Skip to content
Sean Musil/ Unsplash
Sean Musil/ Unsplash
Samhälle | graviditet

Jag gråter över min trasiga kropp

Det som brister vid en förlossning lagas ofta omedelbart, men ibland blir lagningarna inte tillräckligt bra, eller så har läkaren missat skador. Då kan man behöva vara en ”jobbig jävel”, precis som redaktionens Thea Andersson.

Det var aldrig snack om någon smärtlindring, det hade gått för långt. ”Jaha, det går bra hemma”, säger sköterskan. ”Då kan du vänta”. Systemet är inte utformat för oss med hög smärttröskel. På tredje samtalet säger barnmorskan med viss tveksamhet att det går bra att åka in, taxin bokade vi till nästa kvart. Samtidigt som den parkerade vid trottoaren kände jag hur barnet trängde ner i bäckenet. I ett fånigt försök att stoppa processen ställde jag benen i kors.

Tio minuter var en evighet. Vattnet går under färden. Taxichauffören är märkbart nervös och frågar om han ska köra snabbt och obekvämt över Uppsalas många farthinder, eller långsamt och mer bekvämt? Pappan till barnet ringer till förlossningen och säger att det är bråttom, möt oss i dörren. Vi kommer fram 21.05, barnet föds 21.15.

Det gör ont, såklart, det vet man att det ska göra, men när det är över släpper inte smärtan, istället stegrar den

Det gör ont, såklart, det vet man att det ska göra, men när det är över släpper inte smärtan, istället stegrar den. I takt med att adrenalinet går ur slår det lågor ur min kropp. Någonting har gått sönder. Jag ropar efter smärtlindring, helst nyss, någon kommer in med salva. En trio sjukvårdspersonal kommer strax efter och ska bedöma vad som ska lagas och hur, efter det påbörjas en 110 minuter lång syjunta. Vi är fyra deltagare i det lilla rummet på förlossningen: jag, läkaren som syr, pappan, och mitt nya barn. Det blir inte bra. Det känner jag. Läkaren tycker inte heller att det blev bra. Det skriver han noggrant ner i journalen. Sjuksköterskan tycker att det är ”skönt att du slapp åka ner till operation i alla fall”.

Dag 1, smärta och återbesök. Dag 2, smärta. Dag 3, återbesök, smärta. Dag 4, bristningsmottagningen och smärta. Dag 10, bristningsmottagningen igen och smärta. Frågan om de ska öppna och göra om hänger i luften. Det är två som tycker det och en som inte tycker det. Den som inte tycker det står högst i rang. Hon meddelar att vi ska avvakta, jag får säga till sen om jag har fortsatta problem. Med det förpassar hon mig till att på egen hand söka hjälp i primärvården. Jag äter smärtstillande i tre veckor. Återhämtningen liknar inte den som efter mitt första barn, smärtan är värre, lagningen sämre.

Hos primärvården, i mitt fall MVC, dit man får gå på många och noggranna kontroller som gravid, tvekar sköterskan när jag är där tre månader efter förlossningen. Hon får egentligen inte skriva remiss om man inte har problem med toalettbesöken. Smärta, svaghet, vidhetskänsla, skav och dålig balans räknas inte. Hon kompromissar, ”Jag skriver att du har problem med toalettbesök”. Besöket till specialisten kommer tre månader senare, i juni. Hon undersöker och säger att såhär ska du inte ha det. ”Nej, jag vet”, svarar jag, det var inte såhär förra gången. Sedan tar hon bilder med en avancerad 360-maskin, ett ”3D-ultraljud” får jag veta att det heter, och lovar att återkomma.

Jag gråter över min trasiga kropp när barnen inte ser. På natten, i duschen, på barnvagnspromenaden. Pappan tröstar förgäves.

Sommaren kommer och går. I mitten av september kommer en kallelse till telefontid i november, ”uppföljning” står det, inget annat. Jag gråter över min trasiga kropp när barnen inte ser. På natten, i duschen, på barnvagnspromenaden. Pappan tröstar förgäves. När samtalstiden kommer låter läkaren mig veta att ultraljudet ”såg normalt ut” och att jag får höra av mig när det gått ett år efter förlossningen i stället. Jag blir rasande, accepterar inte förslaget, radar upp mina symptom, gråter, låter henne inte komma undan. Hon skriver upp mig för en ny bedömning. ”Tidigt nästa år”, och jag anar i hennes ton att hon är besvärad, ”jag ringer dig i slutet av nästa vecka och berättar när den blir”.

När två veckor gått är det jag som ringer, ingen tid än. Jag lägger en återkommande påminnelse i min kalender om att ringa, samtalen blir till en rutin varannan torsdag. I mitten av december får jag veta att jag fått en tid i januari. Jag har tagit för vana att kontrollera vårdpersonalens slagningar i min journal på 1177, i mellandagarna hajar jag till över att en av läkarna har läst den på julafton.

Undersökningen i januari, 11 månader efter att barnet kom, är precis likadan som den ett halvår tidigare. Denna läkare konstaterar att det finns förlossningsskador på både muskler och bindväv. Knipet är starkt, men om det saknas bindväv hjälper inte ett starkt knip. Jag hinner tänka att jag hade gärna haft ett lite svagare knip vid förlossningen så kanske det inte gått sönder lika mycket. Det finns ingen dokumentation av ultraljudsmaskinens bilder i juni så hon tar nya. Läkaren frågar om fler barn, jag slirar på svaret. Hon frågar om det finns förutsättningar för en bra återhämtning efter en operation när ”du har så små barn som kanske behöver bäras”? Ja, säger jag. Hon säger okej, och att mitt fall ska tas upp i en rond den första veckan i mars. Jag protesterar, ”för mig känns det som en evighet dit”. ”Jag förstår att du tycker det” svarar hon.

I ett av mina samtal till gyn råkar en kollega som sitter nära höra delar av samtalet och förstår vad det handlar om. Det ger henne energi för att ta tag i sina egna problem och i Stockholms vårdapparat hinner hon bli utredd, opererad och återhämtad innan Uppsala hann gå den där ronden. När den första veckan i mars kommer och går utan besked så återgår jag till min rutin – att ringa varannan vecka. “Var en jobbig jävel” viskar min barnmorskekompis som jobbar på Akademiska. Tur att jag är bra på att vara jobbig.

Efter att jag skickat in anmälan blir det livat i listan av vårdpersonalens besök i min journal. Alla inblandade är där och kollar.

I mitten av april håller jag på att tappa det. Jag skriver en rasande anmälan till patientnämnden. Uppkopplingen dör, allt jag skrivit försvinner. Storgråtandes börjar jag om och skickar in, beskriver förloppet noggrant, säger att jag hela året har ångrat att vi inte gjorde om lagningen på första återbesöket, att jag inte var mer ihärdig. Nämndens tjänsteperson ringer mig och frågar om jag vill vara anonym eller offentlig. ”Det alternativ som snabbast åtgärdar mitt problem”, svarar jag. Hon suckar, ”nämndens funktion är inte att ändra vårdflöden eller åtgärda problem”. Skit samma tänker jag (vilken är deras funktion?). Efter att jag skickat in anmälan blir det livat i listan av vårdpersonalens besök i min journal. Alla inblandade är där och kollar. Förlossningsenkäten, som skickas på rutin till alla som fött, kommer till inkorgen på 1177. Jag svarar ”mycket missnöjd” på alla frågor där det är ett alternativ.

En vecka senare ringer läkaren, ”vi har inte hunnit titta på ultraljudet än, men jag beslutar ändå att du ska opereras.” De har tydligen ganska gott om operationstider, som om det var en förmildrande omständighet. Tack, säger jag. Vårdgarantin som är tre månader hinner slå i den första industrisemesterveckan. I augusti kommer en kallelse till operation. Barnet blir ett år och sex månader. Strax innan operationen kommer resultatet av granskningen av ultraljudsbilderna – det tog sju månader innan de hittade någon som kunde tolka dem. Bilderna är tydligen ”helt normala”, men ”vi planerar operationen som avtalat”, står det i brevet.

Operationen tar 78 minuter, ”mycket stor defekt här och här och här”, skriver kirurgen i journalen om mina muskler och om min bindväv. Det följs av en detaljerad beskrivning av var hon skär och vilken tråd som används när hon syr. Smärtan när jag vaknar ur narkosen är nästan lika stark som vid förlossningen. Den avtar snabbt med potent smärtstillande, sådant man kan få när man inte ska amma.

Stabiliteten i bäckenet är tillbaka redan när jag ställer mig upp första gången. Vidhetskänslan bortblåst. Kroppens nav åter i funktion, styrka från bålen till benen och tillbaka, och muskler som svarar på tilltal efter ett och ett halvt år i dvala.

Thea Andersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Det svenska förlossningsundret – från skidande barnmorskor till vårdval Stockholm

Därför skaffar kvinnor inte barn