Kan det här vara kulturens Max Verstappen ?

Anjet Daanjes Storkens och dromedarens sång utsågs i år till Nederländernas bästa 2000-talsroman. Eric Luth har läst en vindlande fantasi över Emily Brontës liv, en oemotståndlig roman som tagit täten för romankonstens utveckling.

Bonniers har inte sparat på krutet på omslaget till Anjet Daanjes Storkens och dromedarens sång. Den enda romanen i min karriär jag vill ge betyget sex av fem, lyder ett citat. ”År 2025 korades den till 2000-talets bästa nederländska roman”, lyder ett annat. Det säljer, antar jag, men höjer också förväntningarna. Det ska till en sjuhelsikes roman för att motsvara de omslagstexterna.

Jag skulle ha velat vara konträr nu, sunt skeptisk. Lyfta fram att romanen varken översatts till engelska eller franska, att hon tycks helt okänd utanför den nederländska världen. Hitta invändningar i boken som gör att jag kan ställa mig över den nederländska kritikerkåren, se ner på dessa lättköpta själar. 

Tyvärr går det inte. Efter en sida är jag fast, efter åttahundra sidor har jag knappt hunnit sova, äta, gå på toaletten eller jobba (säg inget till min chef). Jag ansluter mig till den holländska litteraturkritiker-flocken, romanen är oemotståndlig.

Det som växer fram är en roman om romanen, en metalitterär jakt efter boken med gotiska spänningsinslag.

I en slags fantasi utifrån Emily Brontës liv får läsaren följa ett tiotal personligheter som på ett eller annat sätt påverkats av (den fiktiva) författaren Eliza May Draydens liv. Den engelska 1800-talsförfattarinnan dog ung, utan erkännande, efter att bara ha hunnit ge ut den besynnerliga romanen Haeger Mass. Men efter hennes död växer långsamt romanens anseende, tills en hel litteraturvärld blir besatt av att gräva fram mer information om hennes liv, författarskap och kanske framförallt död. I synnerhet efter att man finner att kryptan där hon begravdes är tom.

Hur gick det till? Frågan löper kapitel efter kapitel, varvat med utdrag ur påhittade brev, fackböcker och biografier. Det som växer fram är en roman om romanen, en metalitterär jakt efter boken med gotiska spänningsinslag.

Till formen påminner romanen på vis och sätt om Mohamed Mbougar Sarrs Goncourtprisade dundersuccé Fördolt är minnet av människan, också en slags roman om romankonsten som gick lika mycket hem hos kritikerna som hos läsarna, med dess blandning av stilar och jakten på försvunna författare som röd tråd. Men medan Fördolt är minnet av människan är en geografisk jakt genom rummet är Storkens och dromedarens sång en historisk jakt genom tiden. Åtminstone under den första halvan – därefter förgrenar sig romanen till att utspela sig i en amerikansk bokhandel, på ett franskt gods, hos nederländska urmakare och tyskar som gömmer sig i London under andra världskriget.

Jag tror att hemligheten är de mycket speciella och välkonstruerade karaktärer hon skildrar.

Dessutom återkommer personligheter, föremål, teman och objekt (flugor, klockor, karaktärsdrag, anteckningsböcker) på ett sätt som aktiverar läsaren och tvingar en att själv försöka lägga det intrikata pusslet. Det är en ständig déjà vu-känsla – har jag inte läst det här förr? – och man måste buga inför författarens hantverk, att foga samman detta sammelsurium av trådar, berättelser, persongallerier och mer eller mindre besynnerliga symboler till en (någorlunda) sammanhållen roman kräver ett stort författarskap. Jag tror att hemligheten är de mycket speciella och välkonstruerade karaktärer hon skildrar: Alla lider av en självvald eller påtvingad ensamhet, säregna män och kvinnor i samhällets utkant som av olika anledningar får Eliza May Draydens intellekt, styrka och sårbarhet i icke-biologiskt arv. 

Emellanåt är det lite väl välkonstruerat, som att Daanje vill briljera för läsaren med sin hantverksskicklighet. Några gånger är det helt uppenbart vad som kommer att hända, med den något repetitiva dramaturgiska bågen. Men i nästa ögonblick finner sig läsaren förledd: Då dyker något helt nytt upp som i en slags katt-och-råtta-lek får en att, fylld av skam över den misslyckade jakten, sårat slicka sina tassar.

Trots min randkritik förtjänar denna tegelsten att pryda många julklappshögar i december. 

Mot slutet av romanen börjar jag tröttna något. Efter åtta eller nio kapitel har man kommit lite för långt bort från grundhistorien, Eliza Mays liv; romanen hade inte blivit sämre estetiskt men mycket bättre för ryggen om den hade varit ett par kapitel kortare. I flera kapitel imponeras jag av hur trådarna går in och ut ur varandra, men i några av de sista kapitlen tappas trådarna nästan helt, på ett sätt som inte tycks motiverat. Den perfekta romanen lär dock aldrig skrivas, och trots min randkritik förtjänar denna tegelsten att pryda många julklappshögar i december. 

Joakim Sundström ska också ha en eloge för översättningen. Det är en så vacker och poetisk svenska – jag har tyvärr, som obildad, nederländsk-okunnig plebej, ingen aning om hur den står sig gentemot originalet – att jag vid flera tillfällen inser att jag glömt bort att det är en översättning.

Chapeau!, eller som man tydligen säger på holländska, petje af!

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!