Under våldtäktsrättegångar i Frankrike fokuserar man mer på sinnesstämningen hos målsäganden än på hur den anklagade betett sig, förklarar den feministiska amerikanska juristen Catherine MacKinnon i en intervju med Le Monde. Hon har gett sig in i den nationella debatten med sin bok Våldtäkten omdefinierad (Flammarion).
Juristen och filosofen Catharine MacKinnon, född 1946 i Minneapolis, Minnesota, är frontfigur för den andra vågens feminism i USA och globalt. På 1970-talet utmejslade hon sina tankar som aktivist i kvinnorörelsen. Samtidigt som hon studerade till jurist vid Yaleuniversitetet i Connecticut definierade hon konceptet sexuella trakasserier och bidrog, som målsägande, till att skriva in det i den amerikanska lagen.
Under det följande årtiondet började hon angripa pornografi som en typ av könsdiskriminering, och tog tillsammans med feministen Andrea Dworkin fram föreskrifter som reglerade hur personer som direkt eller indirekt fallit offer för porrindustrin kunde lämna in klagomål. År 1990 föreslog hon en modell för prostitutionslagstiftning där all bestraffning av prostituerade avskaffas, och de som utnyttjar dem – köparna och halickarna – i stället kriminaliseras. Denna modell blev svensk lag år 2000 och har i dag inspirerat den franska lagstiftningen. Hon har också utvecklat idén om våldtäkt som en folkmordshandling och börjat integrera den i folkrätten. MacKinnon är professor vid den juridiska fakulteten vid universitetet i Michigan och sedan 2009 gästföreläsare vid Harvards juridiska fakultet i Massachusetts. Trots det fortsätter hon att verka som advokat åt personer som fallit offer för den maskulina dominansen.
I femtio års tid har du framförallt arbetat med amerikansk och internationell rätt. Varför publicerar du en bok om samtycke och fransk lagstiftning just nu?
Samtycke lyser med sin frånvaro i den franska straffrättens definition av våldtäkt, som, med rätta, fokuserar på grader av tvång. Trots frånvaron hindrar det inte samtycke från att ständigt stå i centrum vid våldtäktsrättegångar, för att undergräva de prövningar av tvång, våld eller överraskning som ska göras enligt den franska lagen.
Dagens debatt i Frankrike och EU handlar om att samtycke uttryckligen ska läggas till i den juridiska definitionen av våldtäkt. Men analyser av rättsläget i länder där samtycke utgör grunden för den juridiska definitionen av våldtäkt – såsom Storbritannien och dess forna kolonier – visar på motsatsen: det skulle vara ett förödande bakslag för fransk rätt, för kvinnorna och jämställdheten om samtycke lades till i lagen.
Efter avslöjandena under #metoo-vågen och de modiga böcker som publicerats av franska författarinnor som avslöjar hur makt har utnyttjats för sexuella relationer, finns det i stället möjlighet till en förstärkt definition av våldtäkt och sexuellt våld. Det jag förespråkar är ett uttryckligt erkännande i lagen av utnyttjande av alla former av ojämlikhet – såsom etnicitet, handikapp, religion, ålder, liksom kön, könsidentitet, tillskriven könsidentitet, sexuell läggning. Precis som redan är fallet, på ett beundransvärt sätt, i andra delar av den franska lagen.
Du vänder dig särskilt mot juristen Catherine Le Magueresse, som pläderar för att begreppet samtycke införs i fransk lag…
I sitt arbete ansluter hon sig till den populära inställningen hos många kvinnor att kampen mot sexuella övergrepp skulle gå lättare om begreppet samtycke fick en tydligare, mer framstående ställning i fransk rätt. Det är tvärtom. Eftersom könsmaktsordningen reducerar kvinnor till att blott vara männens sexuella objekt, är domarna alltid mer benägna att anta att offret ”minsann ville det”, även om hon säger att hon sagt ”nej”, eller att hon inte sagt ”ja”.
Det hade varit en missad möjlighet att inte engagera mig i en diskussion som är så viktig och central i mitt livsverk. Catherine Le Magueresses arbete har också fördelen att det gett oss tillgång till en fransk rättspraxis som annars är mycket svår att få tillgång till.
När man läser dig får man uppfattningen att samtycke till och med är ett hinder för att nå jämställdhet mellan könen. Varför?
Samtycke har under århundraden legat till grund för merparten av alla lagar mot sexuella aggressioner runtom i världen, och gör det fortfarande. De facto är samtycke den främsta juridiska och sociala ursäkten för att inte göra något åt sexuellt tvång. När det kommer till anklagelser om sexuellt våld är fokuset på avsaknaden av samtycke eller inte en psykologisk projicering från mannens sida. Man utreder offret genom att koncentrera sig på målsägandens tankar och känslor – vad tänkte hon? – i stället för att diskutera den anklagades beteende – vad gjorde han? – och hur han har dragit fördel av en ojämlik situation för att nå sina mål.
Den amerikanska våldtäktslagstiftningen fungerar inte. Det var anledningen till att jag under 1970-talet myntade begreppet sexuella trakasserier och utformade lagen om det, som i USA är en civilrättslig lag om jämställdhet på arbetsplatser samt i skolan och på universiteten.
Vad svarar du dem som säger att dina förslag skulle göra att vilken sexuell handling som helst kan kategoriseras som en våldtäkt?
Att det inte stämmer. Att de personerna inte gör den tydliga distinktion som jag gör och som mina förslag tydligt gör. Snarast tjänar det faktum att de inte gör skillnad på en sexuell handling och en våldtäkt som ett bevis på min analys. Sexuellt tvång är en integrerad del av den dominerande sexuella strukturen: Att använda sig av sitt övertag för att tvinga till sig sexuella relationer. Med det sagt betyder det inte att det inte kan finnas sexuella relationer utanför den här modellen. Förslagen i min bok springer ur det här uppenbara faktumet.
Varför är våldtäkten avgörande för ojämställdheten?
Sexuella aggressioner och våldtäkter är drivande i varje förtryckarsystem som män utarbetat, däribland slaveriet, kolonialismen, kriget, folkmordet och alla brott mot mänskligheten. De här aggressionerna spelar en nyckelroll i den manliga dominansen – som för att förtydliga även inkluderar dominansen av andra män och av barn. Den sexuella frågan är i första hand en politisk fråga.
Enkla, materiella faktum lägger grunden för könsmaktsordningen. Kvinnorna hålls i fattigdom och osäkerhet då de inte har några andra möjligheter för att nå en förmån eller ett socialt erkännande än att gå via en man från en dominerande grupp – oftast heterosexuell, vit, rik, från en priviligierad klass, icke-trans.
Den franska regeringen vill blockera minderårigas tillgång till pornografiskt innehåll på internet. Vad tänker du om det?
Det är tveklöst så att unga barn som ser på porr blir mer våldsamma och mer benägna att utsättas för eller att utsätta andra för övergrepp. Med det sagt är det samtidigt tämligen ineffektivt att försöka blockera tillgången – blockeringarna kan alltid kringgås – och det kommer inte åt det allvarligaste problemet. Merparten av de som våldtar barn efter att ha tittat på pornografiskt innehåll är inte barn, den största skadan pornografi åsamkar barn är via vuxna konsumenter. Det gäller framförallt konsumenter av barnpornografiskt innehåll. Men det handlar också om de som konsumerar innehåll med ”falska minderåriga”, det vill säga unga kvinnor som knappt är myndiga, utklädda till barn som bönar och ber pappa om att våldta dem.
Sexualiseringen av underordning skapar ett behov av att placera personer i situationer med allt mer extrem dominans. Det är nödvändigt på ett neurologiskt plan för att bibehålla nivån av upphetsning. Den resulterar i en massiv avtrubbningsprocess hos den manliga befolkningen som tar sig uttryck i ett behov av allt mer våldsamt och dominant innehåll. Alldeles för många människor inser inte effekterna och dynamiken som står på spel i den här cyniska exploateringsindustrin.
Pornografin är en kraftfull motor i det sexuella våldet, och ett sätt att övertyga flickor om att de måste bete sig så för att leva i den här världen, för att värderas, för att lyckas, och till och med för att bli älskad. Pornografin säger till dem att det är så livet är, och inte på något annat sätt. Och det är så det blir om vi inte gör något för att stoppa det.
Hur skulle du beskriva principerna för ditt arbete?
Lagen är maktens verktyg, men också ett verktyg för att bekämpa makten. Jag arbetar med personer som blivit utsatta och som vill bjuda motstånd: kvinnor, homosexuella, transpersoner, icke-binära, prostituerade och offer för pornografin. Det handlar om individer som blivit utnyttjade och för vilka det inte existerar några lagliga verktyg, eller för vilka lagens verktyg vänts emot dem. Om vi kan förändra något för dem, kan vi förändra det för väldigt många andra. Det faktum att det till en början inte finns något som går att göra för dem avslöjar maktstrukturerna och motståndet som man kan möta när man går till attack mot det. Det jag alltid har velat är att vara användbar för de här personerna, inte stanna i teorin. Hela mitt arbete springer ur det de har levt.
Julien Laroche-Joubert är journalist på Le Monde.
Översatt av Matilda Molander.