Den franska författaren Édouard Louis besöker Jon Fosse-festivalen dagen innan det norska stortingsvalet. Eric Luth slås av likheten mellan autofiktion och den norska oljan.
Vem dödade Édouard Louis far?
Dagen innan det norska valet har den franske stjärnförfattaren åkt till Oslo för att framföra dramatiseringen av sin roman på Det norske teatret.
Efter en dryg timmes monolog om machokultur, alkoholism och fattigdom på den nordfranska landsbygden vill de stående ovationerna aldrig ta slut. Till slut avbryter författaren själv publiken för att framföra ett politiskt budskap på knagglig men uppriktig engelska:
”Jag vill bara säga att det är ett väldigt viktigt val nu i Norge. Jag hoppas att ni alla röstar på krafter som vill göra Norges framtid bättre. Och att ingen röstar på de högerextrema.”
En kvinna framför oss sträcker upp näven i luften, utropar ett högt ”ja” och applåderna fortsätter några minuter till.
Egentligen får man inte längre kampanja i valrörelsen. Men ingen i publiken lär anmäla Louis; rödvinsvänstern i teatersalongen nickar instämmande, någon fäller en tår när han sammanbitet berättar om hur politiska beslut förstörde hans fars rygg, gjorde honom mer eller mindre invalid.
Under pjäsen har han sjungit Britney Spears ”Hit me baby one more time” och Aquas ”Barbie girl” i crop-top och peruk. Framför allt har han använt sin faders exempel för att skildra hur hårt samhällets olycksbarn påverkas även av små politiska förändringar. Att Sarkozy, Hollande och Macron i praktiken tog kål på hans far.
Autofiktiva romaner är som råvaruberoende länder, de säljer förr eller senare slut på sina egna resurser.
Jag kommer att tänka på ett citat som Torbjörn Elensky fällde under min vän och redaktionskollega Henrik Dalgards boklansering häromdagen: Autofiktiva romaner är som råvaruberoende länder, de säljer förr eller senare slut på sina egna resurser.
Louis har nyligen gett ut den andra romanen om sin mor och ännu en roman om sin bror. Hur mycket trauma han än har upplevt lär hans tour de famille förr eller senare vara fullbordad, hans pool av potential förr eller senare sina. Precis som den norska oljan.
Visst finns det en ironi i att Édouard Louis, som skrivit autofiktiv roman efter autofiktiv roman, levererar insikten att alla borde rösta på krafter som vill göra Norges framtid bättre, i detta land där oljan utgör en knapp fjärdedel av bnp? Källa till en av världens största investeringsfonder?
Det är förrädiskt i det långa loppet att vara beroende av sina egna råvaror. Det kallas ibland för resursförbannelsen: Hur länder med stora naturresurser riskerar att fastna i enformiga ekonomier, utan diversitet och innovation.
Debatten om oljefonden, och framför allt hur den ska hantera kriget i Ukraina och Palestina, har varit en av valets mer kontroversiella frågor.
Den norska publiken lär gå hem med tankeställare kring förmögenhetsskatt, matmoms, elpriser och andra plånboksfrågor som figurerat i det norska valet.
Men så länge norrmännen är beroende av oljefonden för att kunna finansiera sin generösa välfärdspolitik lär de hemsökas av frågan hur man som progressivt land som vill rädda världen kan vara så pass beroende av en ändlig resurs.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!