnerbäcks melankoli. Mellan luthersk arbetsmoral och välfungerande byråkrati verkar svindeln inför existensen krypa fram.
Tidigare i år drabbades jag hårt av de tyska expressionisterna på Moderna museet (vilket jag skrev om i Liberal Debatt). Nu är det dags för läromästaren – den bokstavliga inspirationen. Alpha och Omega.
Edvard Munch, alltså, förstås. Museet norrmännen har byggt för sin största konstnär är monumentalt. Grovt, nästan. Logon som skriker ”MUNCH” hård, kursiverad stil, vänsterlutande. Den som är lagd så kan ana oro redan där. Se det om inte som ett hot, så ett järtecken.
Skriet finns där förstås. Fyra våningar upp i smala rulltrappor och sedan är du fast. Tre versioner av verket som visas omväxlande för att bevara dem maximalt för framtiden. Springer du för att gömma dig på toaletterna bär de också ansiktets form. Precis som med livet – man kommer inte undan. Det är portalverket.
Stående bakom femtio japaner får jag en glimt — knockad.
Liksom Antoine Roquentin i Sartres Äcklet ser rötter och får svindel har den intet ont anande vandraren rört sig vid fjorden då han plötsligt slås av existensen. Allt flyter i tavlan. Stående bakom femtio japaner får jag en glimt — knockad.
Men känslan är i varje bild. I den lönlösa strävan hos människorna som klättrar mot framtiden i Menneskeberget, i moderns röda sorg i Kvinne med sitt syke barn, även i Madonna såsom hon blottar sig i blom.
Hos Munch syns dödskallen i varje ansikte, avgrunden i varje ögonpar.
Och det gör ont.
Det är melankolin, det är angst. Men det är något som skaver med att bara beskriva det som grått.
När man står på plats och ser Skriet i sin mest kända version slår det en med full kraft: Ångesten är inte grå. Färgerna är påtagligt extrema. Där figuren i Skriet får panik bröstar Nietzsche det när han tittar in i avgrunden, i porträttet av honom som hänger runt hörnet. Men himlen berättar samma historia:
Berättelsen om att det inte är tomheten, den grå tråden och vemodet som drabbar en, utan hur mycket det är att ta in i världen. I Munchs målningar ryms kärleken, döden, sexet. Och allt detta måste man ta in, det tränger sig på. Målningarna öppnar sig mot världen och jag vill aldrig lämna lokalerna.
Munch är en käftsmäll. Tror du mig inte, åk dit själv och se hur kaxig du är sen.
Max Hjelm