Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen bjuder i sina memoarer på både en stor dos självkritik och ett försvarstal för den liberala demokratin. Liberal Debatts Naod Habtemichael har läst en bok som ger inblick i maktens korridorer.
Innehållet i boken är, som tur är, inte lika pretentiöst som titeln. I At turde, att våga, resonerar Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen om dansk inrikespolitik och global säkerhetspolitik på ett sätt som få nordiska företrädare kan mäta sig med.
Boken är förvisso väl lång, och skulle med fördel kunna ha bestått av färre sidor. Även om det är förståeligt att den tidigare Nato-toppen från Jylland ville slå mynt av de detaljerade dagboksanteckningar som ligger till grund för hans redogörelser.
Tyngdpunkten ligger i Fogh Rasmussens analys av världsläget – och vad som har bäddat för ett krig i Europa och en global demokratisk tillbakagång. Hans tid som Nato-chef präglades av Rysslands illegala annektering av Krim och ett Kina som flyttade fram sin ställning som en ekonomisk och geopolitisk stormakt.
Han är noggrann med att poängtera att både han själv och europeiska stats- och regeringschefer, sett i backspegeln, var alldeles för naiva. I stället för att inse att en despots världsbild sällan är rationell, litade man på att ekonomiska följder skulle vara avskräckande nog – och var inte beredd på det värsta tänkbara. Det gäller i synnerhet Ryssland och Vladimir Putin, men också andra ledande företrädare som svek sina ideal – som Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder.
Enligt Rasmussen rådde en dumsnålhet i Europa, som tog sig uttryck i ett beroende av billig energi från Ryssland, ännu billigare varor från Kina och en försvarsnota som Vita huset tog hand om. Det tog sin tid, men nu råder det konsensus om att den modellen knappast var långsiktigt hållbar.
Den största behållningen med boken är dock skildringarna från maktens korridorer. Det är trots allt det som sker bakom stängda dörrar som intresserar oss vanliga dödliga allra mest. Men här lyckas Rasmussen avmystifiera samtalen i det absoluta toppskiktet av politiska och diplomatiska sammanhang.
Ett sådant exempel är hur den personliga kemin mellan politiska ledare påverkar de relationer som byggs. För den som följer kommunpolitik på nära håll, och bildandet av nya koalitioner efter ett val till kommunfullmäktige, är det knappast en nyhet. Trots det är det fascinerande att ta del av hur en nytillträdd statsministers personliga intressen gav honom en fördel – som att han som frankofil med hus en bit utanför Toulouse (och, bien-sûr, flytande franska i bagaget) hade Élyséepalatsets öra.
Eller när fotbollssnack med Silvio Berlusconi fungerar som en uppmjukande strategi innan man som Natos generalsekreterare växlar över till tuffare diskussioner om behovet av fler italienska trupper i Afghanistan.
Hans skildringar från Natos insida påminner om Sveriges utdragna väg in i alliansen. När han skulle utnämnas till generalsekreterare 2009 satte Turkiet länge käppar i hjulet. Efter enormt tryck från resterande medlemsländer – och ett löfte om en nyinrättad post som biträdande generalsekreterare som föga förvånande skulle tillfalla Turkiet – gav Erdogan så småningom vika. I försvarsalliansen behövde enighet ständigt vägas mot behovet av resolut handling.
Samtidigt väcker boken frågor om Fogh Rasmussen helt och hållet gör upp med tidigare kontroverser. Framför allt framstår Danmarks benägenhet att okritiskt stödja USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska linje som fortsatt oklar. Regeringens beslut att stödja invasionen av Irak fylls visserligen i med mer kontext, men USA:s val att ta ett steg tillbaka under krisen med Muhammed-karikatyrerna 2005 – mitt i landets mest utsatta diplomatiska ögonblick – är i stort sett oadresserat. Danmarks villkorslösa lojalitet verkar över huvud taget inte ha besvarats.
Den förda säkerhetspolitiken är spännande, men som svensk läsare har man betydligt sämre inblick i inrikespolitiken. Under början av 2000-talet när Moderaterna i Sverige påbörjade omvandlingen till Nya Moderaterna sjösatte systerpartiet, Fogh Rasmussens liberalkonservativa Venstre, samtidigt en strategi som snarare påminner om Moderaterna anno 2022: strama åt invandringen, skärp straffen och korta vårdköerna. Till skillnad från Reinfeldt var dock Fogh Rasmussen fåordig om vem partiet allra helst skulle ta stöd av.
I stället för att närma sig ett blocköverskridande samarbete valde Fogh Rasmussen att bilda regering med Konservative Folkeparti – och med parlamentariskt stöd av Dansk Folkeparti. Hans resonemang om hur ytterlighetspartier stärks när de ignoreras skulle kunna ha setts på vilken svensk oberoende moderat ledarsida som helst.
Kanske är det här, i skildringarna från Christiansborg, som kontrasterna mellan de två länderna blir som allra tydligast. Varför kunde Fogh Rasmussen så tidigt göra det som för delar av den svenska borgerligheten länge var otänkbart? Svaret är troligtvis de vitt skilda rötterna i de båda ländernas högerpopulistiska partier.
Till syvende og sist var Dansk Folkeparti, trots sin främlingsfientliga retorik, ett allmänt missnöjesparti utan rötter i nynazismen. Jämfört med Sverigedemokraterna innebar de därmed en helt annan politisk och värderingsmässig kostnad att göra sig beroende av.
Varje enskilt kapitel är förvisso inte nydanande, men när de politiska striderna i Folketinget varvas med mountainbiketurer med George W. Bush och hur en förvånad Fogh Rasmussen utnämndes till hövding i Hehe-stammen i Tanzania, är At turde en påminnelse om att all politik i grunden kretsar kring personliga relationer.
Naod Habtemichael
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!