Politik är mer än de frågor som debatteras i val. Liberal Debatts Elias Collin skriver om det som sällan ger löpsedlar – hur reglerna för vårt politiska system påverkar vem som får makt.
Allt är politik. Det spelar såklart stor roll vilka frågor som debatteras i TV-debatter, vilka vallöften som ges till väljarna och vilka anslag som ökas och minskas i statsbudgeten. De vinner väljare och ger politiska partier möjligheten att visa att de tar ansvar för samhället, har visioner för framtiden eller vågar stå upp för sina principer.
Men frågor som inte får detta utrymme kan få lika stor, eller större, påverkan på vårt samhälle. I USA är företeelser som “filibustrande” och gerrymandering accepterade inslag i den politiska verkligheten, men de förekommer knappt i vårt svenska valsystem.
Det betyder inte att Sverige varit fritt från politiskt motiverade regelutformningar.
I början av 1950-talet stod det då halvstora partiet Bondeförbundet (nu Centerpartiet) tillsammans med Socialdemokraterna för en sådan utformning. Den dåvarande koalitionen mellan de båda partierna gav dem en majoritet som de såklart var intresserade av att behålla, samtidigt som de ville minska möjligheten till inflytande för mindre partier – i detta fall Kommunistpartiet (dagens Vänsterparti), som på den tiden var det minsta partiet i riksdagen.
Resultatet blev att man valde en metod för att fördela riksdagsmandaten, den jämkade uddatalsmetoden som vi använder än i dag, som är särskilt gynnsam för större partier, medan små partier missgynnas. På den här tiden var Socialdemokraterna det överlägset största partiet, med ett väljarstöd mellan 40 och 50 procent, medan dåvarande Folkpartiet (L), Bondeförbundet (C) och Moderaterna låg mellan 10 och 25 procent. Kommunistpartiet (V) hade dock genom hela 50, 60- och 70-talen ett stöd runt fem procent.
Bondeförbundet och Socialdemokraterna tog hjälp av statistikprofessorn Sten Wahlund och kom fram till en metod där partiernas mandat delas ut i omgångar efter att deras röstantal delats med 1,4 – 3 – 5 – 7 och så vidare. Valet av just 1,4 som den första, jämkade, divisorn motiverades just av att det talet gynnar partier i dåvarande Bondeförbundets storlek, medan partier runt fem procent missgynnas.
Reglerna applicerades såklart lika, och kom att vara lika (miss)gynnsamma för alla partier som fick röstetal i femprocentsklassen, men blev kvar ända fram till 2018 då divisorn efter långa utredningar sänktes till 1,2 för att göra mandatfördelningen jämnare. Rent praktiskt har småpartispärren och utjämningsmandaten säkrat en proportionell och rättvis mandatfördelning av riksdagsmandaten men exemplet är ändå intressant. Vi lär oss att det går politik i allt. Till och med i något så självklart som reglerna för vårt valsystem.
Elias Collin
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!