Parisa Liljestrand och Lars Trägårdh har utlovat en öppen och inkluderande kanon med nedslag i både konstarterna och det breda samhället. Resultatet riskerar dock att bli urvattnat och verkningslöst. Liberal Debatt besökte den efterlängtade presentationen av kulturkanon.
Äntligen stod Lars Trägårdh framför tv-kamerorna, från ett smockfullt Gustavianum blänkte hans svarta träskor. Förslaget om en kulturkanon ska presenteras.
På vägen till pressträffen har vi i skeptiska ordalag diskuterat det öppna, antropologiska, kulturbegreppet som sägs ha väglett arbetet – att kultur är något människan gör, de olika sätt hon fyller världen med mening. I sin bredd – det kan innefatta litteraturen, musiken och konsten, men också ekonomi, politik och sport – innebär det att kulturen blir, ja, nästan allt.
Men går det verkligen, som kulturministern och Lars Trägårdh föreställer sig, att forma en sammanhängande gemenskap med en så bred ingång?
För att vara en god kristen präst förväntades man läsa evangelierna, Apostlagärningarna, brev från Paulus, Petrus och Johannes, och så vidare.
En av litteraturhistoriens första kanon, bibelkanon, byggde på att samma böcker under århundradena efter Kristus skickades till samtliga kyrkor. För att vara en god kristen präst förväntades man läsa evangelierna, Apostlagärningarna, brev från Paulus, Petrus och Johannes, och så vidare. Bibelkanon var ett religiöst uppfostringsprojekt, format och upprätthållet av den andliga makten, det vill säga kyrkan.
Om Trägårdh och svenska staten likt katolska kyrkan hade velat tvinga alla som tillhör den svenska gemenskapen att läsa samma 27 böcker, då hade ett Sisyfosarbete behövt ta vid där klass-utgåvor subventionerades till alla skolor, nya, fastställda antologier med rätt utgåvor av verken togs fram, läroplaner och kursplaner reviderades, versioner på lättare språk för SFI-undervisning skapades, och så vidare.
I förslaget ligger förvisso att tillgängliggöra kanon via en digital portal (varför inte förbättra informationen på Wikipedia i stället?) och att ta fram en folkutgåva av kanon i bokform. Läroplaner ska också anpassas och läromedel tas fram för skolan.
Men den form av ”nationellt uppfostringsprojekt” som en leende Trägårdh i bibelkanons anda förkunnade i SVT:s 30 minuter ligger ändå ganska långt från den antropologiska ingången. Och det öppna kulturbegreppet har även påverkat förhållningssättet till de klassiska konstarterna. När Liberal Debatt talar med museichefen Karin Sidén, som varit sammankallande i expertgruppen som arbetat med konsterna, är hon tydlig med att den samling verk gruppen tagit fram inte är någon topplista.
– Vi har tittat på verkshöjd men vi har lika mycket tittat på verkan. Vad har ett verk haft för betydelse för en viss tid, en viss konstart, för andra konstarter och kanske för en konstdebatt i en viss tid? Vi har inte stannat vid en best off-lista.
Ekonomhistorikern Daniel Waldenström, som lett expertgruppen för samhällsdelen, lägger ännu större vikt vid kontexten. Får vi inblick i viktiga politiska och ekonomiska reformer, säger han, kan vi förstå och värdera de klassiska konstarterna på ett mer nyanserat sätt:
– Om vi tar Almqvists Det går an till exempel, så är det en fantastisk roman som det faktiskt inte går att förstå utan att prata om de liberala reformerna i mitten på 1800-talet.
Det är en lovvärd ambition att sätta verken i listan i sin kontext. Litterär kvalitet – för att använda ett begrepp som Trägårdh nog tycker är hopplöst dammigt – innebär också att ett verk har trängt sig in i och talat med sin samtid.
Men i viljan att kontextualisera, följa hela den svenska historiens båge (med utredningens ord), omfattar man egentligen inte särskilt mycket: 10 böcker, 10 låtar, 10 uppfinningar.
Men i viljan att kontextualisera, följa hela den svenska historiens båge (med utredningens ord), omfattar man egentligen inte särskilt mycket: 10 böcker, 10 låtar, 10 uppfinningar. Europakonventionen och storskiftet. Det är mycket och samtidigt inte mycket alls. Framförallt inte för den som vill använda kanon för att återuppliva den tillit och gemenskap som man menar har gått förlorad. 10 böcker för att fånga den svenska litteraturen?
Harold Bloom, som med Den västerländska kanon (1994) gjorde kanonbegreppet till största mode, var övertygad om att litteraturen utgör en egen kraft, är den skapande kraften, att böcker tar plats i den litterära kanon utifrån just denna kraft, som närs av kritiker, konsumenter, kulturarvsinstitutioner, alla som är verksamma, som hörs i det litterära samtalet. En bok kan på outgrundliga vägar ta sig in i kanon, stanna där ett tag, försvinna ut, komma tillbaka. Det är ingen statisk konstruktion, utan avhängig tidens utveckling.
Om inte Harold Bloom hade gått bort häromåret hade han nog frågat sig hur Trägårdh har tänkt sig att listan ska uppdateras över tid. Ska uppdateringen om 10 år göras på samma sätt som den här skrevs, med en handfull experter som diskuterar verk som förvisso är av ”synnerligen högt konstnärligt värde” men också är ”relevanta och relaterbara” för en icke-professionell läsare (läs: enkla och ännu mer okomplicerade i chatgpt:s fördummande tidevarv)?
Det var åtminstone knappast vad Bloom hade i åtanke med en kanon.För den fortsatta relevansen måste kanon vara rörlig. Men en rörlig kanon är svår att förena med en tvingande lista som alla skolbarn likt Bibeln i 100-talets kyrkor måste svälja.
Eric Luth
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!