”Vi har en jämställd relation, det är bara mer praktiskt att jag är hemma i stället för min man.” Tusen och åter tusen pars privata val skapar en strukturell ojämställdhet i samhället – och det är staten som betalar för den. I generation efter generation. Liberal Debatts Amanda Broberg efterfrågar en ökad medvetenhet om vad som styr där politiken dragit sig undan.
»Jeg er nok ikke den første norske kvinnen til å bli skuffet over norske menn« sa Erna Solberg i en riksdagsdebatt 2017. Varför var då Solberg så besviken? Jo, efter att hennes eget parti tagit bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen hade andelen pappor som tog ut föräldraledighet sjunkit dramatiskt.
Utfallet verkar alltså förändras avsevärt beroende på om man med politisk styrning kvoterar föräldraförsäkringen eller inte. Uppenbarligen behövs politiska incitament eller rentav villkorat tvång för att föräldraledigheten ska delas mer lika, vilket indikerar att en annan typ av maktstruktur konkurrerar med den som har upprättats mellan stat och individ.
Så varför väljer inte par att vara hemma lika mycket med sina barn? Ofta lyfts rationella invändningar – mannen tjänar mer, kanske är han företagare, kvinnan vill faktiskt vara hemma mer och så var det där med amningen, ska man bara sluta med den efter några ynka månader? Somliga försöker sig på en feministisk argumentationspiruett mot kvotering; »Vadå, menar ni att kvinnor inte kan välja själva hur de vill lägga upp föräldraledigheten?«
Det intressanta är att många av de par där kvinnan tar ut lejonparten, eller till och med hela föräldraledigheten, ofta vittnar om att de egentligen är jämställda. Upplevelsen är sällan att kvinnan på något sätt är underordnad, eller att sättet man delat ledigheten på skett motvilligt från någon part. Ändå leder alla dessa upplevt jämställda enskilda val på aggregerad nivå till ett ojämlikt utfall. Det finns helt enkelt en annan auktoritet, som går stick i stäv med vad den politiska uppmanar till (dela lika!).
Det är problematiskt att vi har en skattefinansierad föräldraförsäkring som i praktiken subventionerar långsiktig ojämlikhet. Men frågan är inte heller så enkel att den kan reduceras till för eller mot kvotering. Här behövs en djupare diskussion om normer och varför en annan bild än det enskilda parets upplevda jämställdhet träder fram på aggregerad nivå. Att fastna i ett meningslöst ställningskrig om pappamånader kommer inte att lösa det grundläggande problemet med ojämställda föräldraskap eller svara på frågan varför föräldrar väljer att dela föräldraledigheten så olika.
När jag nyligen pratade om feminism för Liberala ungdomsförbundet i Skåne frågade en klok tjej mig: »Varför berör inte feminismen heterosexuella relationer mer? Det är så jävla svårt att leva jämställt.« Där någonstans borde fler diskussioner börja. Inte för att politiken ska lägga sig i eller styra våra privata val – utan för att väcka medvetenhet och förståelse för vad som styr dem i dess ställe.
Amanda Broberg