I ett politiskt landskap där trygghet allt mer förflyttas till ett kollektivt ansvar är det lätt att glömma var den riktiga tryggheten faktiskt skapas, menar Elin Hjelmestam, 2:e vice ordförande för Liberala Ungdomsförbundet
Jag är en ung kvinna och jag tycker om att springa sent på kvällen. Dels för att det inte finns tid något annat tillfälle på dygnet, dels för att temperaturerna är som bäst då. Jag springer självklart ensam – löpning är en enmanssport.
Men så tänker du läsare på överfallsvåldtäktsmännen.
Det finns väldigt få överfallsvåldtäktsmän längs löparstråken i Sverige, och därför ingen rationell anledning att vara rädd för dem. Dessutom är jag ganska säker på att jag uppvärmd skulle springa ifrån de flesta av dem. Jag föreställer mig att genomsnittsöverfallsvåldtäktsmännen är av de plufsigare styrketränande eller chipsätande sorterna, snarare än löparsorten.
Mina kvinnliga medlöpare och jag får ofta höra att våra rädslor är legitima. Våra känslor spelar roll. Samtidigt kan man läsa att otryggheten skenar. Vi känner oss allt mer otrygga. Faktiskt har vi i Sverige aldrig känt oss så otrygga som nu.
Som motvallskärring blir jag inpå kroppen provocerad av alarmismen. Jag snör på mig löparskorna och springer ett oupplyst varv i en ensam skog. Mobilen har jag lämnat kvar hemma. Mig kommer ni inte åt.
Mig kommer ni inte åt.
Det finns biologiska skäl till att hjärnan hoppar från en tanke om löpning till en annan om brutalt sexuellt våld som handlar om överlevnad och evolution. En gång i tiden levde människan i vildmarken med lite eller inget skydd från rovdjur och andra faror. Den som alltid var på tårna och snabbast reagerade när en kvist gick sönder under en sabeltandad tigers tass blev den som med minst sannolikhet blev uppäten. Det var också den som fanns kvar att skydda sin avkomma när den växte upp, och på så sätt premierades den mest räddhågsna i det naturliga urvalet.
Det finns också de som vill utnyttja biologin för att rättfärdiga politiska förslag som egentligen har väldigt lite med trygghet att göra. De människorna är sällan liberala.
Idag är det en annan fråga än den som gör kvinnor rädda i löparspåren som ger upphov till debatten om trygghet, nämligen gängkriminaliteten. Det är inte konstigt när det ser ut som det gör. Våldet har de senaste åren eskalerat och drabbar människor som inte gjort något annat än att bo granne med en lägenhet där en gängmedlem står skriven, eller lekt med sina barn i en park där någon har beställt en avrättning.
Idag är det en annan fråga än den som gör kvinnor rädda i löparspåren som ger upphov till debatten om trygghet, nämligen gängkriminaliteten.
För några år sedan när människor påstod att kriminaliteten gjorde dem otrygga så viftade jag och många med mig bort deras farhågor med statistik. Det fanns ingen rationell anledning att vara rädd. Det har aldrig dödats så här få sedan 1950-talet. Så replikerade vi och framförde att det tvärtom aldrig har varit tryggare än nu.
Ingen säger så längre, för det är inte längre sant.
Man hade säkert fortfarande kunnat hävda att det aldrig varit tryggare än nu om man mätt enligt något annat mått än dödstal, precis som att man kan hävda att det är otryggare än någonsin om man använder ett annat.
Och det är väl just det som spektrumliberalerna från början har försökt poängtera när de pekat på kolumnerna i sin statistik. Det blir bara rörigt när den mätbara säkerheten och den upplevda tryggheten blandas samman.
Och farligt när känslor görs till politiska mål. Känslor är så lätta att piska upp.
Men måste det innebära att trygghet är oviktig för den liberalt stringenta politiken?
Alla människor strävar efter trygghet. Det är inte en strävan konstigare än den efter lycka eller kärlek. Vi vill känna att vi är utom fara och att våra livsvillkor kommer att vara stabila en överskådlig tid framöver.
Alla människor strävar efter trygghet. Det är inte en strävan konstigare än den efter lycka eller kärlek.
Hur vi uppnår tillståndet är högst individuellt. Somliga vill ha omfattande försäkringar eller patrullerande polis. Somliga vill ha pannlampor i löparspåret, somliga någon att springa tillsammans med.
En del kommer att reagera på det omvända sättet och bli mindre trygga av samma saker som gör andra trygga.
För liberaler torde detta vara högintressant. Just eftersom tryggheten är personlig kan den endast värnas av de som värdesätter individualiteten.
Liberaler borde tala om tryggheten i termer av autonomi och självskapande.
En sådan trygghetsfrämjande politik har syftet att göra individen kapabel, skapa handlingsutrymme och suveränitet. Det är en trygghetspolitik som skapar möjligheter för människan, och ser till att inte sätta käppar i hjulet när hon bygger system och försäkringar efter sitt eget lynne.
Känslor kan inte regleras av någon men hanteras i slutändan alltid av oss människor själva. Om ansvaret för den personliga tryggheten är det känslolösa gemensammas har ingen makt att minska den och otryggheten kommer alltid vara större än vad den behöver vara, oavsett vilket mått den mäts enligt.
Verklig trygghetspolitik kan bara drivas av den som tror på människans individualitet.
Elin Hjelmestam
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!