Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt gör en odyssé genom världens torg, och de kvinnor han där har mött. Den vindlande resan börjar på Belgrads pampiga torg, rör sig via Peru och Marocko, innan den landar i en chockerande upptäckt på Rinkeby torg.
Trg republike är ett pampigt torg mitt i Serbiens huvudstad Belgrad. På ena sidan går den öppna platsen över i stadens främsta gå- och shoppinggata Knez Mihailova och på de övriga sidorna ligger såväl Nationalmuseum och Nationalteatern som ett köpcentrum.
Jag gifte mig några hundra meter från torget med min första fru Maja, bördig från staden. Jag lärde mig språket och marinerades i den jugoslaviska och särskilt serbiska kulturen. Serberna vill inte gärna erkänna det, men en stor del av deras kultur genomsyras av det osmanska arvet. Det gäller inte minst språket. Ajvar, baklava, burek och caj är alla turkiska låneord. Och då har jag bara kommit till bokstaven c, och enbart tagit med saker man äter och dricker.
Mitt på Trg republike står en staty av prins Mihajlo Obrenović. Han är något av en nationalhjälte i Serbien eftersom han var ansvarig för att slänga ut de sista turkarna ur landet.
Republiktorget i Belgrad är inte bara en mötesplats för människor, utan även för kulturer. Under de 500 år som Serbien var en del av det osmanska imperiet hade staden en utpräglat orientalisk karaktär. När habsburgarna på 1800-talet tog över började de bygga en europeisk stad av centraleuropeiskt snitt. Staden – och torget – fick sin barockkaraktär, senare kryddad med kommunismens socialrealism.
Dessa kulturmöten är inte alltid friktionsfria. Mitt på Trg republike står en staty av prins Mihajlo Obrenović. Han är något av en nationalhjälte i Serbien eftersom han var ansvarig för att slänga ut de sista turkarna ur landet. Det var detta krig som de serbiska nationalisterna tyckte sig fortsätta i Bosnien på 1990-talet. De kallade nämligen de muslimska bosniakerna för turci, turkar.
Torg har många funktioner. En av dessa är att utstråla makt. I min hemstad Karlskrona är man väldigt stolt över Stortorget som sägs vara norra Europas största öppna plats, omgiven av Rådhuset och två pampiga kyrkor. Det här är stormakten Sverige som på 1600-talet visar musklerna. Den militär som så präglat örlogsstaden sedan dess grundande har i århundraden kunnat paradera på torget och de omgivande breda boulevarderna. Men på sommaren äger Lövmarknaden rum där, bredvid stadens kommersiella huvudgata. Torget fungerar även som mötesplats för handeln.
När man står på Plaza de armas, där det också finns två vackra kyrkor från 1600-talet, är man samtidigt i hjärtat av det forna inkariket och på en marknadsplats där det byttes varor långt innan Columbus år 1492 gick i land i Karibien.
Torget i den peruanska staden Cusco har också dessa dubbla funktioner. Det heter Plaza de armas (”Vapentorget”) och ligger i stadens absoluta centrum. Vapentorg finns i många katolska länder, särskilt i koloniala sammanhang. Det var platser där den europeiska erövraren skulle visa upp sin militära makt. Trots att det är över 500 år sedan den spanske conquistadoren Francisco Pizarro och hans män erövrade Cusco är inkatiden fortfarande synbar i staden. När man står på torget, där det också finns två vackra kyrkor från 1600-talet, är man samtidigt i hjärtat av det forna inkariket och på en marknadsplats där det byttes varor långt innan Columbus år 1492 gick i land i Karibien.
Ytterligare ett torg som samlar alla tre funktioner – makt, marknad och mötesplats för människor och kulturer – är Jamaa-el-Fnaa, den berömda marknadsplatsen i Marrakesh. Jag upptäckte torget tillsammans med Fatima, min nuvarande fru som är född och uppvuxen i Marocko. Marrakesh grundades redan på 1000-talet som huvudstad för almoraviderna, en islamistisk berberdynasti som kom upp ur Saharaöknen och grundade ett rike som sträckte sig ända nere från Senegal upp till norra Spanien.
På Jamaa-el-Fnaa tampas hennatatuerande kvinnor i slöja med ormtjusare och aptämjare om turisternas uppmärksamhet. De kryddiga dofterna från de enkla utomhusrestaurangernas taginegrytor lockar lika förföriskt som de enorma högarna av fikon och apelsiner i fruktstånden. Klungor av människor samlas kring de orkestrar som underhåller med traditionell berbermusik och de berättare som för en slant berättar en saga. Inne i souken, marknaden, utbjuds kryddor och hantverk högljutt samtidigt som mängder av män klädda i traditionella djelaba-dräkter, med sina karakteristiskt spetsiga kapuschonger och lika spetsiga tofflor, promenerar förbi i trängseln.
De svarta afrikaner vars förfäder en gång såldes som slavar på marknaden säljer krimskrams utan eget stånd och har än i dag lägst status.
På detta torg sammanfattas en stor del av Marockos historiska blandning: den berbiska identitet som trängdes undan av den arabisering som följde på muslimernas erövring syns fortfarande. De svarta afrikaner vars förfäder en gång såldes som slavar på marknaden säljer krimskrams utan eget stånd och har än i dag lägst status. Butikernas skyltar är skrivna på såväl den tidiga erövrarens arabiska som på den senare kolonialherrens franska. På denna plats har kungar uppvisat makt, kulturer mötts och kommers förhandlats. I tusen år. Torgens torg personifierar den öppna platsens komplexitet.
Vi bor i Hammarby sjöstad, ett vitt medelklassghetto precis söder om Stockholms innerstad. Därifrån är det bara någon mil upp till Rinkeby torg, norr om Stockholm. Fatima blev mäkta förvånad när vi kom dit, och undrade hur något så annorlunda kunde finnas så nära. Vi brukar skoja om att de enda övriga araberna eller muslimerna man ser i vårt kvarter är de som jobbar i butikerna och restaurangerna. Rinkeby torg känns mer som i hennes hemland än som hemma hos oss. Det är bara män på kaféerna, kvinnor är beslöjade och blickar bevakar de som korsar torget. Fatima sa: ”Det här är närmare Marocko än Hammarby sjöstad.”
Fredrik Segerfeldt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!