Lag efter lag har gett EU-medborgarna världens mest progressiva lagstiftning för att skapa trovärdiga, transparenta och konkurrenskraftiga digitala tjänster. Men har det skett på bekostnad av kontinentens utveckling av techbolag? Kristina Olausson berättar om framtiden för tech i EU.
De senaste fem åren har den europeiska lagstiftningen på det digitala området kraftigt ökat. Det som började med Dataskyddsförordningen, GDPR, 2016, har fortsatt i samma anda. Techbolag måste de kommande åren införa säkrare hantering av information på internetplattformar enligt rättsakten om digitala tjänster (DSA). Dominerande företag som tillhandahåller digitala marknadsplatser måste ge tillgång till konkurrerande tjänster enligt förordningen om digitala marknader (DMA). Och enligt AI-förordningen får AI-företag inte längre erbjuda vissa tjänster, och måste därtill ha bättre transparens för sina algoritmer.
En genomgång gjord av de europeiska techbolagens handelsförening, the European Tech Alliance, visar att nästan sextio lagförslag har presenterats eller avförhandlats. Det innebär en ny lag i månaden under den nuvarande EU-kommissionens mandatperiod.
I takt med att mängden av nya lagar har ökat har Europas förmåga att själva skapa ledande tech-bolag blivit alltmer ifrågasatt.
I takt med att mängden av nya lagar har ökat har Europas förmåga att själva skapa ledande tech-bolag blivit alltmer ifrågasatt. Elakt konstaterar vissa personer att EU:s främsta exportvara är lagstiftning. Och faktum är att EU till stor del är beroende av utländska företag för digitala produkter. En rapport från tankesmedjan Centre on Regulation in Europe har visat att 80 procent av alla digitala produkter, tjänster, infrastruktur och immateriella tillgångar som konsumeras inom EU är tillverkade eller tillhandahållna av utländska företag. Här är svenska Spotify ett undantag.
Författaren Anu Bradford myntade uttrycket The Brussels effect som kortfattat innebär att EU-lagstiftningen får effekter utanför unionens egna gränser. Med sin stora marknad på nästan en halv miljard människor så påverkar EU internationella företag. Även om andra marknader inte har samma regler så blir det billigare för dem att anpassa sig.
Bradford menar dock att lagstiftningen trots detta inte är negativ. Ofta är det företagen själva som har efterfrågat gemensamma regler för att undvika tjugosju variationer. Dessutom har det funnits ett starkt stöd bland vanliga medborgare för att införa strängare regler för techbolagen. Cambridge Analytica-skandalen och den olovliga insamlingen av Facebookanvändares persondata 2016 var en bidragande faktor till att DSA skapades. Det har också funnits en bred politisk majoritet när dessa lagförslag antagits av Europeiska rådet och Europaparlamentet.
Det är därför rimligt att ifrågasätta hur mycket bristen på europeiska techbolag kan tillskrivas strömmen av lagstiftning på området. Särskilt eftersom de är demokratiskt legitima förslag och har tillkommit bara de senaste åren och därför inte kan förklara den långvariga bristen på inhemska alternativ. Istället bör man se över andra faktorer som kan skapa en gynnsam miljö för nya företag.
För det första måste man lösa frågan om tillgång till kapital. Brist på kapital används ofta som en av förklaringarna till att så få unicorns (startup-företag som värderas till över en miljard amerikanska dollar) finns i Europa. 2021 investerades nästan 290 miljarder amerikanska dollar i USA och Kanada som riskkapital, medan EU bara investerade 57.
Ett annat område som också lyfts fram som en svaghet är tillgången på högutbildad arbetskraft. Inom EU finns ett mål om att ha 20 miljoner informations- och kommunikationsteknikspecialister fram till 2030. I dag finns färre än hälften. Att företag inte hittar tillräckligt många IT- och dataingenjörer gör det svårt att expandera. Hellre flyttar man sina tech-center till Asien. Här kan medlemsländerna göra stor skillnad med sin nationella politik. Danmark antog en ny lagstiftning förra året som underlättar arbetskraftsinvandring och införde bland annat sänkta inkomstkrav och snabbspår för specialister. Sverige borde ta efter. Det är positivt att man i den senaste vårbudgeten lägger 25 miljoner kronor för att stärka samordningen för myndigheternas arbete för att få hit mer internationell kompetens men mer kommer att behövas.
När EU-kommissionen får mer makt över implementeringen av de nya lagförslagen krävs det att vi har fler svenskar på plats.
Slutligen måste man se till att ha inflytande över implementeringen av den nya digitala lagstiftningen. När EU-kommissionen får mer makt över implementeringen av de nya lagförslagen krävs det att vi har fler svenskar på plats. Just nu saknas omkring 50 personer för att få en balans i vår representation i EU-kommissionen. Det är en stor outnyttjad potential. Ett snabbt initiativ skulle kunna vara att Sverige ökar antalet så kallade nationella experter som är tillfälligt utsända till EU:s institutioner från svenska myndigheter. Eller varför inte skapa incitament: Slopa studielånen om man skriver på ett treårskontrakt för kommissionen.
Det går också att öka samarbetet med andra länder inom EU. Den så kallade D9+-gruppen, är en samling digitalt ledande länder inom EU, gruppen formades på initiativ av bland andra Anna Linde. I ett sådant samarbete så kan de digitalt avancerade medlemsländerna göra gemensam sak och verka för ökad konkurrenskraft och mot digital protektionism.
Frågan återstår om det går att kombinera en världsledande lagstiftning för dataskydd, transparens och AI-system med att ta fram europeiska techbolag. Det återstår att se. De kommande åren kommer att vara avgörande när den nya lagstiftningen som avhandlats de senaste fem åren ska införas. Sverige bör ta en aktiv roll i denna process: se till att ha svenska tjänstemän i Kommissionen och samtidigt underlätta för riskkapital och högutbildad arbetskraft att etablera sig på EU:s inre marknad.
Kristina Olausson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!