Höger-förslaget att gifta män skulle få rösta åt sin fru blev gnistan som tände rösträttselden. Monir Bounadi, doktorand vid Stockholms universitet, skriver om kvinnorna som tillsammans drev igenom den allmänna och lika rösträtten.
”Kraften att hålla ut i arbetet, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.”
Ur Pennskaftet (1910) av Elin Wägner
I mars 1902 lade regeringen von Otter fram en proposition som föreslog att röstberättigade män som antingen var över 40 år gamla eller gifta skulle få två röster. Förslaget, som motiverades med den äldre mannens erfarenhet och den gifte mannens förmåga att representera sin maka, mötte omedelbart motstånd. Inom en månad hade förkämpar för kvinnosaksfrågan i Stockholm börjat arrangera möten med krav på kvinnlig politisk representation. Den 4 juni 1902 kulminerade dessa möten i bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Stockholm. Flera FKPR-avdelningar bildades därefter och 1903 gick de samman i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).
Fram till sin upplösning 1921 – vid det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt – var LKPR landets främsta kvinnoorganisation. Den etablerades på över 300 orter och nådde 1913 en medlemsbas på runt 17 000 kvinnor. Mellan 1912 och 1920 utbildade föreningen fler än 150 000 kvinnor i samhällskunskap och inom loppet av ett år samlade LKPR in fler än 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Därutöver låg föreningen bakom en mängd opinionsbildande insatser i form av offentliga tal, upprop, broschyrer, tidningsartiklar, brev, resor och uppvaktningar av riksdagsmän. Arbetsinsatserna för kvinnosaksfrågan fick genomslag. Efter valen till stadsfullmäktige 1910 visade det sig att nästan samtliga av de 37 första kvinnliga ledamöterna i kommunala församlingar runt om i landet var medlemmar i LKPR.
Till skillnad från LKPR, som förespråkade allmän och lika rösträtt, förespråkade den moderata föreningen att kvinnor borde få rösträtt vid 27 års ålder.
Till en början var LKPR partipolitiskt neutralt och dominerades huvudsakligen av socialliberala kvinnor, men inkluderade även konservativa och vänstersocialister. Under 1911 års valrörelse valde LKPR dock att bara stödja partier som förespråkade kvinnlig rösträtt, vilket uteslöt högern. Det ledde till att många högerkvinnor lämnade organisationen. Sex år senare splittrades LKPR ytterligare när en utbrytargrupp, missnöjd över samarbetet med Socialdemokraterna, grundade Moderata kvinnors rösträttsförening (MKR). Till skillnad från LKPR, som förespråkade allmän och lika rösträtt, förespråkade den moderata föreningen att kvinnor borde få rösträtt vid 27 års ålder.
Den kvinnliga rösträttsrörelsens framgångar berodde delvis på att den uppkom strax efter att andra folkrörelser hade etablerats. En stor andel av föreningens grundare var redan aktiva inom folkrörelser, såsom andra delar av kvinnorörelsen, den socialliberala folkbildningsrörelsen och nykterhetsrörelsen. Det möjliggjorde användandet av befintliga nätverk för att nå ut med föreningens budskap. En annan viktig faktor var de kvinnohistoriska framstegen under 1800-talet, som banade väg för kvinnors ökade närvaro i offentligheten. Ett sådant framsteg var att ogifta kvinnor från 1846 fick möjligheten att arbeta inom hantverk och handel. Från 1859 kunde kvinnor dessutom söka tjänster inom folkskolan, och fem år senare fick ogifta kvinnor samma formella rättigheter som män i det privata näringslivet. För att inte tala om betydelsen av att staten började subventionera privata flickskolor 1874.
Dessa milstolpar bidrog till en ökning av yrkesverksamma kvinnor som sedermera utgjorde kärnan i LKPR. Nyckelpersoner i rörelsen var bland annat kvinnor som idkade handel och lärarinnor som använde sina omfattande nätverk av kund- och elevkontakter för att främja LKPR:s mål lokalt. Bara lärarinnorna utgjorde cirka en tredjedel av alla lokala ordföranden. Deras landsomfattande nätverk, byggda genom landets nyinrättade lärarutbildningar, spelade även det en nyckelroll i att sprida organisationens budskap.
Ingenting talade för att kvinnor planerade att genomföra ett gemensamt uppror med män.
LKPR:s betydelse för själva rösträttsreformen 1919/1921 är omdiskuterad. I slutet av 1918, med första världskrigets slut, samlades en extrainkallad riksdag för att bland annat diskutera justeringar av statsanställdas löner. Diskussionerna präglades dock av en växande oro för revolutionära stämningar i Europa. Så småningom nåddes en överenskommelse om att införa allmän och lika rösträtt – ett beslut som, eftersom det gällde en grundlagsändring, skulle genomföras med två voteringar vid de ordinarie riksdagarna 1919/1921. Många forskare framhåller därför revolutionshotet som den främsta drivkraften bakom den kvinnliga rösträttens införande i Sverige.
Det finns dock flera skäl att ifrågasätta betydelsen av revolutionshotet. Ingenting talade för att kvinnor planerade att genomföra ett gemensamt uppror med män. LKPR brukade inga aggressiva metoder – den 2 juni 1918 anordnade de sin första och enda gatudemonstration för kvinnlig rösträtt.
En alternativ förklaring är en ideologisk förändring i synen på rösträtt inom högern under tidigt 1900-tal. Denna förändring berörde dock främst allmän rösträtt för män; motståndet mot kvinnlig rösträtt var i stort sett oförändrat fram till 1918. Det är mer troligt att en kombination av andra faktorer bidrog till kvinnlig rösträtt. Demokratiseringsvågen som den manliga rösträttsrörelsen drev fram under 1800-talets slut fördes vidare av vänstern, som utgjordes av dåtidens liberaler och socialdemokrater. Genom samarbete med vänsterpartierna vann LKPR gehör i frågan om att införa allmän och lika rösträtt i deras respektive partiprogram. Med partiernas stärkta position i riksdagen från 1900 till 1921 blev kvinnlig rösträtt till sist en tidsfråga. Dessvärre är det svårt att fastställa narrativet mer noggrant än så, främst eftersom rösträttsvoteringarna 1919/1921 var slutna och det därför inte går att veta hur enskilda ledamöter röstade.
De banade väg för kommande generationer av kvinnor.
Trots debatten om rösträttskvinnornas inverkan på själva införandet av lika rösträtt, är deras historiska betydelse obestridlig. De utmanade den manliga statsmaktens legitimitet och visade hur kvinnor kunde träda in i den offentliga sfären. De banade väg för kommande generationer av kvinnor, som fick möta ett samhälle där deras politiska identitet var satt på pränt och därmed mer erkänd än tidigare. Med det politiska medborgarskapet säkrat, kunde nu diskussionen om kvinnans ställning i samhället intensifieras.
Monir Bounadi
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!