Vänstervågen slog in även på andra sidan kanalen. LD:s Naod Habtemichael skriver om Labours valseger och vad svenska moderater inte kan lära av den.
Det var en självsäker M-tjänsteman som tog till orda på X när Torypartiets valnederlag var ett faktum: ”En lärdom för moderater världen över. Strama åt invandringen eller gå under.”
Det är en tolkning av vad som låg bakom resultatet i Storbritanniens parlamentsval den fjärde juli. Ett annat perspektiv, baserat på en större opinionsundersökning som genomfördes efter valet, är att britterna ansåg att det var dags för ett maktskifte – vilket bäddade för Labours jordskredsseger.
Ibland kommer man långt med Ockhams rakkniv: i en uppsjö av syndabockar för Tories, allt från Brexit och policymisslyckanden till coronafester och felaktiga prioriteringar, kan det vara så att den enklaste möjliga förklaringen håller.
Med tanke på hur länge Tories har styrt landet var väljarnas dom inte heller förvånande. Senast Labour befann sig i regeringsställning hette Sveriges tillträdande integrationsminister Nyamko Sabuni. Sedan dess har den tidigare folkpartisten Sabuni hunnit lämna politiken, göra karriär i näringslivet, återvända och kandidera till partiledare, ta sig an den nya rollen – och avgå. Under samma period har Torypartiet avverkat fem premiärministrar.
Men det kan förstås vara frestande att peka på ett visst valresultat i ett europeiskt land, som visar att ens åldrande käpphäst är svaret. Det är dock få som på ett övertygande sätt kan kopiera partipolitiska slutsatser från ett annat land och klistra in dem i ett svenskt sammanhang.
I sådana fall skulle en kvalificerad riksdagsmajoritet haft anledning att jubla i sex olika ekokammare. S och V skulle kunna hurra för Labours maktövertagande. C och L hade firat Liberal Democrats femdubblade stöd medan MP hade fått anledning att svida om och hitta närmaste fontän för att De gröna i Storbritannien fyrdubblade sina mandat. För att inte tala om SD som kan fira att Reform UK äntligen har tagit plats i parlamentet.
Men riktigt så enkelt är det inte.
Klart är i alla fall att Labours optimistiska anspråk, att förändring är möjligt, togs emot väl av den brittiska väljarkåren. Under valrörelsen skulle Labourledaren Starmer kunna ha valt ett annorlunda budskap, som utgick från att allt är på väg åt skogen – men det valde Labour bort.
Trots två vitt skilda kontexter i brittisk och svensk inrikespolitik är Labours hoppfulla anspråk kanske något som svenska politiker kan ha i bakhuvudet. Att allt inte handlar om domedagsprofetior, vem som framstår som mest handlingskraftig eller att ställa upp falska dikotomier om att ”strama åt invandringen eller gå under”. Utan att en ljusare framtid faktiskt kan vara lockande. Kanske även för den svenska väljarkåren.
Naod Habtemichael studerar i Skottland och sitter i Liberal Debatts redaktion
naod.habtemichael@liberaldebatt.se
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!