Debatten om ökande klyftor, ekonomisk ojämlikhet och de rikaste procenten är sällan tyst – och har på senaste tiden fått ännu ett uppsving. Men vad menar vi egentligen när vi talar om ojämlikhet, och vad spelar det för roll? Jesper Roine, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan och författare till boken Därför är ojämlikheten viktig (Volante 2023), reder här ut just detta.
Är Sverige ojämlikt? I den ekonomisk-politiska debatten hävdas inte sällan till synes motstridiga uppfattningar med högt tonläge: ”Sverige – ett av de mest ojämlika länderna i världen” kan figurera samtidigt som ”Ryktet om den svenska ojämlikheten är starkt överdrivet”. Huvudanledningen till detta är att ”ekonomisk ojämlikhet” är ett alldeles för brett begrepp för att låta sig fångas på ett plakat. Det kan helt enkelt betyda för många saker för att man på ett meningsfullt sätt ska kunna säga något utan att först tydliggöra vad man menar.
Ett exempel på detta otydlighetsproblem är diskussionen om ”de rika” eller ”toppen som drar ifrån”. Ser man till utvecklingen av (reala) disponibla inkomster sedan 1990-talet har dessa ökat för alla grupper, men de har ökat mer ju högre upp i fördelningen man rör sig, och allra mest har de ökat i den yttersta toppen. Men om man begränsar sig till perioden efter finanskrisen 2008–2009 så har inkomstökningarna faktiskt varit väldigt jämnt fördelade över hela inkomstspannet, förutom i den yttersta toppen. Under denna period har de reala inkomsterna för alla grupper ökat med ungefär två procent per år, undantaget de översta procentenheterna där ökningstakten varit väsentligt högre. Den väldigt jämna utvecklingen under de senaste 10–15 åren borde i sig väcka viss uppmärksamhet. Under perioden har Sverige till exempel upplevt en flyktingkris 2015 som ibland slentrianmässigt kopplas till de långsiktigt ökade inkomstklyftorna, trots att det alltså inte syns några spår av detta under just denna period.
Vad gäller inkomstutvecklingen och ökade klyftor i befolkningen i stort finns det alltså anledning att vara noggrann med vilken period man avser. Skillnaderna i disponibla inkomster har ökat sedan 1990-talet men huvuddelen av detta sker innan 2010. Men toppen tycks alltså ha haft en speciellt gynnsam utveckling, både sett över hela perioden, liksom i närtid. Det tycks alltså finnas skäl att fundera på vad som varit speciellt med denna grupp.
Problemet är bara att det faktum att inkomstökningarna varit stora i toppen av den disponibla inkomstfördelningen döljer ett annat otydlighetsproblem: att utvecklingen i toppen av arbetsinkomstfördelningen har varit markant annorlunda än den i toppen av den disponibla inkomstfördelningen. Figuren nedan visar båda dessa gruppers inkomstutveckling över tid. Till vänster illustreras först hur inkomstandelarna för topprocenten i fördelningen av disponibla inkomster sett ut sedan mitten av 1990-talet. I figuren finns tre linjer som i tur och ordning visar 1) andelen av alla disponibla inkomster (alltså inkomster efter skatt och transfereringar), 2) andelen av totalinkomsterna (alltså summan av arbetsinkomster, kapitalinkomster och skattepliktiga transfereringar), samt 3) deras andel av alla arbetsinkomster.
Utvecklingen är anmärkningsvärd. De personer som befinner sig i toppen av den disponibla inkomstfördelningen har nästan fördubblat sin inkomstandel, både i termer av totala inkomster före skatt och i termer av disponibla inkomster. Men samtidigt har denna grupps andel av alla arbetsinkomster minskat över tid. För den grupp som snabbast har blivit rikare har alltså inkomsten från arbete spelat mindre roll.
Diagrammet till höger visar i stället de allra rikastes (topp 1 procent) inkomstandel när befolkningen har sorterats efter arbetsinkomster. Det här är fortfarande ”de rika”, i bemärkelsen de med allra högst inkomst, men nu i termer av de individer som har de högsta arbetsinkomsterna. Visst finns det ett överlapp mellan grupperna, och vissa personer tillhör den översta procenten i termer av såväl disponibla inkomster som arbetsinkomster, men som man kan se på utvecklingen är överlappet långt ifrån fullständigt. Utvecklingen för de ”arbetsrika” har inte alls varit lika spektakulär som för de med högst disponibla inkomster.
Tvärtom har arbetsinkomstfördelningen i stället blivit jämnare, inte ojämnare, sedan 1990-talet. Detta står i skarp kontrast till utvecklingen i många andra länder och passar dessutom inte in i den gängse förklaringsmodellen för varför inkomstskillnaderna ökat i många västländer de senaste decennierna. De ledande teorierna för att förstå ökade inkomstskillnader bygger på att personer med högre utbildning på olika sätt, genom teknologisk utveckling och globalisering, ökat sin produktivitet mer än den övriga arbetskraften, det vill säga att man tjänar på att utbilda sig: en slags underliggande utbildningspremie. Genom utbildningspremien har klyftan mellan högutbildades och övrigas arbetsinkomster vidgats, vilket förklarar stora delar av de ökade inkomstskillnaderna i många länder.
Vad man däremot inte kan göra, det är att prata om ”toppen” som om det vore en grupp och sedan utforma politik därefter.
Men inte i Sverige. Här har i stället arbetsinkomsterna blivit allt mer jämnt fördelade samtidigt som arbetsinkomster fått en mindre betydelse för dem med de högsta inkomsterna. Det finns många tolkningar av detta. Man kan se det som en styrka att ”den svenska modellen” levererat mycket jämnt fördelade inkomstökningar. Man kan också se det som en oroväckande trend där den underliggande utbildningspremien internationellt sett tycks ha ökat men där detta inte syns i svenska data, med resultatet att incitamenten för unga att satsa på höglönekarriärer blivit svagare. Vad man däremot inte kan göra, det är att prata om ”toppen” som om det vore en grupp och sedan utforma politik därefter.
Varför är det här viktigt? Jo, dels illustrerar det ofullständigheten och den potentiella felaktigheten i att prata om utvecklingen ”i toppen”. Den kan uppenbarligen se ganska olika ut beroende på vilken ”topp” man menar. Dels, och kanske viktigare, är att okunskapen om skillnaden i de olika inkomstmåtten kan leda till missförstånd i den politiska debatten.
Inkomstfördelningsdebatten är full av den här typen av diskussioner där otydlighet resulterar i felaktiga påståenden och slutsatser. Att bry sig om detta har inget att göra med vad man ”tycker” om inkomstskillnader. Man kan tycka vad man vill om inkomstskillnader. Oavsett vad man vill argumentera för borde det vara i allas intresse att förstå och vara överens om vad man pratar om.
Jesper Roine
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!