Regeringens reform av föräldraförsäkring är ett bakslag för jämställdheten och samhällsekonomiskt vansinne, skriver Liberal Debatts chefredaktör Matilda Molander.
Mormordagar. Formellt heter det ”En möjlighet att överlåta föräldrapenning”, och vissa medier försökte tappert att kalla det för farfardagar. Men redan vid lanseringen av den nya reformen stod det klart vem den riktar sig till.
Och vem kan vara emot fler dagar med mormor? Det är svårt att tänka sig ett mer tilltalande namn på en reform. Tyvärr är det jämställdhetspolitiskt troligen den sämsta reformen i modern tid.
Genom öronmärkta pappadagar, föräldradagar som båda vårdnadshavare kan ta ut samtidigt och ett allt mer könsneutralt regelverk för föräldrapenning har förutsättningarna för ett jämställt föräldraskap steg för steg förbättrats sedan 1970-talet. Verkligheten är dock som alla vet fortfarande att kvinnor tar ett större ansvar för familj och barn. Män och kvinnors löneutveckling följs åt fram tills första barnet föds, därefter stagnerar kvinnors karriärer medan mäns skjuter fart. Kvinnor tar ut fler föräldradagar, vabbar mer och gör en större del av det obetalda hushållsarbetet. De ekonomiska konsekvenserna syns hela vägen till pensionen.
Regeringen har valt att underlätta mammors livspussel genom att betala deras mammor att vara hemma med barnen.
Och nu har regeringen alltså bestämt sig för att lägga sten på börda. I stället för att stimulera pappor att ta ett ökat ansvar för familj och barn genom att öka de öronmärkta dagarna till respektive förälder, som man med framgång gjort i flera omgångar tidigare, har regeringen valt att underlätta mammors livspussel genom att betala deras mammor att vara hemma med barnen.
Det räcker alltså inte att kvinnor står tillbaka löne-, karriär- och pensionsmässigt när de tar hand om sina egna barn. De sista åren innan pensionen, när barnen är utflugna och kvinnor tidigare kunnat hämta igen åtminstone lite av sin förlorade inkomst, ska de nu i stället vara hemma med sina barnbarn. Det kan visserligen vara givande på många sätt, men inte för den som vill ha mer pengar i det orangea kuvertet.
Kvinnor i 50-60-årsåldern, med flera decenniers arbetslivserfarenhet, ska göra nytta på akutmottagningar, i kontrollrum och på styrelsesammanträden, inte vara hemma med småbarn.
Tyvärr räcker det inte med att vara privatekonomiskt förödande, det är också samhällsekonomiskt vansinne. Kvinnor i 50-60-årsåldern, med flera decenniers arbetslivserfarenhet, ska göra nytta på akutmottagningar, i kontrollrum och på styrelsesammanträden, inte vara hemma med småbarn. Särskilt inte på skattebetalarnas bekostnad. Ur ett samhällsperspektiv är det helt enkelt svårt att tänka sig en grupp som är mindre lämpad att vara ”föräldraledig” än mormödrar. Arbetslinjen, vart tog du vägen?
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!