Vid sidan om Linda Skugges OnlyFans finns viktigare frågor om fritt sex. Vad är egentligen frivilligt – och vilket slags samhälle tillåter människor att skapa mening kring njutning? Statsvetaren Clara Sandelind menar att samtycke inte räcker som grund för sexuell frihet.
I Kinkypodden fördömer Linda Skugge, som numera försörjer sig genom att sälja pornografiskt material på OnlyFans, sitt tidigare moraliserande om sex. Numera står hon för frihet, menar hon. Det här kan låta rimligt för liberaler som inte gillar att lägga sig i människors liv, allra minst deras sexliv. Att allt går bra så länge någon samtycker. Samtyckesnormen ger dock uttryck för ett fattigt frihetsbegrepp. Fritt sex är inte bara avsaknad av tvång, utan en förmåga att skapa mening och ge uttryck för sin sexuella agens. I denna anda har flertalet samtida feminister återupptagit, och moderniserat, den radikalfeministiska kritiken av samtycke som otillräcklig för sexuell frigörelse. Den som värnar fritt sex gör klokt i att lyssna.
Sedan sexpositivismen ”vann” de så kallade feministiska ”sexkrigen” runt 80-talet har det varit närmast tabu att kritisera vad någon gör i sängen.
Sedan sexpositivismen ”vann” de så kallade feministiska ”sexkrigen” runt 80-talet har det varit närmast tabu att kritisera vad någon gör i sängen. Dåtidens feminister var beredda att moralisera över individuella preferenser, såsom BDSM. Förtryckande maktstrukturer reproduceras kanske framför allt i det privata, menade de, och det gäller även om det är lesbiska kvinnor som leker med maktfantasier. Revolutionen måste ske inom oss själva, ansåg till exempel Audre Lorde, och sexuella maktspel förbereder oss för att antingen acceptera underordning eller upprätthålla dominans utanför sovrummet.
Dagens feminister är dock oerhört medvetna om att de balanserar på en tunn linje mellan samhällskritik och kritik av kvinnor. Amia Srinivasan skriver i The Right to Sex att den feministiska rörelsen riskerar att dominera det subjekt den vill frigöra om den insisterar på att kvinnors till synes fria val och sexuella preferenser är en form av självbedrägeri, helt formade av patriarkala maktstrukturer. Även liberaler går ofta i denna fälla när de önskar frigöra kvinnor genom tvång, till exempel genom slöjförbud, då kvinnorna anses så förtryckta att deras egna val inte behöver respekteras.
Samtidigt är det just genom att preferenser anses ”naturliga” eller ”privata” som de undslipper en maktanalys. Debatten sträcker sig långt bortom sex och handlar om olika syn på frihet: huruvida människor alls kan göra fria val när vi alla formas av, och internaliserar, maktstrukturer. Kvinnor lär sig undergivenhet, att inte ta plats och att vara andra människor till lags. Denna inlärda femininitet gör det obekvämt att säga nej. Ofta säger kvinnor ingenting, eller så säger de ja, men det kan inte nödvändigtvis tas som uttryck för deras faktiska vilja. Det är dessutom riskabelt att sätta gränser – i en jobbsituation kan du bli en ”jobbig” eller ”bossig” kvinna, i en relation kan du bli ”hysterisk”, i en sexsituation kan du bli en ”bitch” som kanske förtjänar att bli slagen eller våldtagen.
Radikala feminister som Catherine MacKinnon och Sandra Bartky menar dessutom att patriarkatet fortlever genom att feminin undergivenhet och manlig dominans erotiseras. Samtycke blir därför som bäst en chimär av frihet, som sämst ett legitimerande av könsmaktsordningen. Dagens feminister skyr undan de mer extrema slutsatserna av denna analys, som att kvinnor är helt oförmögna att på ett moraliskt giltigt sätt samtycka till sex med män. Samtycke är trots allt viktigt för att fastslå om en person har begått en kränkning av en annan persons fria vilja. Däremot illustrerar svårigheterna med samtycke att det finns en annan, djupare, dimension av sexuell frihet som inte fångas av samtycke, men som också är politisk. Samtycke är ett verktyg för att utröna ansvar för eventuell frihetskränkning, men det säger inte så mycket om lust eller mer brett, sexuell frihet. Kvinnor är ofta så bra på att fejka lust och njutning att det inte är rimligt att klandra en enskild person för att ha misstagit sexet för att vara önskat. Det är heller inte bara kvinnor (som har sex med män) som ibland samtycker till sex de egentligen inte är jättesugna på för att inte såra den andra personens känslor eller verka oartig.
Sexuell frihet handlar därför inte bara om vad som händer bakom stängda dörrar.
Filosofen Quill Kukla framhåller att sexuell frihet beror på en rad individuella och strukturella faktorer som ofta, men långt ifrån alltid, är bortom kontroll för de individer som har sex. En enskild man kan inte på egen hand förgöra patriarkatet. Sexuell frihet handlar därför inte bara om vad som händer bakom stängda dörrar, huruvida det finns samtycke eller inte, utan om vilket samhälle vi lever i. Sexuell frihet kräver en kultur som inte bygger på skam, om det så handlar om sex utanför heteronormen, kvinnor med många partners, eller feminister som går i gång på stereotypt patriarkala roller.
Enligt Kukla har en person sexuell agens när hen kan ge uttryck för sin egen lust. Men de radikala feministernas viktiga insikt var att frihet också kräver en förmåga att skapa sin egen mening kring lust och inte bara följa inlärda normer om vems underordning är sexualiserad och vems åtrå som står i centrum. Som kollektiv kan vi därför tillåta oss att diskutera varför, till exempel, en så stor andel kvinnor tänder på underordning och en så stor andel män på att dominera. Därför har Skugge fel i att all diskussion om sex som kan anses ”moraliserande” underminerar frihet.
Som kollektiv kan vi därför tillåta oss att diskutera varför, till exempel, en så stor andel kvinnor tänder på underordning och en så stor andel män på att dominera.
I sin nyutkomna bok The Joy of Consent menar filosofen Manon Garcia att samtycke, för att verkligen ligga till grund för frihet, måste förstås som en (erotisk) konversation, där alla inblandade behandlar varandra med respekt och inte bara som medel för egen njutning. För det krävs att vi blir mycket bättre på att prata om sex. Där begränsar samtycke vårt språk med sitt implicita antagande om att allt som är frivilligt är etiskt oproblematiskt. Även Kukla framhåller hur samtyckesnormen förvrider vår bild av hur bra sex initeras – det är snarare som en inbjudan än ett ”ja” eller ”nej” till någon annans begär. En inbjudan till sex styr tankarna till den andra personens njutning.
Men även en inbjudan bygger på antagandet att en person initierar sexet. Det är inte heller en träffande beskrivning på hur bra sex ofta inleds, då det är en gemensam aktivitet. Enligt ett filosofiskt synsätt om vad som gör en gruppaktivitet distinktivt kollektiv krävs att alla deltagare är ömsesidigt mottagliga för varandras intentioner och handlingar. Man försöker läsa av varandra och möta upp den andres beteende.
Vilket språk som än är bäst lämpat för sexuell kommunikation så är det tydligt att samtyckesnormen begränsar oss och framförallt syftar till att undvika att kvinnor våldtas. Liberaler kan gott unna sig att vara mer ambitiösa än så i sökandet efter sexuell frihet.
Clara Sandelind
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!