Vår värld – med dess teknifiering och byråkratisering – blir på ett obehagligt sätt alltmer lik den värld som Ray Bradbury för sjuttio år sedan beskrev i Fahrenheit 451, skriver arkeologen Johan Hegardt. Men var finns det liberala humanistiska motstånd som Bradbury beskriver i romanen i vår tid?
I år är det sjuttio år sedan den amerikanska science fiction-författaren Ray Bradbury roman Fahrenheit 451 gavs ut, vars titel anspelar på den temperatur som krävs för att bokpapper ska börja brinna.
Efter publiceringen gav Bradbury en mängd, stundom motstridiga, förklaringar till boken och dess titel – den skulle handla om politiska diktat, brister i läsandet, bokbränningar i USA, kapitalism, diktatur och så vidare. Romanen kan med andra ord läsas som en evig kommentar till varje form av anti-liberal politik, som till exempel dagens nyliberala ekonomisering, byråkratisering och teknifiering av allt.
Fahrenheit 451 är en dystopisk framtidsroman som utspelar sig i en namnlös stad år 2049, det vill säga om 26 år. Den högsta lyckan för romanens figurer är att fylla hemmets alla fyra väggar med tv-skärmar. Människorna lyssnar på radio i små hörsnäckor. Det är förbjudet att reflektera och allt ska gå väldigt fort. Det finns övervakande drönare i form av insekter. Böcker är bannlysta och brandkårens enda uppgift är att bränna dem. I denna nya värld kan nämligen inget annat brinna än just bokpapper. I bakgrunden mullrar ett krig, som kommer allt närmare.
I utkanten av staden finns samtidigt ett liberalt humanistiskt motstånd – the outcasts, de utstötta, luffarna.
I utkanten av staden finns samtidigt ett liberalt humanistiskt motstånd – the outcasts, de utstötta, luffarna. De har memorerat alla böcker för att i framtiden kunna återpublicera dem. I boken finns också en hjälte, en brandman, som byter sida, samt en ung kvinna som ser igenom de byråkratiska, ekonomiska och tekniska manipulationerna.
Andra dystopier kretsar ofta kring ordet och därmed makten, men Bradburys värld är en värld av manipulativa tekniker. Det är denna värld av tekniker som styr människorna i romanen och inte ordet. Tvärtom. Ordet tystas. Bränns.
I dag omger vi oss – som bekant – med både skärmar, hörsnäckor och drönare. Byråkrati, teknik och ekonomi är honnörsord. Reflektion och eftertanke uppfattas som suspekt. Böcker bränns kanske inte, men de kan placeras i giftskåp eller skrivas om för att anpassas till särintressen. Läskunnigheten blir allt sämre och AI-producerade böcker kan publiceras helt efter läsarens smak. Allt i samhället övervakas digitalt och individen förvandlas till en enhet. I bakgrunden pågår ett fruktansvärt krig. Vår värld blir på ett obehagligt sätt alltmer lik den värld som Ray Bradbury beskrev i sin roman.
Vad vi framför allt behöver är representanter för långsamhet och reflektion.
Allt detta och mer därtill, som till exempel den hejdlös byråkratiseringen av samhället, de drakoniska nedskärningarna inom humaniora och språk på våra universitet samt det ständiga hotet mot de demokratiska institutionerna, pekar spikrakt mot ett stort behov av vår tids versioner av Bradburys luffare, brandmän som byter sida och unga kvinnor som ser igenom manipulationerna.
Än så länge är det inte minneskonservatorer av böckers innehåll som vi är i störst behov av. Vad vi framför allt behöver är representanter för långsamhet och reflektion, för läsandets och skrivandets kommunikation och för språkens och nyansernas skull samt för allt annat som anses onyttigt – och brännbart – i vår tids nyliberala ekonomisering, byråkratisering och teknifiering av allt.
Johan Hegardt
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!