På djupet – EU val 2019

Europas identitetskris är också dess styrka

Text: Eric Luth

EU är ett helt unikt experiment. Aldrig någonsin tidigare har demokratiska nationalstater med olika språk fredligt och frivilligt arbetat för politisk integration. Vägen dit har inte varit lätt. Det krävdes ett fransk-preussiskt krig och två förödande världskrig för att den franske författaren Victor Hugos idéer från mitten av 1800-talet om ett politiskt enat Europa skulle få fäste. När de väl fick det gick det heller inte fort. För de tidiga grundarna av EU var hoppet för framtiden europeiskt: En europeisk federation skulle vara det snabba, utopiska slutmålet. Men en av dem, den franske ekonomen Jean Monnet, kom tidigt att konstatera att EU mest utvecklas genom nederlag, och att det trots allt är otroligt att nationerna fortsätter att komma till förhandlingsbordet, nederlag efter nederlag efter nederlag. 

Vägen framöver kommer inte att bli lätt. I skrivande stund fortlöper diskussionerna om Storbritanniens utträde ur EU. Nationalister och högerextrema styr i Italien, Ungern och Polen. Den kända filosofen Julia Kristeva, själv en stark Europavän, har konstaterat att EU och Europa befinner sig i en djup identitetskris. Hur tar vi oss ur denna? Att ta krisen med oss in i framtiden kommer inte att fungera.

Om man får tro Homeros och eposet Iliaden skapas Europa en vacker dag vid havet för mycket länge sedan. Den feniciska prinsessan Europa, dotter till mäktige kung Agenor, plockar blommor på en äng med sina väninnor. Då får guden Zeus syn på henne och blir ögonblickligen förälskad. Han förvandlar sig till en vacker, vit tjur och gömmer sig bland kvigorna på ängen. Den oemotståndligt vackre tjuren förför den unga prinsessan, får upp henne på ryggen och kidnappar henne till Kreta.

När Zeus för prinsessan till Kreta skapas Europa. Europa får sin karaktär när hennes förbannade bröder söker efter henne över hela den europeiska kontinenten. På så sätt har Europa alltid varit ett sökande och en strävan, ett »kalejdoskop i ständig förändring«, med Julia Kristevas ord. 

Europa är högt och lågt, ungt och gammalt. Det är skepticism och ifrågasättande, förnuft och rationalism. Det är kristendom, judendom och islam. Det är ljuset i mörkret, civilisationen i barbariet; det är förintelseläger och ständiga krig. Europa är allt detta, och förmodligen mycket mer.

Detta såg man till att ta med sig i det officiella mottot förenade i mångfalden (officiellt EU-motto sedan år 2000). Mångfalden är inte bara de många nationernas egenheter – det är alla de etniska, kulturella, politiska, språkliga och religiösa idéer och skillnader som definierat mycket av Europas historia, och som skär tvärs genom länder och regioner. 

Med tiden har det dock blivit tydligt att EU:s institutioner och nationer ser lite olika på vad förenade i mångfalden egentligen innebär. På EU-nivå tolkas förenade i mångfalden som: trots våra stora olikheter enas vi kring stora och viktiga frågor och beslut. På nationsnivå tolkas förenade i mångfalden som: trots att vi är i en union har vi rätt att bevara vår mångfald, så ingen ska komma och tvinga oss att göra saker som kan minska vår nationella eller kulturella särprägel (utom när vi själva är för det, såklart). Förenade i mångfalden skulle bli en gemensam ursprungsmyt för unionen men har i stället blivit en konfliktyta i sig själv. 

För att ta oss ur identitetskrisen behöver vi veta vilka vi är. Den europeiska mångfalden är en kulturell styrka, men riskerar att bli en politisk svaghet om vi inte lyckas hitta någon gemensam grund. Vilka är vi, européerna? 

Ett möjligt svar finns bevarat i frågan – det älskade frågetecknet. Sökandet. Enligt de skarpa gränsernas logik förbjuden kärlek. Tillblivelse genom världar som förenas. På så vis blir »Vad är Europa?« både fråga och svar. 

Frågetecknet är i sig ingen dålig identitetsmarkör för att få folk i olika länder att komma överens med varandra kring en gemensam identitet. Det är ett ödmjukt sätt att hitta samförstånd med grannar och fränder. Men det ständiga utforskande som möjliggör samlevnad måste vid något tillfälle också ta oss vidare till en identitet i mångfalden, inte minst om vi vill ta oss ur den identitetskris som just nu sår split i hela det europeiska samarbetet. 

Tydligt är att medborgarna börjar ställa högre krav på EU än »bara« fred. Det rör sig om migrationskriser, klimatkriser, populism. Oavsett vilken fråga intygar politiker allt som oftast att lösningen, den måste man finna på europeisk nivå. Till och med Sverigedemokraterna, som i övrigt vill lämna EU, insåg i slutet av valrörelsen att klimatkrisen nog ändå måste lösas internationellt. Nationalstaterna, en gång ett logiskt resultat av imperier som gick under och dynastier som föll, är i dag helt enkelt för små för att kunna hantera våra gemensamma problem. 

Kulturen i Europa måste också komma ikapp. För att EU ska få politisk handlingskraft när läget kräver det måste vi stå enade kulturellt. Redan på 1970-talet konstaterade EU-kommissionen att den europeiska identiteten måste stärkas. Nu är det tydligare än någonsin: Om vi inte känner oss som européer kan vi inte finna europeiska lösningar på gemensamma problem. 

Kanske håller dock något på att hända som för oss ditåt. Europeiska litteraturvetare konstaterar att kulturella skillnader mellan öst, väst, nord och syd verkar utraderas i den samtida litteraturen. Europeiska städer blir alltmer lika varandra. Vi tänker att Gamla stan i Stockholm alltid har varit »Gamla« stan, men »gamla« lades till först på 1980-talet, som en del av en europeisk trend att uppvärdera gamla stadskärnor. Väl där dricker vi cappuccino och café au lait till vår ›mud cake‹ på Espresso House, en svensk kafékedja verksam i Europa. En europeisk kultur och identitet verkar växa fram som ett resultat av den europeiska integrationen – det håller till och med euroskeptiska filosofer med om. Men vi har varit dåliga på att formulera den, kanske för att det faktiskt är svårt, vilket ju även är fallet för de »svenska värderingar« som ofta debatteras nuförtiden men sällan beskrivs.

Byggstenarna för den europeiska identiteten finns där. Utifrån de antika idealen har vi stöpts i påfallande lika formar. Vår gemensamma kultur och historia, våra gemensamma minnen och traditioner, ger oss den möjliga grunden att stå på. Skillnaderna oss européer emellan är ofta stora men likheterna oftast större. Problemet är att vi sällan inser det. Så hur ska vi få den europeiska befolkningen att känna sig som européer? 

Mitt enkla svar är att vi behöver en europeisk folkbildning.

Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterade en gång att bildningsprocessen, som rör sig i en cirkel eller en pendelrörelse, kan liknas vid en resa. En resa där man färdas mot något nytt och okänt, återvänder hem och förändras som person i processen där man införlivar sina nya intryck i sitt gamla hem.

En europeisk bildning uppstår när vi vänder blicken från Sverige mot det som vi genom EU blivit en del av, återvänder hem och märker att vi har blivit förändrade; i förlängningen att vi vänder blicken från EU mot det som vi ännu inte känner, återvänder hem och märker att Europa är vårt hem. Men hur når vi dit? Historien kan ge oss värdefull inspiration. 

Året är 1932, och två rörelser pågår samtidigt. Å ena sidan har fascismen segrat i Italien, och Hitler är på frammarsch i Tyskland. Å andra sidan arrangerar författare, konstnärer, journalister och politiker över hela Europa stora, paneuropeiska kongresser. På Voltakongressen i Rom håller den österrikiske författaren Stefan Zweig – som under 2010-talet upplevt en välkommen renässans – det bejublade talet »Europas moraliska avgiftning«. Det viktigaste för att ena Europa, säger Zweig i talet, är att få »ungdomen att komma i kontakt med ungdomen, för kreativa möten som gör verkligt gemensamt arbete och kamratskap möjligt.« 

Zweig menade också att nyckeln ligger i undervisningen, vilken han ansåg fundamentalt felaktigt upplagd. Olyckligtvis har alltför lite hänt på området sedan Zweigs dagar. I historieundervisningen finns förvisso ett europeiskt fokus, men oftast på de europeiska krigen. Sällan får vi lära oss om vad som förenar oss européer. Zweig hade rätt redan 1932: En ny europeisk folkbildning måste utgå från den »fundamentala idén att fokus måste ligga på det som de europeiska folken har gemensamt snarare än deras konflikter.«

Europa behöver en sant europeisk kultur och folkbildning. Kanske behöver den börja med ungdomen, men den behöver sprida sig, sippra ut i omloppet hos hela det europeiska folket. Serumet, det som ska leda till Zweigs »moraliska avgiftning« av Europa, behöver inte ta kål på nationalstaten: den behöver bara uppegga samma intresse för det europeiska. 

Med européer som tror på Europa är identitetskrisen ett minne blott. Beståndsdelarna finns där. Vi delar historia, kultur och minnen – på gott och ont. Vi behöver bara lära oss att se det. Med en europeisk folkbildning kan vi tillsammans söka efter Europa, för att få den europeiska mångfalden att bli en politisk styrka och inte en svaghet. Vi delar historia och kultur, och med en europeisk folkbildning kan vi också tillsammans bidra till att dela framtid.

Eric Luth är magisterstudent i litteraturvetenskap och kandidat för Centerpartiet till Europaparlamentet.

@lutheratur, eric.luth@centerpartiet.se

Texten är ett utdrag ur kapitlet »En europeisk folkbildning för det tjugoförsta århundradet« i boken »En liten bok om framtiden«. Boken är en del av Studieförbundet Vuxenskolans 50-årsfirande och utgavs i december 2018 av Idealistas förlag.

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr