Det är ingen nyhet att omhändertagandet av hem och barn är en nödvändig men förbisedd parameter i samhällsekonomin. Det är dock en nyhet att både feminister och anti-feminister nu delar samma kritik av det liberala samhället. LD:s Max Hjelm förklarar hur.
När Emma Holtens bok Underskud – Om værdien af omsorg kom ut i Danmark i början av maj fick den lovprisande recensioner i den danska dagspressen, samtidigt som flera ekonomer gick ut och i hårda ordalag menade att hon spred felaktigheter om ekonomiska teorier. Boken ska nu översättas till nio andra språk – bland annat svenska. Argumentationen är inte ny, men Holten är en effektiv polemiker – och en duktig skribent. Hon flyter sömlöst mellan olika skrivsätt. ”Omsorg er svær at måle, den flyder mellem mennesker, og den indfanges sjældent af løn eller af målinger af den enkeltes humane kapital”, konstaterar hon, för att bara meningar senare avsluta kapitlet med: ”Big money, bad vibes.”
Under läsningens gång kommer jag dock inte från känslan att någonting känns bekant.
Boken inleds med att ta spjärn mot en nyhetsartikel från ett danskt affärsmagasin som konstaterar att kvinnor är en förlustbringande affär för samhället. Kvinnor arbetar inte lika mycket som män, men kostar mer, visar danska siffror från Finansministeriet. ”Hvem”, frågar sig Holten syrligt, ”kan være uenig i, at kvinder er som igler på den danske statskasse?” Hennes centrala argument är att det finns något fel i vårt sätt att beräkna bnp, att det ekonomiska språket är fattigt.
Emma Holten färdas genom mänsklighetens historia, där upplysningens och liberalismens tänkande gubbar ställs i ett allt annat än vackert ljus. För att slippa tänka på omsorgsarbete uppmanar Thomas Hobbes sina läsare till ett tankeexperiment: att människor kommit ur marken färdigvuxna, som svampar, utan förbindelser till varandra. Holten lägger syrligt till: ”Med andre ord: Henled please ikke opmærksomheden på fødsler, amning, at lære at tale, gå og andre småting”. Och bortser man från allt sånt blir förstås teorins applicerbarhet på verkligheten bristfällig.
John Locke får också stora sleven, då han ansåg att hemarbete inte var att se som produktivt eller relaterat till ekonomin.
John Locke får också stora sleven, då han ansåg att hemarbete inte var att se som produktivt eller relaterat till ekonomin (eftersom han ansåg att det var ”et gudgivet arbejde, ikke menneskers arbejde” menar Holten). Adam Smiths teorier fördjupade problemen; då en mammas matlagning är av kärlek behöver den inte värderas, blev Smiths eftermäle när han delade upp ekonomin och moralens fält som åtskilda. Den historiska genomgången är elak, rolig och en bra påminnelse för liberaler som går till urkällorna för ideologisk skolning. Det är inte förvånande att feminister reagerar på osynliggörandet av familjer och hemarbete. Men det påminner om kritik från annat håll. Vi kommer till det.
Först, Holtens huvudfokus. Vi glömmer att räkna med värdet av omsorg i bnp, menar författaren, men ekonomin vilar ändå på att någon tar hand om, uppfostrar och lagar mat till barnen. Och alla rika, framgångsrika män har haft en mamma. ”Alle tjener penge på det ulønnede arbejde undantagen de mennesker, der udfører det”, som Holten konstaterar. Vi behöver det här oavlönade arbetet. Men samtidigt, som i en paradox, vill vi ha alla ute på arbetsmarknaden. Eftersom det bidrar till bnp är det värdefullt att anställa någon för att ta hand om ens barn eller laga mat till dem – men att göra det själv blir värdelöst.
Att en mor är hemma och tar hand om sitt barn har, i det moderna liberala samhället, blivit ett problem.
Nu har vi kommit till pudelns kärna. Att kritisera gamla filosofer som osynliggjort familjen, och omsorgen inom dem och att kvinnor knappt får ta hand om sina barn, eftersom det viktiga är att bidra till bnp. Hela den här grejen är feministerna inte ensamma om.
Laga mat, sy gardiner. Hon ville inte vara ifrån barnen, men andra krafter ville att mammor skulle slitas från hemmet.
Debattören och poddaren Anna Björklund har beskrivits som poster child för den ”nya konservativa vågen”. Klart är åtminstone att hon är en återkommande kritiker av feminismen och feminister. I boken Kvinnomanualen (2022) berättar hon om omvärldens reaktion på när hon skaffade barn och ville vara hemma och ta hand om dem. Laga mat, sy gardiner. Hon ville inte vara ifrån barnen, men andra krafter ville att mammor skulle slitas från hemmet, börja arbeta direkt. Att bry sig om det lilla livet, familjen, ansågs självdestruktivt för en kvinna.
Hon konstaterar att Warren Buffet – ett tag världens rikaste man – ansåg att fler kvinnor skulle ut i näringslivet. Men själv uppfostrade han inte sina barn, det hade frun varit hemma och gjort. ”På tillräckligt nära håll fattade superdatorn att det inte bara var slöseri när en mor vårdar sin avkomma”, konstaterar Björklund. Tankegångarna är slående lika Holtens.
Lever vi i ett sådant rovdjurssamhälle – där vi inte tillåts ta hand om varandra – att det får kärnfamiljsförespråkare och vänsterfeminister att enas? Det framstår ändå som en absurd slutsats. Såväl Sverige som Danmark har bland världens mest utbyggda barnomsorg och föräldraförsäkring. På samhällsnivå har vi enats om att även de som inte skaffar barn ska vara med och betala för att barn ska tas omhand. Karensdagen gäller bara om man själv är sjuk, inte för vård av barn.
De flesta liberaler vill nog inte avskaffa familjer, men värderar både marknaden och kvinnors möjlighet att ta sig ur dåliga relationer.
De flesta liberaler vill nog inte avskaffa familjer, men värderar både marknaden och kvinnors möjlighet att ta sig ur dåliga relationer. Och den som är beroende av sin man för inkomst är inte fri.
Samtidigt finns det en legitim samhällskritik i Holtens Underskud. Det är en tankeväckande bok, med många exempel som får en att haja till: Hur kan vi leva så här? Om inte annat kan den vara intressant att läsa för att vänsterfeminister och konservativa hittat en gemensam kritik mot det liberala samhället. Även om deras reformförslag skiljer sig åt så vill de åt samma håll: bort från individualismen. Vad händer om dessa edsvurna fiender, de reaktionära och de progressiva, finner varandra i en kamp mot marknadskrafterna? Det är en fråga vi riskerar att få svar på.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!