Hyper är ett roligt äventyr i den moderna ekonomins svallvågor. Men Max Hjelm önskar att Agri Ismaïl vågade lita lite mer på läsarens förmåga att förstå det tendentiösa budskapet.
Den stora behållningen i läsningen av Agri Ismaïls romandebut Hyper är att den är så rolig, kombinerat med den ständigt varma blicken på de stackars människoliven.
I fokus står tre barn – i fallande åldersordning Mohammed, Siver och Laika – som rycks upp från sina rötter i Kurdistan. De växer upp i London med en marxistisk pappa som inte klarar av att ge upp drömmen om politisk förändring, och en krävande mamma. Hyper är uppdelad i tre berättelser kring finanskrisen 2008. Den äldre sonen slår sig fram i finansbranschen. Siver försöker få ett jobb för att överleva med sin dotter i Dubai efter att ha lämnat ett förhållande i Bagdad. Och rymdhundsnamnen, slutligen, har lyckats generera en större summa pengar och lever via internet. Han har inordnat sitt liv efter högfrekvenshandel, alltså algoritmisk aktiehandel.
Det går nästan inte en sida utan att transaktioner, pengar och ekonomiska system avhandlas.
Agri Ismaïl är inte direkt otydlig med att romanen utspelar sig på systemnivå och handlar om pengar. Framsidan av Hyper är strösslad med valutatecken och baksidan förklarar i stort typsnitt att ”Allt var pengar”. Fokuset på pengar är absolut ett löfte som uppfylls på de drygt 400 sidorna – det går nästan inte en sida utan att transaktioner, pengar och ekonomiska system avhandlas. Men boken använder bara pengar som en del i något mycket större: Att vi enbart behandlar varandra som funktioner för att kunna utföra vad vi själva förväntas fylla för funktion, och hur den globala högfrekvensekonomin gör ett annat sorts handlande omöjligt.
Sivers uppgift på den exklusiva klädkedjan i Dubai är exempelvis inte att vara en människa utan att ”lugna stadens expats med sin brittiska accent”. Laika, å sin sida, beställer porrvideor för 750 dollar från en flicka på nätet, exakt utförda efter åttasidiga instruktioner, i stället för att träffa en verklig person. Porrvideorna beställer Laika då han inte jobbar, från sin lilla lägenhet som han bor i enbart för att den är nära New York-börsen och därmed borde hjälpa hans algoritmiska handel att vinna lite tid. Och Mohammed – ”M” som han vill kallas, Mo som han faktiskt kallas – får nästan enbart arbetsuppdrag kopplade till att han har utomeuropeiskt ursprung. Som det islamska kreditkort som automatiskt ska stoppa kunderna från att köpa produkter som är haram. Scenerna där han försöker sälja in projektet till västerländska banker är lika dråpliga som roliga – och hemskt utsatta. Och på så sätt blir pengar, tillsammans med rasism, sexism och andra strukturer, delar som bildar det system som romanen försöker blotta styr våra interaktioner med varandra.
Scenerna där han försöker sälja in projektet till västerländska banker är lika dråpliga som roliga.
Hannah Arendt skriver i Människans villkor att det är ett grundläggande misstag i västerländsk filosofi att den har likställt frihet och suveränitet (definierat som ovillkorlig autonomi och herravälde över sig själv), vilket inte går eftersom människan inte lever ensam i världen. Att kunna bestämma fritt över sig själv kräver att fritt använda andra. Den som försöker nå suveräniteten ”uppnår snarare ett godtyckligt herravälde över andra än ett suveränt herravälde över sig själv”, skriver hon.
Samma felslut blottas i Ismaïls roman. Sivers uppehälle vilar på godtyckliga beslut från hennes överordnade på jobbet, eller dagispersonalens val av sjukhus i Dubai för dottern som brutit armen på en lekplats. Mo, som i början av boken i klassiskt American Psycho-manér ser ned på de fattiga han möter på gatan, har noll och inget manöverutrymme på jobbet. Och även om Laika inte är på toppen av det ekonomiska systemet har han helt klart pengar. Men vad ger det då honom för frihet? Att beställa frukost via en app, där en gigjobbare behöver be om ursäkt för att hen inte hinner komma utom synhåll innan Laika öppnar dörren. Det är en minimal mänsklig kontakt, baserad på transaktioner och hierarki. Kan vi vara jämlikar? Kan vi göra uppoffringar för varandra?
Hyper kallas för systemroman, men den skulle lika gärna kunna beskrivas i termer av tendenslitteratur. Inget fel med att ha ett ärende. Som läsare undrar man dock till slut varför författaren inte vågar lita mer på sin gestaltning. Det må vara en del av greppet, men greppet blir lite tröttsamt.
Efter otaliga Marxcitat från pappan följt av vad som liknar en hundra sidor lång essä om högfrekvenshandeln och kapitalismens problem ur Laikas perspektiv blir mässandet lite, tja, långtråkigt.
Det är träffande, och faktiskt roligt, när Mohammeds chef dör och de anställda fortsätter arbeta utan ens en liten paus, varpå styrelsen snabbt skickar ut ett pressmeddelande – nej, inte för att beklaga det sorgliga dödsfallet: för att lugna aktieägarna. Eller när Siver häpet får höra att de förväntas jobba tolv timmar i sträck i varuhuset men kollegan knappt noterar det, så van vid förhållandena. Men efter otaliga Marxcitat från pappan följt av vad som liknar en hundra sidor lång essä om högfrekvenshandeln och kapitalismens problem ur Laikas perspektiv blir mässandet lite, tja, långtråkigt. Mer en tautologi än att stärka tesen – som ju redan gestaltats med bravur.
Men trots att romanen är upptagen med att sätta en bild av hur ett system effektivt styr våra liv, stoppar det inte Agri Ismaïl från att ge plats åt de enskilda individernas psykologiska kval, olycka och drömmar. När han inte räknar upp oräkneliga detaljer av marknadens uttryck och mekanismer får vi faktiskt komma nära människor som är hopplösa, terrordådsplanerande (!), kravställande och äkta. Mamman i boken, som resten av familjen ständigt stör sig på, håller det hemligt att hon tagit jobb som städerska för att hålla sina älskade barn flytande. I en värld av förtryckande ofrihet och människor som fastnat i systemet så är mammans perspektiv ett radikalt uttryck för frihet, om än evinnerligt sorgligt.
Och det gäller inte bara mamman. Mot slutet av boken gläntar Laika, som innan bara varit fokuserad på att ”hacka” systemet, ändå på dörren till att det går att göra saker för andra, att tänka på åtminstone sina nära och kära, även om detta inte sker förrän vid krisens rand.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!