I sin jakt på rättvisa föreslår Gustav Andersson (C) reformer som är mycket långtgående, skriver Timbros Lovisa Lanryd i en replik. Ekonomisk jämlikhet kan bara tillkomma artificiellt, och trots att kapitalistiska samhällen ibland får ojämlika utfall är de att föredra framför alternativen.
Vad är rättvisa? Och vem ska bestämma vad som är rättvisa reformer i jakten på det rättvisa samhället?
Det är frågor som dyker upp efter att ha läst Gustav Anderssons text om liberala reformer för ett rättvisare samhälle.
Jag håller med om att liberalismen i Sverige står inför en kris och är hotad, från både vänster och höger. Det behövs uppdaterade idéer för att hålla liberalismen relevant. Jag delar också Anderssons målsättning om att skapa skäligt jämngoda möjligheter för alla människor, oavsett bakgrund. Men jag är inte övertygad om att hans föreslagna reformer är den bästa vägen dit.
Andersson skriver själv att vi inte lever i ett rättvist samhälle. Frågan är om vi någonsin kommer att göra det. Om vi blundar och tänker oss det perfekta samhället kommer vi nog att måla diametralt skilda bilder av vad ett rättvist samhälle är. Idéer om rättvisa kan snabbt leda till förakt, som den som kan anas mellan raderna i Anderssons text.
Vi kan ta några av Anderssons reformer som exempel. Å ena sidan lyfts vikten av frihandel och fri rörlighet som viktiga värden att värna. Där är vi eniga. Men det ska inte gälla kapital – för kapitalet ska beskattas hårt här hemma i Sverige, trots att många av oss vet att kapitalet kommer att ta vägen någon annanstans – likt miljardärerna som lämnat Norge efter en höjning av förmögenhetsskatten. Blev Norge ett mer rättvist samhälle efter det, eller blev de egentligen bara fattigare?
Min mening är att ekonomisk jämlikhet bara kan tillkomma artificiellt.
I jakten på att ”liberaler måste ta ekonomisk ojämlikhet på allvar” föreslår Andersson reformer som är mycket långtgående. Han skriver: ”Ett samhälle som inte gör allt det kan för att utjämna de klyftor som skapats av felande system eller slump kan inte sägas vara liberalt, ens i teorin.”
Jag undrar vilka system, i ett av världens mest jämlika länder, som inte längre tjänar oss väl så att det är befogat för ”samhället” (staten) att inrätta ytterligare (antagligen felande) system för att utjämna klyftorna?
Min mening är att ekonomisk jämlikhet bara kan tillkomma artificiellt. I många fall är ojämlikheterna inte ett resultat av politiska eller ekonomiska system, utan av att vi människor helt enkelt är olika, och prioriterar olika. När dessa olikheter omsätts i fria val dyker ojämlikheten av olika slag upp som en naturlig följd. Pengar kommer att omfördelas som ett resultat av människors preferenser och beslut, liksom vår livslängd påverkas av livsstilsmässiga beslut som rökning, matvanor och träning. Ojämlikhet är inte heller nödvändigtvis av ondo utan kan också vara en drivkraft för utveckling, innovation och framsteg i samhället. Ojämlikhet är grunden till en sund konkurrens och ett incitament för människor att förbättra sig själva och sina situationer. Om vi då till varje pris vill uppnå jämlikhet behöver människors naturliga olikheter likriktas av ett repressivt system. Det systemet kan aldrig vara liberalt, ens i teorin.
I kapitalistiska samhällen har alla människor frihet att styra fördelningen av resurserna via marknaden, i stället för att fråntas valfriheten av en liten maktelit.
Dessutom är inga politiska eller ekonomiska system fria från ekonomisk ojämlikhet. Inget samhälle har i modern tid lyckats organisera sig på sådant sätt att materiella resurser blivit jämnt fördelade. I socialistiska samhällen, där resurserna i teorin ska fördelas jämnt, har man gång på gång funnit det omöjligt att upprätthålla jämlikheten. Men framför allt har demokratin dött, trots att socialismen har haft den ”stark[a] stat med rätt prioriteringar” som Andersson efterlyser. Vilket i sig inte är så konstigt eftersom ingen respekt för äganderätt, eller människors olikhet upprätthålls, det är ju staten som prioriterar. I kapitalistiska samhällen har alla människor frihet att styra fördelningen av resurserna via marknaden, i stället för att fråntas valfriheten av en liten maktelit. Det har ibland fått ojämlika utfall – men de är att föredra ur ett rättviseperspektiv. Inte bara för att välståndsökningarna ändå har kommit många fler till del utan för att principen om meritokrati värnats. Den som arbetat hårt eller på ett kreativt sätt skapat värde för andra belönas.
Sammanfattningsvis tror jag att många av Anderssons reformförslag bygger på en missuppfattning av vad liberalismen står för. Liberalismen handlar inte om att utöka statens makt och kontroll över människors liv, utan om att främja individens frihet och ansvar. Liberalismen handlar inte heller om att skapa ett homogent och konformt samhälle, utan om att uppskatta mångfalden och dynamiken i det mänskliga samvaron. Liberalismen handlar inte om rättvisa fördelningar utan om rättvisa möjligheter. Då är förnuftet och marknaden våra viktigaste verktyg.
Lovisa Lanryd
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!